Japan - en kärleksförklaring. Part I

Körsbärsträd. Vackrare än så här blir det inte.

Har ännu inte hunnit smälta den fantastiska resan till Japan. Besökt Tokyo förut; stort, ljudligt och häftigt. Denna gång blev det Kyoto (uttalas kjå:tå), före detta huvudstad, känd för sina många tempel och invånarantal ungefär som Stockholm. Väldigt olika städer men likheterna är det som förvånar mest.

Vänligheten.

Alla artiga, hänsynsfulla och vänliga människor.

Ingen som knuffas, skuffas eller ska tränga sig före.

Alla står alltid, överallt, i lagom tätt packade köer.

Ingen som pratar i mobiltelefon och stör sin omgivning.

Ingenstans på offentliga platser, i t-banan, på bussen eller i affären hör man någon som frikostigt och högljutt delar med sig av sina privata samtal.

Jo EN såg vi. På zoo. Han var rysk. Och ja, han borde suttit i en av burarna eftersom han också var unik…

Bakom galler på Kyoto zoo

Renligheten.

Man kan fnysa lite överlägset snobbigt åt människor som bär munskydd. Fnysandet bör dock fastna halvvägs när man vet att munskyddet i de flesta fall bärs av människor som är förkylda. Och inte vill smitta sina medmänniskor.

Finns inget klotter. Inga fimpar på gator, trottoarer och parker. Inte ett enda litet småskräp nånstans. Inte ser man en massa renhållningsarbetare heller. Folk har helt enkelt tillräckligt mycket hyfs för att inta skräpa ner. Och vill man röka utomhus får man göra det på särskilda platser.

Alla tvättar händerna efter toalettbesök, vilket är mer än man kan säga om sina egna landsmän. Med betoning på män. Har jag hört. Kvinnor verkar vara något bättre på det och de håller ändå inte i det de kissar med… Alla har dessutom med sig en egen liten handduk att torka händerna på efter tvätt. Och ja, jag köpte en som numera alltid ligger i handväskan. Vägrar köra sån där blåsmaskin som är full av en massa äckligheter.

De första dagarna undrade jag lite över var människor lägger sitt skräp. Glasspapper, gamla tuggumin och sånt. Såg inte en enda papperskorg och fick förklarat för mig att papperskorgar på allmänna platser monterades ner efter zarin-attacken i Tokyos tunnelbana för några år sedan. Numera finns papperskorgar bara där någon kan ha uppsikt över dem, utanför servicebutiker, kiosker och liknande.

Renlighet är en dygd. Överallt finns möjligheter att tvätta av sig.

Lugnet.

Till och med i morgonrusningen, när typ en miljard människor kommer till centralstationen med pendeltåg, går allt lugnt och städat till. Strömmen av flitiga människor flyter på, till synes helt utan att någon är irriterad eller ser stressad ut.

På krogen. Finns inga lediga platser sätter man sig på en trevligt placerad bänk utanför, i tur och ordning, och får en meny att studera medan man väntar. Det går avgjort mycket snabbare sedan när man redan då man sätter sig till bords vet vad man vill äta. Och även om det går fort att få maten och kön växer utanför känner man sig aldrig stressad. Japaner låter allt ta den tid som behövs.

Kyoto är fullt av vackra trädgårdar och parker. Så fort man sätter sig, inträder ett lugn och en frid som jag gissar att annars bara djupt religiösa människor kan känna i ett andaktsrum. Man sätter sig, tittar på konstfullt krattade gångar, vattenblänk, vackra stenar och några strategiskt placerade, stiliga växter. Och man andas. Djupt. Helt omedvetet hamnar man i ett nästan meditativt tillstånd. Glömmer tiden. Bara låter sig uppfyllas av – lugn.

Vatten, sten och mossa är viktiga i en japansk trädgård. Mossa! Har vi massor av på landet. Och sten.

Så.
Kommer jag härmed att vara cool och överseende? Sluta gnälla? Icke-sa-nicke. Men det är mest för att det är roligt att skriva. Och nån j-el måste ju ifrågasätta allt dravel som tidningarna försöker lura i oss.