Jag vet. Bloggen har varit satt i pausläge väldigt länge nu, men ett par månader in i pandemin tappade jag sugen. Och författarlusten. Och det mesta andra också för den delen. Skrivuppdragen uteblev, alla pitchar fick nobben och till och med sånt som jag tidigare nästan rynkat på åt hade känts roligare att få sätta tänderna i, än att hamna i detta nästan-vacuum. I mitten av sommaren sa jag ”vilken tur att det här inte inträffade i november, då hade man blivit galen”. Och sedan kom november, läget var oförändrat. Man blev faktiskt galen. I alla fall närapå.
Vi hann precis hem från Frankrike förra våren innan landet stängde det mesta. Här hemma stängde man ingenting. Inte började man med tester och smittspårning heller, som så gott som alla andra likvärdiga länder gjorde. Men allt det där vet alla, så jag ska inte svamla mer om det.
Högt på floskeltoppens tio-i-topp-lista ligger nu ”ljuset i tunneln” samt ”håll i och håll ut” och alla beslutsfattares företrädare lovar att snart…SNART…ska vi få träffas, kramas, gå på krogen, skrika oss hesa på sportarenor och så vidare. Problemet är att svensken i gemen verkar ha vissa svårigheter med begreppet ”snart”. Varför tror jag det? Jo, vi har för närvarande den största spridningen av coronaviruset i Europa. Virrvantarna på FHM förklarar det med att Sverige ligger så långt norrut och har kallare väder. Men alltså, Finland och Norge ligger väl på ungefär samma breddgrader? Eller?
Nåväl, att detta ”snart” har basunerats ut tycks ha gjort att Svenne Banan & co släpper allt vad säkerhetstänk heter (de som över huvud taget haft något) och vimlar runt på stan som om pandemin bara var en ond dröm som nu är över. Hela pensionärsföreningen dräller in på det lokala fiket och beter sig som stressade getingar, familjen Lördagsgodis ockuperar tobaksaffären och antalet galna löpare runt Djurgården tappade jag räkningen på efter ungefär en halvtimmes promenad. Hoppas att försöken att undvika dessa galningars svett, snor och spottloskor lyckades, trots att de passerade på några centimeters avstånd. Inte kan man skälla på dem heller, alla har topz-liknande föremål hängande från öronen. Hade mina reaktioner varit snabbare, kunde jag ha puttat en och annan ner i Djurgårdsbrunnskanalen med ett ”Ojsan, jag trodde inte du var så nära”. Men så gör man ju bara inte.
Jag tänker att om man skulle utföra marshmallows-testet på Sveriges befolkning skulle en övervägande majoritet uppvisa tålamod och konsekvenstänk som en normalbegåvad tvååring. Å andra sidan, när informationen från våra beslutsfattare är så motsägelsefull, ständigt föränderlig och i total avsaknad av logik är det inte så konstigt att det blir som det blir.
Hur är det nu? Får man bara vara åtta personer även om man träffas utomhus? Om det inte är en begravning, för då får man vara 20. Inomhus. Och på en idrottsarena utomhus med plats för tiotusentals får man bara vara åtta, men i ett köpcentrum får man vara i princip hur många som helst. Så ett garden party för 20-22 pers i slutet av maj är no-no, men några dagar senare går det bra att vara 100? För en som är så usel på siffror som jag, är alla de här reglerna och undantagen faktiskt en hälsorisk. Man kan få högt blodtryck och stressmage för mindre. Jag får huka i endräkt i sommarstugan tills vidare, helt enkelt. Och fortsätta med intervjuer per telefon, möten via Zoom och Teams och längta efter reportageresor, konferenser, sammanträden och annat som var en del av arbetslivet för inte så länge sedan. Och glädjas åt att det trots allt dyker upp nya uppdrag. Min senaste uppdragsgivare har en spermabank. Hur det än är så har jag liksom inte långtråkigt.
De enda tillfällena när det är lämpligt att byta ut ”snart” till ett ”nu” är när man har något viktigt att göra men som kanske är lite jobbigt. Till exempel hälsa på en nästan bortglömd släkting, ringa en gammal vän, köpa en blomma till sin partner, skicka ett vackert vykort… ja, alla hajar principen. Sånt ska man göra NU. För, som Robban Broberg sa, nu blir ganska snabbt ett nyss.
Så sant.
Och då kan det vara för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar