Längst eller äldst, eller högst?

Svårt att fånga den höga (långa?) busken på bild så jag fotade en tulpan i stället.

 Jo, jag erkänner (igen). Jag är en språknörd. Eller yrkesskadad låter förresten trevligare. Det kan knappast ha undgått någon att jag får otäcka rysningar när folk inte kan skilja mellan var och vart, eller de och dem. Men det finns angenämare saker i språket att fundera över.

 Jag skulle berätta att den ärvda rosbusken som flyttat land och rike runt nu har vuxit till sig rejält. Eller växt till sig? Nu blev jag osäker… 

Nåväl. Den har blivit stor. Om jag ställer mig bredvid den når vi ungefär samma höjd över marken. Jag sa då ”Kolla den har blivit lika lång som jag!” och just som jag sagt det tänkte jag att buskar blir väl inte långa? De blir ju höga. Man frågar liksom inte på Plantagen ”Hur lång blir den här busken?”. Å andra sidan om jag säger att jag är lika hög som rosbusken, blir ju innebörden en helt annan.

 

Samma sak med gamla vänner. Vad säger man om en vän som man har haft sedan barndomen. Det här är min äldsta vän? Fast hon inte alls är äldst i vänkretsen, utan bara har varit min vän länge. Hon är min längsta vän? Stämmer inte heller.

 

Så där kan man hålla på om man är som jag.

Troligen slingrar tankebanorna på det sättet för att inte tänka på en massa hemskheter. Det som händer i Belarus, till exempel. Att en diktator kapar ett passagerarplan på väg från ett EU-land till ett annat för att kunna fängsla en meningsmotståndare! Just som man trodde att det inte kunde bli värre. Och så ska regeringen stötta diktatorn med gigantiska lånegarantier. Som troligen vi skattebetalare får ta notan för vad det lider.

 

Eller kabinbanan som kollapsade i Italien. Den enda som överlevde är en 5-åring, som nu ligger svårt skadad och nersövd. Hur blir hans framtid. Man kan faktiskt börja lipa när man tänker på den lille killen. Samma när man läser om rättegången mot ”lilla hjärtats” biologiska mamma. Den historien gjorde så ont att läsa att jag fick pausa flera gånger. Hur är en människa funtad som kan svälta och droga sitt barn och när flickan till slut dör, linda in henne i trasor och lägga henne under en säng. Det är så makabert att inte ens Tarantino skulle kunnat hitta på det.

 

Och så lille Arvid då, som Expressen skriver om. Han är två år gammal och har under ett års tid haft öronproblem. Efter besök hos sex olika läkare under året kunde något ljushuvud till slut konstatera att han hade en död skalbagge i örat. Stackaren. Efter att ha läst om det kommer jag högst troligen drömma mardrömmar i natt. När jag var liten blev jag ilurad att tvestjärtar (som var det absolut läskigaste jag visste som liten) kryper in i folks öron och lägger ägg. Det var nästan lika otäckt som att det kanske kunde stå vargar och flåsa en i rumpan när man satt på dasset i Småland. Eller att den enormt stora och farliga Kedjegubben skulle komma rasslande längs grusvägen med långa kedjor släpande efter sig. Varför han skulle göra det fick man aldrig någon klarhet i, men rädd blev man. 

 

Min gamla (o)vana att hitta märkliga ord i pressen lever än. Idag hittade jag följande:

Nazistorgie (i en tortyrkammare dessutom!)

Superguiden (om vad man kan göra efter den 1 juni)

Opiatkrisen (knark är en bristvara?)

Äktenskapsfälla (ingen aning faktiskt)

Spotifyavhoppare

 

Nä men i övrigt går vi mest och väntar på det omtalade SMS-et. Det som ska komma 1-2 veckor innan man kan boka tid för sin andra vaccindos. Inte för att jag är så slängd i matte, men Pfizers andra dos ska tas 6 veckor efter den första. Nu är det fem veckor sedan första sprutan… ”Tyst och död är telefon, står där nästan som ett hån…” Och enligt Alex Schulman är det totalt kaos i appen Alltid öppet. När man öppnade för bokningar för 45-åringar kraschade hela systemet. Igen. 

Suck.