Kaffepengar

Småpengar

Lisebergs vd intervjuades häromdagen, gissningsvis i anslutning till att nöjesparken stängdes, om det ekonomiska läget. Jovars, intäkterna var över förväntan och vinstmarginalen mer än god, men de där 93 miljonerna Liseberg hade fått i coronastöd var ”kaffepengar” enligt verkställande direktören. Kaffepengar!? Alltså, inte ens om han dricker hinkvis med sånt där mårdbajskaffe som kostar åttatusen spänn kilot kan man kalla 93 miljoner kronor för kaffepengar. 

 

Mark Zuckerberg kallades kanske Suckerberg i går när NY-börsen stängde och Facebook hade gått ner med 5,5 %. Nedgången innebar att stackars Mark torskade motsvarande 52 miljarder kronor i ett nafs. FEMTIOTVÅTUSEN MILJONER KRONOR! Det låter som något man sa när man var liten; miljonersmiljarder... DET kan man väl ändå inte kalla kaffepengar? Eller det kanske man kan. I alla fall om man är Mark.

 

Apropå pengar, oktober är sk rosa bandet-månad och företagen fullkomligt vräker ut varor som helt eller delvis färgats rosa och sägs ge pengar till bröstcancerforskning. Oklart hur mycket av intäkterna som faktiskt går till forskning kring bröstcancer (och som vanligt undrar jag varför bara den cancern ska uppmärksammas). Jag gör som vanligt, skänker pengarna direkt till Cancerfonden = mer pengar till forskning, mindre pengar till Ica, Coop, Lindex och alla andra som vill ha en del av kakan.

https://www.cancerfonden.se/stod-oss

 

I söndagens derby mellan AIK och Djurgården (jo det slutade som vanligt med vinst för Gnaget) fick målgöraren hjärnsläpp och slet av sig tröjan. Det får man inte göra (oklart varför, men sådana är reglerna), domaren såg det direkt trots lagkamraternas försök att gömma honom och kränga på honom tröjan fort som fasen. En supporter föreslog att tröjan ska auktioneras ut, sagt och gjort den ligger på Tradera nu och hela beloppet kommer att skänkas till Hjärt- och Lungfonden. I går låg högsta bud på drygt 14 000. 

 

Lyxfällan tycks ha dragit igång igen med en ny säsong. Är det någon som orkar kolla numera? Gråt och tandagnisslan och den ständigt återkommande kommentaren ”Jag trodde aldrig att det skulle vara SÅ MYCKET!” följt av standardråden ”Det NN måste göra är att: sluta shoppa på kredit, betala sina räkningar, sluta ta lån med hög ränta.” Hur länge kan man köra ett koncept där alla program är nästan exakt likadana? Det är bara flatpallen som växlar. De tycks dock ha några saker gemensamt; lösnaglar, hårförlängningar, tatueringar, skräpmat, cigarretter och/eller snus samt arbetslöshet och/eller bidragsberoende. Rätta mun efter matsäckenverkar vara omodernt.

 

Sinar intäkterna får man antingen minska sina utgifter eller kanske sälja av nåt man inte behöver. En anktrutblondin flimrade förbi i flödet under rubriken att hon sålt sina gamla sillisar för nittiotusen. Alltså. På riktigt?!

 

Att gott om pengar inte är en garant för gott uppträdande är ett känt faktum. Senast kända rövhatt är väl miljardären John Paulson vars hustru sedan drygt 20 år fick läsa i tidningen att han hade ansökt om skilsmässa. Gubbstrutten, 65, har flyttat ihop med en 33-årig instagramstjärna(vad är det?) utan att berätta för sin fru. Gubbens förmögenhet uppgår till omkring 37 miljarder kronor och paret har inget äktenskapsförord. Hörde jag episk och svindyr skilsmässa?

Kaffebajskorvar. Skitdyra.

Stil?

 

Min stilguru, alla kategorier, Magdalena Ribbing, finns inte längre. Hon avled efter en olycka i hemmet för några år sedan, så himla sorgligt. Och för mig personligen betydde det att jag numera saknar en klok person att fråga om saker som; Hur ska man tolka en hitte-på klädkod, eller Hur förklarar man vänligt för en gäst att det inte är lämpligt att ta med små barn till en vuxenfest, eller Hur hanterar man en värd som mitt under en middagsbjudning ber om ”ett bidrag till kocken”? Ribbing kunde träffsäkert och elegant ge svar på allt mellan himmel och jord och att läsa hennes frågespalt i DN var ett sant nöje. Men inte numera tyvärr.

 

Blev inbjuden till en Facebookgrupp som ska handla om stil och det verkade ju spännande! Efter att ha följt inläggen under några månader inser jag att det där med stil är ett väldigt vitt begrepp... I början fanns många tips om styling, färger, form och annat inom mode samt rekommendationer på inköpsställen. Men ju fler inlägg jag ser desto mer inser jag att jag har en helt annan uppfattning om vad stil är än många andra i gruppen. I alla fall de som gör inlägg. Man kan läsa ”vart kommer den där blusen från?” eller ”vart har du köpt den där klänningen?” i det ena inlägget efter det andra. Det heter var. VAAAAAR! Inte vart. Mullrar det i min skalle. Det tillhör väl säker stil att kunna uttrycka sig väl? Eller? 

 

Ett alldeles för stort antal inlägg innehåller en suddig mobilbild föreställande en tv-bild med någon person iklädd något som en frågeställare undrar över. Man kan scrolla förbi dem och ignorera, eller imponeras av hur snabbt någon kan svara. Oftast.

 

Många medlemmar lägger ut någon bild med en kort fråga ”hiss eller diss”, något som i princip är omöjligt att besvara utan att man vet något om personen i fråga, vilket tillfälle kläderna ska användas vid och vilka accessoarer plaggen ska stylas med. Eller frågan ”ska jag ta den vita, gula eller rosa koftan?” som även den är omöjlig utan att veta vilka kläder koftan ska passa till.

 

Eller de som (för att driva med övriga medlemmar) lägger ut bilder på sig själva (?) i någon outfit som helt uppenbart är otroligt missklädsam, illasittande, provocerande, mismatchad eller bara skitful och får en massa uppmuntrande kommentarer. Och jag tänker, vill man visa att man är en vidsynt person som klarar av att säga något positivt om en kvinna som ser ut som en fullproppad säck potatis? Eller som en humlestör i en sovsäck? Eller Prusseluskan 2.0, som en ung kvinna hade klätt (ut) sig som häromdagen. När det mest ärliga man skulle kunna säga om många inlägg är att tavlan i bakgrunden är fin. Men det gör man såklart inte. Man scrollar vidare. Och tänker desto mer.

 

Ibland har faktiskt någon rättfram kvinna lämnat en helt ärlig kommentar, till exempel att det inte är så stiligt att visa halva brösten, eller en kjol som knappt täcker ändalykten. Eller färgkombinationer som framkallar migrän. Ajabaja, skriker en hel kader upprörda alla-är-vackra-hur-de-än-ser-ut-kvinnor då. Har man inget positivt att säga kan man låta bli. Förvisso lovvärt att ha en positiv inställning till sina medsystrar, men om någon frågar vad andra tycker, kanske denna någon vill ha ärliga svar? Eller fiskar man efter fjäsk?

 

Slutligen har vi klick-jägarna som i alla inlägg (sina och andras) ideligen hänvisar till sina Instagramkonton eller FB-profiler. Följ mig! Eh, nä tack.

 

Så mycket stil är det inte fråga om i den där gruppen längre, kanske ett av 100 inlägg innehåller något användbart tips. Så jag följer kloka Bettans råd i stället; kan man inte klä sig så kan man köra på den franska stilen där man håller sig till neutrala färger och former som passar de flesta. Det blir stilsäkert. Eller så kan man köpa en hel outfit som man ser på en skyltdocka eller i en tidning. Eller också köper man något man vill ha och står för det och skiter i vad andra tycker.

 

Hon har så rätt så. Eller som min personal shopper säger om garaderobsrensning; prova kläderna utan att titta i spegeln, känns de bra – behåll. Känns de inte bra – rensa ut. 

 

Så varför vara med i en FB-grupp när man har ett stilsäkert modeorakel i familjen? 

Och världens bästa butik på Lidingö.

Tack och hej, leverpastej.

 PS

Dagens bild får tjäna som illustration till vad jag INTE tycker är säker stil. 🙈

Åsikter

Det finns minst två sätt att se på saker och ting.

Nu när det närmar sig val är det många som uttrycker sin Åsikt. Alla verkar måsta ha en Åsikt. Om allt. Typ. Och det har man väl. Men måste man basunera ut den? Jämt?

På Facebook pågår opinionsbildning från både höger och vänster och från både betalda tyckare och vanliga amatörtyckare. Dessutom finns en massa ryska troll, tydligen. Det som är bland det mest fascinerande är folk som säger emot eller håller med, utan att egentligen fatta vad de är de håller med om. Eller inte håller med om.

"Stoppa vinstjakten" kan man ha som bakgrund till sin profilbild på FB till exempel. Vilken vinstjakt det är man vill stoppa är oklart. Men eftersom bakgrunden även innehåller en sosseros kan man anta att det är vinster i välfärden man ogillar. Men alltså. På vänsterfolket låter det som om allt - som inte är statligt, kommunalt eller landsting - borde förbjudas, eftersom ALLA enligt dem är hyenor som i mesta möjliga mån vill roffa åt sig big bucks på de svagas bekostnad. Snacka om enkelspårigt.
Varenda en som tycker "stoppa vinstjakten" som jag har diskuterat detta med, säger gärna i nästa andetag att man såklart vill välja skola för sina barn, vårdcentral till sig själv och äldreboende till sina gamla föräldrar. Öh? Få ihop den ekvationen den som kan...

Och sen undrar jag igen. Om ett kommunalt äldreboende kostar lika mycket som ett privat och ger samma omsorg, vart tar då pengarna vägen i det kommundrivna boendet? Och varför är det okej för ett icke-privat alternativ att gå plus, men inte för ett privat? Jag fattar inte.

Apropå vårdcentral förresten. Råkade ut för en läkare som vägrade ta i hand när jag kom på besök. Han höll fram en knuten näve mot mig i stället. Synnerligen obehagligt och respektlöst. Jag mailade verksamhetschefen på vårdcentralen och undrade om det var ok att läkare vägrade ta i hand. Det var det givetvis inte, sa hon, och skulle prata med läkaren i fråga. Idag kom svaret:
Jag har talat med NN. Han har tagit till sig av kritiken och förstår våra synpunkter kring detta. Han vet med sig att han ibland hälsar på det sättet av vana / ovana, och är tacksam för återkoppling gällande det.

Goddag yxskaft. Liksom.

Ett annat upprop på FB är "Ge sjuksköterskor dubbla lönen" eller nåt sånt. Men ingenstans framgår det hur mycket betalt de har. Jag känner ganska många sjuksköterskor. Ingen av dem är missnöjd med sin lön. Däremot är det mycket gnäll på de nyutexaminerade. De blir helt chockade att folk kräks, bajar på sig och till och med DÖR på sjukhus. Så de slutar ganska omgående. Apropå bristen på sjuksköterskor...

Miljöpartiet kan tacka sin lyckliga stjärna för rekordvärmen. Den påstås, från miljöhåll, vara ett resultat av nedskräpningen och vips så stiger opinionssiffrorna. En stilla undran då; hur kom det sig att inlandsisen smälte? Då käkade folk i princip bara kött och inte hade vi vare sig flygplan eller kolkraftverk. Just saying.

Ett slag för en bättre miljö var att ge folk bidrag för att köpa elcykel. VILKET JÄVLA DRAVEL! Hur miljövänligt blir det när man ska ta hand om alla gamla batterier? Och varför ska vi andra vara med och betala folks elcyklar? Jag hade hellre lagt de pengarna på bilstöd till folk med funktionsnedsättning. Det tidigare bidraget på 60.000 kronor är nu halverat, så maximalt kan en person som t ex behöver bil för att ta sig till jobbet (pga sjukdom eller handikapp) få 30.000 för att köpa en bil. Som ska hålla i nio (9) år! Men det är klart, Det är enklare att klämma åt den gruppen människor än cyklande miljötalibaner på Södermalm.

Apropå talibaner. Lite halvt skämtsamt. Har nog aldrig sett så många ölmagade gubbs gapa på sina fruar. Till viss del kan man kanske skylla på värmen, men elakheterna finns nog där under fläsket för jämnan. Och pyser ut när kroppshyddan inte svalnar trots badshorts och linne.

Men alltså, MÅSTE folk gå halvnakna i stan? Omysigt med en svettig ändalykt inklämd i förra seklets kortbrallor i ansiktshöjd på tunnelbanan. Matchade med ett för litet linne och ett par snegångna badtöffler. Hujedamej!

Man ska ha luftiga kläder på sig i värmen. INTE såna som var lagom för 20 kilo sedan.
Man ska dricka mycket, men inte utan att äta något. Det finns folk som i princip drunknat inifrån av ett för stort vattenintag.
Problemet här i landet är att vi inte är anpassade för den här värmen. I varmare länder finns luftkonditionering överallt och hus som inte släpper in värme. Här hemma är allt byggt för att hålla oss varma. Och då blir det som det blir när den längsta värmeböljan i mannaminne drabbar oss.

Men inte mig emot. Jag gillar värme. Man får se det från den ljusa sidan.
Man har upptäckt svettkörtlar på helt okända ställen på kroppen.
Man inser att isglass är en bortglömd delikatess.
Och man lär sig sova i bullret från två högljudda bordsfläktar.

Av sommarens planerade projekt blev det inga stora att bocka av i år. Måla hus, byta hängrännor och rensa tak var bara att glömma. Men - törs knappt säga det högt - jag har upptäckt att jag har en inre Ernst :O
En sommar att minnas, med andra ord.

Inomhusbygge. "Compact living kräver genialitet."

Ett Traderafynd fick hjul och blev barskåp.

I C U

Eller I see you, som rubriken ska utläsas. Storebror ser dig var en stor skräck för några decennier sedan. Och vem har inte läst George Orwells skräckbeskrivning av framtiden i boken ”1984”? Den skrevs för övrigt 1948, så man får väl säga att han måtte haft en bra kristallkula. Eller nåt. Om jag minns boken rätt.

Kvällspressen skriver idag upprört om hamburgerkedjan Burger King som i sin tjorre i Växjö läser av gästernas bilars registreringsskyltar. Man säger att man vill kolla varifrån gästerna kommer, geografiskt. För det första krävs det väl tillstånd för att få fota? För det andra krävs det väl tillstånd för att lagra personuppgifter? Och för det tredje måste man väl informera gästerna om att de registreras?

Å andra sidan, folk delar med sig av all möjlig information utan att tänka så mycket på det. Även om det faktiskt är en gammal i härdig skröna som Facebookmotståndare håller fast vid; att alla facebookare berättar när de går på toa. Och vad de gör där. Inte en enda av mina vänner har faktiskt delat med sig av något sådant.

Dessutom. Varenda gång man registrerar sig i en kundklubb eller medlemsklubb eller vad de nu kallas, registreras varenda pryl man köper. Hur ofta man handlar. Och var man oftast handlar. Och så vidare. ICA, Hemköp och Coop har säkert bättre koll på folks veckomatsedlar än folk har själva. Precis som att Stadium, Hemtex, Åhléns, H&M, och Clas Ohlson vet hur det ser ut hemma, vad folk har på sig och hur de tränar. För att nämna några exempel. Man kan inte göra ett skit i smyg längre. Om man inte handlar kontant förstås. Och svarar nej varenda gång nån frågar om man vill bli medlem.

Googlar man på något poppar det sedan per automatik upp en massa reklam för sånt man googlat. Kan bli riktigt skoj/pinsamt om man lånar någon annans dator, mobil eller padda...

Apropå i smyg förresten. Inför årets deklaration har det drösat in brev från en massa hjälporganisationer. Numera kan man tydligen dra av en del av det man skänker i deklarationen. Och då måste organisationerna rapportera vem som skänkt vad. Så nu fattar jag varför man inte kan skänka pengar anonymt längre. Suck.

Och har man nåt fuffens för sig nuförtiden, eller något som någon annan ogillar, kan man slå sig i backen på att någon är där och tar bilder. Som pappan i Bakersfield som misshandlade sin 3-åring och nu har kunnat identifieras tack vare att filmen spridits på nätet. Eller GP-vinnaren som sprutade champagne i ansiktet på en av värdinnorna vid loppet. Fult gjort. Men jag fattar inte hur den där sporten kan få hålla fast vid sin gamla skeva kvinnosyn. Eller varför man måste spruta champagne omkring sig. Alkoholmissbruk om ni frågar mig. Dessutom hör väl knappast bilkörning och alkohol ihop alls. Men det är mycket man inte fattar, när man tänker efter.

Garvar gör han också. Skitstövel.

Gårdagens blogg om lägenhetsannonser. Läsarreaktioner på bilden från en Östermalmsvåning som ligger ute till försäljning hos mäklare Lagerlings. Jag mejlade och frågade hur de egentligen tänkte med en av bilderna.

Bild till bostadsannons, arrangerad av ett proffs. 

Svar idag:

Ägaren till bostadsrätten är inredningsstylist och har själv valt ut inredningen. Jag kan hålla med om att bilden kan ge en del associationer som nog inte varit avsikten då bilden togs.

Nähä. Men om associationerna inte var avsiktliga då bilden togs, kan man med fog undra vad avsikten är med att publicera bilden? Som illustration till en lägenhet med utgångspris 12.950.000 kronor.

Expressen kör en drive mot en läppförstoringsklinik i stan. Bilder på biverkningarna visar att kunderna fick lite mer än de räknat med för pengarna. Bloggerskan Kissie är en av de drabbade. Men alltså. Varför håller man på med sån där skit? Det ser fanimej inte riktigt klokt ut. Kissie skriver att hon ”fick panik”. Jag får panik bara av att se de där ankläpparna. Inte blir det bättre när de försöker säga något heller. Det kanske finns en anledning till att de skriver mer än de pratar…

"Kissie"

Jackie Ferm

Rebecca Stella

Och apropå att synas. Kollade lite statistik på min blogg. Denna vecka har jag tydligen fler ryska än svenska läsare. Är det bra eller dåligt?

Sorgligt men sant

I början av min frilanskarriär fick jag ett bra tips. Som dessutom kunde ge hyfsade intäkter. Ett förlag sade sig vara intresserat av en bok om tulpaner.
Jag kavlade upp ärmarna, besökte Tulpanens hus, gjorde gedigen research, reste till Holland, gjorde några intervjuer och fick ihop ett hyfsat startpaket för att skissa på en bok. Fick snabbt kontakt med redaktör som var mycket positiv, men några veckor senare meddelade att förlagets marknadsavdelning, efter en marknadsundersökning, kommit till slutsatsen att "marknaden för en sådan bok är helt död".
Snopet.
Men man önskade mig bättre lycka hos andra förlag.
Djupa andetag. Fler resor till Holland. Fler intervjuer. Mer research.
Skrev till alla förlag jag kunde komma på. Jag har hela listan någonstans. Utgick från förlagens tidigare utgivning och tänkte att Norstedts borde verkligen vara rätt ställe.
Det var kanske både naivt och dumt att skicka hela idén, inklusive innehållsförteckning till dem. Fattar jag nu.
Jag borde också ha lyssnat på personer med insyn i branschen, som det så vackert heter.
Det är lätt att vara efterklok.
Och eftersom jag tror de flesta om gott, får jag lära mig det mesta den hårda vägen.

Norstedts refuserade mitt utgivningsförslag, som det heter, i augusti 2009 med orden: Tyvärr kan vi inte ge ut boken hos oss.
Något år senare fick jag tips från en annan person med bra koll på förlagsvärlden samt tips på vem hos Norstedts förlag jag borde kontakta. Där finns många redaktörer, alla med sin specialitet inom bokvärlden. Sagt och gjort, jag gjorde ett nytt försök hos den rätta personen.
Som snopet nog svarade att man våren 2010 hade antagit en tulpanbok.
Ridå.

I fredags skrev DN om Norstedts tulpanbok. Jag vet, man ska inte dra förhastade slutsatser eller uttala sig innan man vet något säkert. Men av vad som framkom i DNs artikel känns upplägget i boken oroväckande likt min bok.

Så, sorgligt men sant, det jag hört från flera håll stämmer tydligen. Förlagen får in manus från okända författare/fotografer, refuserar dem och lägger de bra idéerna på någon av sina egna redaktörer. Eller ger uppdraget till någon författare/fotograf de tidigare jobbat med.
Än en gång är det därmed bevisat;
har man inte
a) kända föräldrar
b) nuppat i tv
c) kontakter i branschen
får man inga bokkontrakt.

Blir spännande att se vad förlaget svarar. Den refuserande redaktören jobbar inte där längre. Ansvarig redaktör är föräldraledig. Men det finns väl fler att skriva till.
Och i morgon ska jag kontakta Journalistförbundet. Det blir också spännande.

Nu ska jag ägna dagen åt att rensa i min vänlista på Facebook.
Får man inga passningar tröttnar man snart på att lira, brukar maken säga.
Så sant.
Utan dialog tystnar samtalet.
Å ena sidan missar jag kanske chansen att följa några stackares patetiska låtsasliv på nätet, men det kan det vara värt.
Å andra sidan ser jag ingen anledning att bjussa på mitt eget liv om jag inte får något tillbaka.
Bye bye låtsasvänner.
Hellre kvalitet än kvantitet.
Det har min mamma lärt mig.

Sociala medier

Alltså, säga vad man vill om Facebook men det har sina fördelar.
Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk i början. Man hade ju hört vad som pågick på nätet. Folk som envisas med att berätta att dom ska gå på muggen och vad dom ska göra där. Samt gärna berätta hur det gick och illustrera inlägget med en bild.
Nätack, sånt vill jag inte vara en del av.
Dessutom var det ju bara fjortisar som höll på där.
Tji fick jag. Övertygad vid en tjejmiddag (nåja, yngst är född 1960 men ändå) gav jag mig ut i sajberspejs. Efter ett par timmar hörde jag mig själv citera Baloo "Hon e fast!".

Facebook är faktiskt lärorikt, man får reda på mycket om användarna. (Och jag har inte sett ett enda inlägg om toabesök. Än.) En del är väldigt anonyma, ingen bild och knappt någon information. Man tror att de börjat lägga upp sin profil och sedan glömt hur man loggar in. Pyttsan. De smyger i vassen som gammelgäddor, utan att lämna några spår efter sig. Men råkar avslöja sig irl, genom att kommentera något man skrivit i sin logg.
Inte mig emot. Alla har sin stil på nätet. Det är det som är det fina i kråksången.

Andra lägger ut en massa bilder från alla möjliga och omöjliga sammanhang; lunchrasten, provhytten, trädgården och delar med sig av stort och smått.
Man kan ta del av det eller låta bli. Jag bugar och tackar och känner mig delaktig.

Några skriver aldrig i sin egen logg men är fenomenalt engagerade i andras. Gör tummen upp, skickar nallar, kommenterar och till och med skriver långa romaner i andras loggar, fritt fram för alla att läsa. Tack och lov för det lilla krysset uppe i högerkanten...

Oavsett om man använder Facebook för att hålla igång sitt samhällsengagemang, sitt nätverkande eller bara sitt eget ego, så fyller Fejan uppenbarligen sin funktion. Varför skulle det annars vara så populärt? Och för mig som jobbar hemifrån, blir det en prima fikapaus. Bläddrar igenom senaste nytt över en kopp kaffe.

I naturkatastrofens Japan, är de sociala medierna helt oumbärliga verkar det som. Folk uppmanas att kontakta varandra över Facebook och twitter och Google finder och jag vet inte allt. Telefonerna funkar inte och folk har inte tillgång till radio och tv. Men androidtelefon har nästan varenda kotte numera.

En kotte som borde få sin iPhone beslagtagen är väl Carl Bildt. Eller åtminstone kunde man kanske lägga in ett sånt där fylle-filter i den, som får klåfingriga att tänka sig för en extra gång innan de trycker på sänd-knappen.
Borde finnas ett sånt på twitter också.
Inte blev det bättre när han skulle bortförklara vad han skrivit.
Min mamma brukade säga att om man trampar i klaveret är det lika bra att stå kvar där. Det låter nämligen lika illa när man ska försöka få upp foten som när den trampade i.
Klok kvinna, min mamma.

Som omväxling till alla katastrofnyheter (tänk om kvällspressen kunde ge f--n i att skrämma skiten ur oss hela tiden med sina överdrivna artiklar) läste jag Cecilia Hagens krönika i Expressen. Kan bara hålla med. Solsidan känns allt mer som ett antal reklamspäckade snuttar som fyller ut tiden mellan de ordinarie reklaminslagen. Alla Odd Molly-kläder, Toyota-bilar, Samsung-telefoner, Bauhaus-kartonger och all krystad reklam inbakad i manus börjar bli ganska tröttsamt.
- Å vilken fin kappa.
eller
- Dom har 30 dagars öppet köp.

Suck.