Sorgligt men sant

I början av min frilanskarriär fick jag ett bra tips. Som dessutom kunde ge hyfsade intäkter. Ett förlag sade sig vara intresserat av en bok om tulpaner.
Jag kavlade upp ärmarna, besökte Tulpanens hus, gjorde gedigen research, reste till Holland, gjorde några intervjuer och fick ihop ett hyfsat startpaket för att skissa på en bok. Fick snabbt kontakt med redaktör som var mycket positiv, men några veckor senare meddelade att förlagets marknadsavdelning, efter en marknadsundersökning, kommit till slutsatsen att "marknaden för en sådan bok är helt död".
Snopet.
Men man önskade mig bättre lycka hos andra förlag.
Djupa andetag. Fler resor till Holland. Fler intervjuer. Mer research.
Skrev till alla förlag jag kunde komma på. Jag har hela listan någonstans. Utgick från förlagens tidigare utgivning och tänkte att Norstedts borde verkligen vara rätt ställe.
Det var kanske både naivt och dumt att skicka hela idén, inklusive innehållsförteckning till dem. Fattar jag nu.
Jag borde också ha lyssnat på personer med insyn i branschen, som det så vackert heter.
Det är lätt att vara efterklok.
Och eftersom jag tror de flesta om gott, får jag lära mig det mesta den hårda vägen.

Norstedts refuserade mitt utgivningsförslag, som det heter, i augusti 2009 med orden: Tyvärr kan vi inte ge ut boken hos oss.
Något år senare fick jag tips från en annan person med bra koll på förlagsvärlden samt tips på vem hos Norstedts förlag jag borde kontakta. Där finns många redaktörer, alla med sin specialitet inom bokvärlden. Sagt och gjort, jag gjorde ett nytt försök hos den rätta personen.
Som snopet nog svarade att man våren 2010 hade antagit en tulpanbok.
Ridå.

I fredags skrev DN om Norstedts tulpanbok. Jag vet, man ska inte dra förhastade slutsatser eller uttala sig innan man vet något säkert. Men av vad som framkom i DNs artikel känns upplägget i boken oroväckande likt min bok.

Så, sorgligt men sant, det jag hört från flera håll stämmer tydligen. Förlagen får in manus från okända författare/fotografer, refuserar dem och lägger de bra idéerna på någon av sina egna redaktörer. Eller ger uppdraget till någon författare/fotograf de tidigare jobbat med.
Än en gång är det därmed bevisat;
har man inte
a) kända föräldrar
b) nuppat i tv
c) kontakter i branschen
får man inga bokkontrakt.

Blir spännande att se vad förlaget svarar. Den refuserande redaktören jobbar inte där längre. Ansvarig redaktör är föräldraledig. Men det finns väl fler att skriva till.
Och i morgon ska jag kontakta Journalistförbundet. Det blir också spännande.

Nu ska jag ägna dagen åt att rensa i min vänlista på Facebook.
Får man inga passningar tröttnar man snart på att lira, brukar maken säga.
Så sant.
Utan dialog tystnar samtalet.
Å ena sidan missar jag kanske chansen att följa några stackares patetiska låtsasliv på nätet, men det kan det vara värt.
Å andra sidan ser jag ingen anledning att bjussa på mitt eget liv om jag inte får något tillbaka.
Bye bye låtsasvänner.
Hellre kvalitet än kvantitet.
Det har min mamma lärt mig.