Min stilguru, alla kategorier, Magdalena Ribbing, finns inte längre. Hon avled efter en olycka i hemmet för några år sedan, så himla sorgligt. Och för mig personligen betydde det att jag numera saknar en klok person att fråga om saker som; Hur ska man tolka en hitte-på klädkod, eller Hur förklarar man vänligt för en gäst att det inte är lämpligt att ta med små barn till en vuxenfest, eller Hur hanterar man en värd som mitt under en middagsbjudning ber om ”ett bidrag till kocken”? Ribbing kunde träffsäkert och elegant ge svar på allt mellan himmel och jord och att läsa hennes frågespalt i DN var ett sant nöje. Men inte numera tyvärr.
Blev inbjuden till en Facebookgrupp som ska handla om stil och det verkade ju spännande! Efter att ha följt inläggen under några månader inser jag att det där med stil är ett väldigt vitt begrepp... I början fanns många tips om styling, färger, form och annat inom mode samt rekommendationer på inköpsställen. Men ju fler inlägg jag ser desto mer inser jag att jag har en helt annan uppfattning om vad stil är än många andra i gruppen. I alla fall de som gör inlägg. Man kan läsa ”vart kommer den där blusen från?” eller ”vart har du köpt den där klänningen?” i det ena inlägget efter det andra. Det heter var. VAAAAAR! Inte vart. Mullrar det i min skalle. Det tillhör väl säker stil att kunna uttrycka sig väl? Eller?
Ett alldeles för stort antal inlägg innehåller en suddig mobilbild föreställande en tv-bild med någon person iklädd något som en frågeställare undrar över. Man kan scrolla förbi dem och ignorera, eller imponeras av hur snabbt någon kan svara. Oftast.
Många medlemmar lägger ut någon bild med en kort fråga ”hiss eller diss”, något som i princip är omöjligt att besvara utan att man vet något om personen i fråga, vilket tillfälle kläderna ska användas vid och vilka accessoarer plaggen ska stylas med. Eller frågan ”ska jag ta den vita, gula eller rosa koftan?” som även den är omöjlig utan att veta vilka kläder koftan ska passa till.
Eller de som (för att driva med övriga medlemmar) lägger ut bilder på sig själva (?) i någon outfit som helt uppenbart är otroligt missklädsam, illasittande, provocerande, mismatchad eller bara skitful och får en massa uppmuntrande kommentarer. Och jag tänker, vill man visa att man är en vidsynt person som klarar av att säga något positivt om en kvinna som ser ut som en fullproppad säck potatis? Eller som en humlestör i en sovsäck? Eller Prusseluskan 2.0, som en ung kvinna hade klätt (ut) sig som häromdagen. När det mest ärliga man skulle kunna säga om många inlägg är att tavlan i bakgrunden är fin. Men det gör man såklart inte. Man scrollar vidare. Och tänker desto mer.
Ibland har faktiskt någon rättfram kvinna lämnat en helt ärlig kommentar, till exempel att det inte är så stiligt att visa halva brösten, eller en kjol som knappt täcker ändalykten. Eller färgkombinationer som framkallar migrän. Ajabaja, skriker en hel kader upprörda alla-är-vackra-hur-de-än-ser-ut-kvinnor då. Har man inget positivt att säga kan man låta bli. Förvisso lovvärt att ha en positiv inställning till sina medsystrar, men om någon frågar vad andra tycker, kanske denna någon vill ha ärliga svar? Eller fiskar man efter fjäsk?
Slutligen har vi klick-jägarna som i alla inlägg (sina och andras) ideligen hänvisar till sina Instagramkonton eller FB-profiler. Följ mig! Eh, nä tack.
Så mycket stil är det inte fråga om i den där gruppen längre, kanske ett av 100 inlägg innehåller något användbart tips. Så jag följer kloka Bettans råd i stället; kan man inte klä sig så kan man köra på den franska stilen där man håller sig till neutrala färger och former som passar de flesta. Det blir stilsäkert. Eller så kan man köpa en hel outfit som man ser på en skyltdocka eller i en tidning. Eller också köper man något man vill ha och står för det och skiter i vad andra tycker.
Hon har så rätt så. Eller som min personal shopper säger om garaderobsrensning; prova kläderna utan att titta i spegeln, känns de bra – behåll. Känns de inte bra – rensa ut.
Så varför vara med i en FB-grupp när man har ett stilsäkert modeorakel i familjen?
Och världens bästa butik på Lidingö.
Tack och hej, leverpastej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar