Hamstra, roffa åt sig och bli hysterisk

Kan inte låta bli att reflektera lite över de senaste dagarnas händelser. C-ordet betyder numera inte cancer, utan corona. Hur många miljarder sökningar har det på google? 

Zlatan hade ingen lust att vara kvar i Italien. Landet är stängt och i karantän sedan någon vecka tillbaka. Det gillade inte hr Ibrahimowic så han tog en privat-jet till Sverige. Björn Borg gillar inte heller nuläget så han tog hustrun och drog till Kap Verde. Det är säkrare på en ö, sa han.

Undrar hur många som skulle vilja vara Borg eller Zlatan nu? Kunna strunta i allt och bara göra som man vill. Troligen en hel del. Egoismen flödar just nu ymnigt.

Folk hamstrar blöjor och barnmat hysteriskt så butikshyllorna gapar tomma och föräldrar som inte hamstrat sliter sitt hår i förtvivlan. 

Folk hamstrar läkemedel så de som verkligen behöver en Alvedon eller två, blir utan. Och nu snackar vi inte jättebebissyndrom, utan verkliga behov av febernedsättande.

Och sen det här med att hamstra toapapper. Jag har försökt fatta varför. Det går inte. Coronavirus ger feber och hosta. Bäst att hamstra dasspapper. Var finns logiken i det?

Jag tänker att alla som nu hamstrat pasta och burktomater i lagom mängd för att livnära ett helt regemente, alla som hamstrat handsprit, munskydd och läkemedel värdigt ett medelstort sjukhus och alla som har toapapper som räcker till nästa jul – alla de borde tänka ett varv till nästa gång de har svårt att förstå människor som vid en jordbävning roffar åt sig vad som finns tillgängligt. Kanske hejda sig och tänka om innan de vänder ryggen åt människor som i panik flyr från katastrofer och krig om de ser en chans att ta sig därifrån. Här hamstras och roffas och has sig för en influensa. Visserligen en elak sort, men de allra flesta blir friska inom en vecka eller två. Vem uppviglade denna panik?

Förvirringen i regeringen kan vara en orsak. Olika budskap från diverse experter en annan. Och så massmedierna förstås. 

En ung släkting som jobbar som ambulanssjuksköterska sa att jobba inom sjukvården just nu är ungefär som att spela i orkestern på Titanic medan den sjönk. Det säger lite om läget. Flera vårdcentraler och sjukhus har tvingats ställa ut vakter för att inte halvkrassliga människor ska komma in och smitta ner andra. Kan inte folk fatta att de inte är jordens medelpunkt? Unga människor som kräver att bli testade för viruset. Gillar skarpt inlägget från en skitförbannad spansk akutläkare som nu går viralt (ursäkta uttrycket). https://www.facebook.com/albin.ydrefelt/videos/10157400651889545/UzpfSTU1OTQ2ODYxNjoxMDE1NzgyNzYyNjE4MzYxNw/

Hur kan någon enda människa ha missat vad som gäller? 

Är du sjuk, till och med bara lite sjuk – stanna hemma.

Är du mycket sjuk och behöver vård – ring 1177, vårdcentralen eller husläkarjouren. Eller möjligen 112 om det är riktigt illa.

Gillar hjälpsamheten som börjat blomma så smått i sociala medier. Folk i olika grupper som erbjuder sig att hjälpa till, gå och handla så de som tillhör riskgrupper ska slippa gå ut och riskera att bli sjuka. Och sen vill man ju bara slå dem som låtsas vilja hjälpa till och snor folks pengar och bankkort. Fy fa-an!

Det har skrivits mycket om hur man ska skydda anställda från att förlora en massa pengar på att vara hemma, slopat karensdagen till exempel. Och jag har funderat på när någon beslutsfattare ska haja hur många ensamföretagare det finns i landet. Som inte får en enda spänn i sjukpenning förrän tredje sjukveckan. Nu äntligen har polletten trillat ner och staten tar nu över ansvaret för utbetalningar av sjukpenning från alla företag. Gomorron.

SPP skickade ut ett mail till alla pensionssparare med en länk till goda råd hur man bör agera nu när börsen är på väg åt fanders. Tackar, tackar! Klickade på länken och fick upp texten: ”The web address is invalid.” Deras sida kanske har drabbats av virus…?

’nuff said.

Idag blir det väder

Playa del Soppero

Alltså. Denna sommar. Än en gång har vi haft tur med semestervädret. Förra året lyckades vi pricka in de enda tre veckorna solen sken. I år blev det fyra veckor, varav en nordost om Kiruna. Då hade vi laddat med flanellskjortor, vandrarkängor och vindtäta långbrallor. Och ett par shorts för säkerhets skull. Vad hände? Det var till och med för varmt för shorts. Bästa stället att vara på var en sand-ö mitt i Torne älv. Jag tror att just den delen kallas Urälven, Kjell får rätta mig om jag har fel. Gissningsvis omkring 25 grader i vattnet. Nej, jag skämtar inte.

Vid midsommar hade vi gråmulet och sisådär 7 grader. Vi fick tända en brasa varje morgon för att inte lillkillen skulle förfrysa. Jag tror vi hade samma temp på julafton. Förra söndagen hade vi värsta skyfallet och ett åskväder som kan skrämma slag på den modigaste. En hastig blick på omgivande gator kunde få en att tro att man var i Venedig. Men alltså. Så här är det. Vi har väder. Fattar inte grejen med alla som klagar över det. Än är det för kallt, än är det för varmt. Och? Var en sväng i Täby i går. Folk bär sig åt som jubelidioter. Joggar. I 33-gradig värme. Går omkring nästan nakna. Springer efter bussen. Klart som f-n att de tycker det är för varmt då.

Jag säger bara:

Man ska Gå Långsamt

Man ska Hålla Sig I Skuggan

Man ska Klä Sig Rätt (dvs luftiga, svala kläder – inte pytteshorts och tajt linne i syntet)

Man ska Dricka Mycket Vatten

I morgon blir det väder igen.

Kanske regn – då blir det regnkappa på.

Kanske svinkallt – då blir det fleecetröja.

Och snart är det vinter igen.

Valfläsket har börjat vältra in över oss detta supervalår.

Sossarna kör en snyftfilm med gammal mamma på äldreboende som är utrullad i en helt öde trädgård, personalen springer som yra höns i korridorerna och allt är som en enda tragisk Bergman-film. Men så skulle det inte vara om sossarna satt vid makten, säger Löfven i bakgrunden. Och levererar i samma veva ett vallöfte om 20 000 trainee-platser (se där, en ny titel i äldreomsorgen – trainee  - sicket nys) för ungdomar. Finansierade av skattemedel.

För det första. Redan när min mormor var på ålderdomshem i mitten av 1980-talet var äldreomsorgen bedrövlig. Och då fanns det inga alternativ till den kommunala omsorgen. Man blev placerad, helt enkelt.

För det andra. Visa mig 20 000 ungdomar som vill jobba i äldrevården! Om de hade funnits hade de väl redan jobbat där? Finns en massa lediga jobb som ingen vill ha. I alla fall ingen med helsvenskt ursprung och som är yngre än 52. Typ.

Är det någon som köper det där fläsket?

Drunkningsolyckorna är fler än förra året. Tragiskt men inte så konstigt. Förra sommaren var det inga badtemperaturer någonstans. Sen kom algblomningen. Mest tragisk dödsolycka (som jag känner till i alla fall) var den vid Tantobadet. Någon hoppade (halkade?) från hopptornet rakt på en simmande, vilket troligen knäckte hans rygg. Alltså. Måste man ha hopptorn? Jag tänker att där råder väl samma inställning som på alla andra platser numera; VA?! Finns det en värld utanför my living space. Liksom.

Och nu härjar värsta skogsbranden i svensk historia i Salatrakten. Räddningsledaren sa i går att släckningsarbetet kommer att pågå till i slutet av augusti. Hur branden började är det väl ingen som vet. Nån som slängt ut en fimp genom bilrutan? Nån som tyckte det var läge att elda lite ris? Nåt flatpall som inte höll koll på grillen? Alltså, här ute i spenaten ringlar vattenslangen över hela tomten. Just in case.

Kriget i Ukraina. Ryssarna får tydligen bära sig åt hur som helst utan att våra medier yvs i någon särskilt stor omfattning. Det är samma sak som när Sovjet invaderade Afghanistan. I det kriget dog lika många sovjeter som det gick åt amerikanska soldater i Vietnam (fast under kortare tid) och hur tyst var det inte om det?

Kriget i Gaza. Det pratas om vapenvila. Det skickas fredsförhandlare från hela världen. Alla utomstående tycks engagerade och skäller på varandra. Man ska ta ställning för judarna. Man ska inte ta ställning för judarna. Och tvärtom. Det där förbannade kriget som måste vara allra värst för alla barn, har pågått längre än jag kan minnas och lite till. Så länge alla tycker att de har rätt och alla andra har fel och därför ska omvändas, lär det aldrig bli fred. Vilket vanvett.

Kriget i Syrien. Och så vidare.

När ska män fatta att krig inte löser några konflikter? Ja – män. Någon som sett några kvinnliga krigshetsare? Det där förbannade kriget som måste vara allra värst för alla barn, har pågått så länge jag kan minnas och lite till. nga sovjet

Den årliga sjukhuskrisen har kablats ut i medierna hela sommaren. Och jag tänker att i vilken annan servicenäring skulle man kunna ge majoriteten av de anställda semester samtidigt? Ja, jag tycker att sjukvården tillhör kategorin serviceyrken. Måste alla vara lediga i juli? Va?

För några år sedan blev man som sjuksköterska tilldelad fyra semesterveckor. Ena året fick man juni, andra året juli och tredje året augusti. Typ. Om man avstod hela eller delar av den tilldelade semestern, fick man en extra vecka (minst) att ta ut under annan del av året. Men såna fasoner har väl facket satt stopp för, antar jag.

Som jag brukar säga, bara Jag får som Jag vill så är Jag nöjd.

Allt annat är underordnat.

Och just som folk – bittra, långsinta och tragiska - gnäller över för låga löner, för lite ledighet, för varma sommarnätter, för dålig kollektivtrafik, för höga bensinpriser, för många repriser i tv, för många överviktskilon, för platt hår, för sega biffar eller VAD FASEN man nu ägnar sin energi åt att klaga över, tänker jag på alla som har det svårt. På riktigt. Som mist sin käraste. Som kämpar mot livshotande sjukdom. Som sitter ensamma. Som är övergivna. Människor vars vardag är en ständig kamp för att över huvud taget stå ut. Sånt upprör mig faktiskt nästan mest av allt.

Livet är orättvist ibland.

Ingen har påstått något annat.

Men det går inte i repris. Det är här och nu.

Be kind.

Always.

Det går aldrig...

Ibland hör man människor säga att det är ingen idé. Har man verkligen tappat tron på sin egen förmåga att ändra på saker och ting? Eller är det bara en klen ursäkt för att slippa bry sig?

Rösta? Det är ingen idé. Spelar ändå ingen roll vad jag röstar på.

Säga ifrån på jobbet? Chefen lyssnar ändå inte. Och gör han det blir jag betraktad som gnällig.

Kontakta beslutsfattare i kommunen, på sjukhuset eller i skolan? Ingen som lyssnar på lilla mig, det krävs att jag får med mig fler annars går det inte.

Så där kan det låta.

Men är det sant?

Nope.

Ibland kan även en liten tuva stjälpa ett stort lass.

Eller nåt i den stilen.

Norrtälje kommun.

Som envisats med att köra med slamtömning av avloppsbrunnarna i sommarstugan vecka 1-2 och kräva att vi ska se till att det är skottat. Varje dag. Under två veckors tid. Det är faktiskt inte klokt. Skrev jag till kommunen. Som högaktningsfullt sket i det. Ja, bildligt alltså. Då skrev jag insändare. Till Norrtelje Tidning, till Dagens Nyheter och sedan en debattartikel på WordPress. Och ett brev som tomtägarföreningen skrev under.

Häpp.

I dagarna kom brev från kommunen att man flyttar tömningen till vecka 30.

Smart där.

Det är just under sommaren som folk med sommarstugor är i sina sommarstugor. Och kan se till att skylten SLAM sitter där den ska.

St Görans sjukhus.

Som inte haft någon enda liten koll på vad den regionala cancerstrategin innebär. Att man är skyldig att ge cancerpatienter både kontaktsjuksköterska och individuell vårdplan. Sjukhuset som inte hade ens ett uns koll när min svåger blev sjuk, vare sig medicinskt eller mänskligt. En lång rad olika läkare, vilda gissningslekar vilka undersökningar man skulle göra och dessutom otrevlig vårdpersonal. Riktigt otrevlig och nonchalant. Med undantag av ungefär två personer.

Anmälan till Patientnämnden. Och Socialstyrelsen.

Myndighetskvarnarna mal långsamt, men i veckan kom brev från Inspektionen för vård och omsorg, som numera hanterar klagomål på vården. Döm om min förvåning när både överläkaren och verksamhetschefen inser att de gjort en hel rad tabbar. Att de genomfört en rad förbättringar. Och att de nu infört vidareutbildning för personalen.

Hjälper inte dem som redan drabbats av vanvården, men förhoppningsvis får kommande patienter bättre vård och omvårdnad.

Nog med skryt.

På temat Det går aldrig, kan man ju tycka att det inte borde gå att få ett helt flygplan att försvinna. År 2014 liksom. Men det går tydligen. I dagar har hundratals plan, båtar och människor letat efter det malaysiska planet som bara försvann från radarn. Det borde fanimej vara omöjligt.

Bantningshysterin når nya höjder. Nu säljs en ballong som man ska svälja och som sedan växer i magen så man inte kan få i sig så mycket mat. Funderar igen på att göra allvar av min idé att sälja decimeterlånga bitar silvertejp som bantningsplåster. Sätt över munnen bara. Vill man dessutom sluta röka får man dubbel vinst av att använda tejpen.

Jag kanske kan bli rik? Jippi.

Rättegången mot Oscar Pistorius går vidare. Blade runner, som han kallas, sitter och kräks i rättssalen lite då och då. Någon kanske kan vara vänlig och ge honom ett åksjukepiller? Och tror han ens själv på sin förklaring att han gick ut i badrummet, bröt upp den låsta dörren och sköt mot vad han trodde var en inkräktare? Va?

Vem bryter sig in i ett hus, går in på muggen, tänder lyset, låser dörren och väsnas? Skulle man väl valt ett annat badrum om man blev nödig mitt under ett inbrott?

Expressen listar sju saker som ens vänner på Facebook hatar att man gör. Rolig läsning. Men jag saknade den åttonde grejen; alla som talar om hur mycket de tränat, vad de har gjort, var någonstans och hur många kalorier det kostade. Suck.

I övrigt finns det mycket att bli upprörd över. Stort som smått.

Rysslands bråk i Ukraina.

Nordkoreas ”val” där 100 % av befolkningen gav 100 % av rösterna till sittande ledare.

Abeba Aregawis märkliga äktenskap, medborgarskap och skilsmässa.

De rumänska tiggarnas olika bosättningar runt Stockholm.

Men det får jag säkert skäl att återkomma till senare.

Det som upptar mycket av min tid just nu är ett något udda uppdrag. Eller kanske inte så himla udda, research och kartläggning som mest liknar ett redaktörsjobb men som ska utgöra underlag i en vårdnadstvist.

Alltså.

Emellanåt höjs röster för att män borde protestera mer mot kvinnomisshandel och våldtäkter. På något sätt demonstrera att de flesta män är väldigt anständiga människor som aldrig skulle utöva våld mot vare sig kvinnor eller andra.

På samma sätt skulle jag vilja höja rösten för att kvinnor borde protestera mot att vissa kvinnor försvårar umgänget mellan barn och deras pappor. Kvinnor som utnyttjar den nya lagtolkningen att om skilda föräldrar har svårt att samarbeta, ges den ena föräldern (läs mamman) ensam vårdnad. Bara för kvinnan/mamman att bråka som fan, sätta sig på tvären, ändra alla överenskommelser och gärna dessutom prata illa om pappan och förgifta barnens tankar.

Aha, ser man på, säger tingsrätten då. Föräldrarna har en så djupgående konflikt att det saknas förutsättningar att samarbeta om barnen. Varsågod mamman, nu får du göra vad du vill med era barn. Och du behöver inte säga ett skit till pappan. Du behöver inte ens berätta att du tar barnen med dig och emigrerar.

Ibland skäms man över kvinnosläktet.

Och förfasas över det svenska rättsväsendet.

Ruttet är vad det är.

Ruttet. 

Säger jag bara.

How's it hangin'?

Jotack, mer och mer.
Kan man svara på den frågan om man ska bokstavstolka den.
Jordens dragningskraft verkar ha allt större påverkan på kroppen, ju äldre man blir. Bara att hacka i sig.

Över huvud taget är det väl bara att acceptera hur man ser ut.
Bred ända, stor näsa, sneda ögon, tunna läppar, rynkor - you name it.
Det finns alltid nåt att haka upp sig på.
Om man vill och orkar.
Bilden av en själv stämmer oerhört sällan överens med bilderna i tv, tidningar och på film. Har man passerat medelåldern hajar man att det är bluff och fejk alltihop. Är man yngre vill man inte riktigt inse det, utan försöker förtvivlat och med alla medel se ut som "stjärnorna".
Ibland går det åt helvete.
Fullständigt käpprätt åt helvete.

Läste i dagens tidning om kvinnan som reste till Polen för att göra en bröstförstoring. Hon drabbades av hjärtstillestånd som ledde till omfattande hjärnskador. Nu sitter hon som en grönsak på ett korttidsboende.
En fruktansvärd tragedi för henne, hennes blivande make och den övriga familjen.
Men ändå. Hur kunde det gå så illa? Några svar får man i artikeln. Några får man gissa sig till, läsa mellan raderna.

Den blivande maken är förbannad för att ingen varnade för riskerna.
Alltså, man måste ha varit både blind och döv de senaste åren för att ha undgått vilka risker det är med ALLA operationer. Otaliga reportage har dessutom beskrivit misslyckad plastikkirurgi. I detalj.
Dessutom fanns det varningstext på sidan som förmedlade kontakten med sjukhuset. Ingrepp som kräver narkos kan innebära stora risker.

Sen var det ett gäng kvackare som utförde operationen.
Sjukhuset saknade tillstånd.
Eftervård var det inte tal om.
Sjukhuschefen fick sparken och fler efterräkningar lär det bli.
Det är den ena sidan av historien.
Några halvtaskiga läkare som insett att det finns big bucks att tjäna på hugade patienter.
En bröstförstoring som kostar 25.000 borde göra att man anar ugglor i mossen.
En j-la massa ugglor i mossen. Halva priset mot här hemma.
Det har man fått sig ibankat sedan man var liten. Om något låter för bra för att vara sant, är det förmodligen det.

Kvinnans mamma är läkare och avrådde bestämt sin dotter från att göra ingreppet.
Dottern lyssnade inte.
Inte på mamman, sakkunskapen.
Hon lyssnade på sin blivande make.
Som lovade att betala operationen som en morgongåva i förskott. Frågan är vem gåvan var till egentligen. Kvinnan eller honom själv.
Det är inte bara kvinnor som får en snedvriden bild av hur man ska se ut. Männen ser ju samma bilder och skaffar sig egna bilder av hur idealkvinnan ska se ut. Och vi är ju så himla angelägna att behaga. Jämställdheten har inte nått ända fram. Liksom.

Kvinnans familj vill väcka debatt om sjuka skönhetsideal. Det är bra.
Men problemet är knappast något nytt. Fanns redan på min tid. Man kollade in dom andra tjejerna och jämförde. Insåg att det inte blev så mycket tuttar över sedan syrran fått sina. Typ. Skillnaden då mot nu är att den tidens plastikkirurger ägnade sig åt att reparera missbildningar och återställa skadade kroppsdelar. Avhjälpa vanprydande defekter. Ingenting annat.

Tack vare en mycket klok mamma, blev inte komplexet särskilt långvarigt.
- Se dig omkring i simhallen. Hur många perfekta bröst ser du? Nä just det.

Dom finns bara på bild.
Eller på burk.
Köp dom, den som törs.

Världens bästa sjukvård

Att matsmältningsapparaten varit uppfuckad i många år är sånt man långsamt vänjer sig vid. När apparaten som hanterar nummer ett också börjar strejka, blir man rätt förbannad.
- Now I am really pissed, kan man utbrista om man vill ägna sig åt lite galghumor.
Det vill man sällan just när det händer, kan jag avslöja.
Samtal till Närakuten.
- O nej, det där kan vi ändå inte göra något åt, säger dom, åk till sjukhuset.
Alltså, vad gör dom på Närakuterna? Delar ut plåster? Hittills har inte en enda åkomma kvalificerat sig för ett besök. Allt man ber om hjälp med, skickar dom vidare till stora akuten. Det kanske inte ens finns folk på närakuten? Bara en telefonmänniska som skickar alla vidare till sjukhuset? Konstigt är det i alla fall.

- Ha en bra dag, häver taxichauffören ur sig, när jag dubbelvikt försöker åbäka mig ur bilen.
- Är du helt dum i huvet, tänker jag, men har för ont för att säga nåt.
Jag gör en grimas som jag hoppas ser skrämmande elak ut och försöker sätta Det Onda Ögat på honom.

Det går förhållandevis fort att komma in, men kräver en påminnelse från medföljande medmänniska. Hur alla sjuka och ensamma människor bär sig åt undrar jag faktiskt över en hel del. Det finns inte ett enda sjukbesök som går som smort. Alla kräver minst ett uppmärksammande. Man undrar om personalen går in i något slags pause-tillstånd som en film eller ett dataspel. ”Tryck på play för att fortsätta.” Liksom.

Sköterskorna var djupt inbegripna i ett samtal om skridskor när jag hasande flåsade mig förbi dem där de stod och gestikulerade bredvid det som skulle bli min undersökningsbrits. Det tog ytterligare några minuter innan de diskuterat färdigt och kunde ta prover på mig. Men då blev det fart på dom! Läkaren hade redan loggat in sig på mig och sköterskorna förvarnade om en kommande språngmarsch.
- Han är verkligen på hugget, doktorn. Sa dom.
- Möjligt, sa jag, men ska det springas får ni köra mig i sängen. Här kutas minsann ingenting.

Doktorn kommer lunkande och pratar, klämmer och kollar provsvar. Han är påläst och verkar ha fattat att jag är en människa och inte bara några rör blod och en kissflaska. Annars kan man faktiskt fundera över om dom blivande sjuksköterskorna får någon utbildning i just bemötande. Ibland när jag börjar prata med någon som tar ett prov, hoppar dom till och ser jätteförvånade ut över att det finns en människa på andra sidan blodtrycksmanschetten. Jag har en ung släkting som snart är färdig sjuksköterska. Jag ska faktiskt fråga honom. Och visst, jag har mött massor av underbara, skickliga och fantastiska sköterskor och läkare. Massor. Men nedslående många har faktiskt grava brister.

Annars är det mest tempot på akutmottagningen som förvånar mig. Jag har varit där ganska många gånger. Inte varje vecka, men periodvis ganska mycket. Jag har aldrig sett en människa springa där. Har inte ens sett någon gå fort.
Faktiskt inte hört någon prata fort heller.
Det skrivs mycket om att personalen på akutmottagningarna här i länet är utbränd. För att bli utbränd krävs bland annat ett konstant stresstillstånd. Jag är övertygad om att det bitvis är den absolut mest stressande arbetsplats man kan befinna sig på, men kan det verkligen vara så att jag lyckats pricka in precis alla lugna dagar (och nätter)?

Inte ens när hela akuten var överfull och jag fick ligga under receptionsdisken i fyra timmar såg jag till någon som skyndade sig. Det fanns tid till att diskutera både svärmödrar och utlandsresor och faktiskt också kolla bostadsannonser på Hemnet. Tänkte dom inte en enda gång på att det låg en patient under disken och väntade på smärtstillande? Antagligen inte. Jag var inte högprioriterad och bråttom att ta hand om.
Att jag råkade ha både öron och en hjärna verkade inte falla dom in.
Kanske ska anmäla mig som föreläsare på sjuksköterskeutbildningen?