Världens bästa sjukvård

Att matsmältningsapparaten varit uppfuckad i många år är sånt man långsamt vänjer sig vid. När apparaten som hanterar nummer ett också börjar strejka, blir man rätt förbannad.
- Now I am really pissed, kan man utbrista om man vill ägna sig åt lite galghumor.
Det vill man sällan just när det händer, kan jag avslöja.
Samtal till Närakuten.
- O nej, det där kan vi ändå inte göra något åt, säger dom, åk till sjukhuset.
Alltså, vad gör dom på Närakuterna? Delar ut plåster? Hittills har inte en enda åkomma kvalificerat sig för ett besök. Allt man ber om hjälp med, skickar dom vidare till stora akuten. Det kanske inte ens finns folk på närakuten? Bara en telefonmänniska som skickar alla vidare till sjukhuset? Konstigt är det i alla fall.

- Ha en bra dag, häver taxichauffören ur sig, när jag dubbelvikt försöker åbäka mig ur bilen.
- Är du helt dum i huvet, tänker jag, men har för ont för att säga nåt.
Jag gör en grimas som jag hoppas ser skrämmande elak ut och försöker sätta Det Onda Ögat på honom.

Det går förhållandevis fort att komma in, men kräver en påminnelse från medföljande medmänniska. Hur alla sjuka och ensamma människor bär sig åt undrar jag faktiskt över en hel del. Det finns inte ett enda sjukbesök som går som smort. Alla kräver minst ett uppmärksammande. Man undrar om personalen går in i något slags pause-tillstånd som en film eller ett dataspel. ”Tryck på play för att fortsätta.” Liksom.

Sköterskorna var djupt inbegripna i ett samtal om skridskor när jag hasande flåsade mig förbi dem där de stod och gestikulerade bredvid det som skulle bli min undersökningsbrits. Det tog ytterligare några minuter innan de diskuterat färdigt och kunde ta prover på mig. Men då blev det fart på dom! Läkaren hade redan loggat in sig på mig och sköterskorna förvarnade om en kommande språngmarsch.
- Han är verkligen på hugget, doktorn. Sa dom.
- Möjligt, sa jag, men ska det springas får ni köra mig i sängen. Här kutas minsann ingenting.

Doktorn kommer lunkande och pratar, klämmer och kollar provsvar. Han är påläst och verkar ha fattat att jag är en människa och inte bara några rör blod och en kissflaska. Annars kan man faktiskt fundera över om dom blivande sjuksköterskorna får någon utbildning i just bemötande. Ibland när jag börjar prata med någon som tar ett prov, hoppar dom till och ser jätteförvånade ut över att det finns en människa på andra sidan blodtrycksmanschetten. Jag har en ung släkting som snart är färdig sjuksköterska. Jag ska faktiskt fråga honom. Och visst, jag har mött massor av underbara, skickliga och fantastiska sköterskor och läkare. Massor. Men nedslående många har faktiskt grava brister.

Annars är det mest tempot på akutmottagningen som förvånar mig. Jag har varit där ganska många gånger. Inte varje vecka, men periodvis ganska mycket. Jag har aldrig sett en människa springa där. Har inte ens sett någon gå fort.
Faktiskt inte hört någon prata fort heller.
Det skrivs mycket om att personalen på akutmottagningarna här i länet är utbränd. För att bli utbränd krävs bland annat ett konstant stresstillstånd. Jag är övertygad om att det bitvis är den absolut mest stressande arbetsplats man kan befinna sig på, men kan det verkligen vara så att jag lyckats pricka in precis alla lugna dagar (och nätter)?

Inte ens när hela akuten var överfull och jag fick ligga under receptionsdisken i fyra timmar såg jag till någon som skyndade sig. Det fanns tid till att diskutera både svärmödrar och utlandsresor och faktiskt också kolla bostadsannonser på Hemnet. Tänkte dom inte en enda gång på att det låg en patient under disken och väntade på smärtstillande? Antagligen inte. Jag var inte högprioriterad och bråttom att ta hand om.
Att jag råkade ha både öron och en hjärna verkade inte falla dom in.
Kanske ska anmäla mig som föreläsare på sjuksköterskeutbildningen?