Älska mig!

”Älska mig för den jag är” sjöng Ainbusk singers för många år sedan. Populär på bröllop, bland annat. Vårt, till exempel. Den är väldigt vacker.

Sån här är jag, så här ser jag ut – om du älskar mig får du ta mig som jag är. Typ.

Det var ju pingst, helgen som gick. Den passerar numera nästan obemärkt eftersom man skippat annandagen som helgdag till förmån för nationaldagen (som fortfarande ingen fattar varför man firar). Ett riktigt nerköp, om ni frågar mig. Den 6 juni infaller mellan varven på en lördag eller en söndag. Tji ledig dag liksom. Medan annandag pingst alltid infaller på en måndag. De kunde väl bytt 1 maj mot 6 juni i stället? Det finns ju ändå ingen arbetarklass längre. Varför ska just de röda ha en alldeles egen dag (en röd dessutom haha) att propagera för sin politik? Är inte det orättvist mot alla andra? Så här i rättvisans tidevarv.

Men, i alla fall, pingstafton = bröllop. TV sände direkt från ett prinsbröllop i England och tidningarna svämmade över av bilder och filmsnuttar. Det gick inte att värja sig. Men det som fångade min uppmärksamhet var brudens mamma. Hon var den enda släktingen från brudens sida som närvarade. Bruden lär ha både pappa och syskon i livet, men av någon anledning var de inte där. Det är ju det jag säger; blod är inte tjockare än vatten. Det är bara floskler. De såg lyckliga ut i alla fall. Och det är ju huvudsaken. Äktenskap går ändå åt fanders i slutänden. Hälften slutar med skilsmässa och hälften med döden. Om man nu ska vara krass.

Men alltså, vad är det med folk som i princip kräver att bli älskade? Män som slår kvinnor fördärvade när de vill göra slut. Eller, faktiskt, slår ihjäl sina kvinnor bara för att de inte älskar männen längre. Människor som nästan slår knut på sig, som hunden Ådi i serien Gustaf, för att bli sedda och älskade. Skrämmande och lite sorgligt.

Det finns människor som tycks göra vad-som-helst för att få kärlek. Stalkare som inbillar sig att förföljandet, mailbombandet och sms-trakasserierna ska göra dem älskade. Inte för att jag gillar taktiken spela-svår, men vem älskar en kardborre? Liksom.

Eller vuxna som prompt ska tvinga barn att kramas och pussas. ”Så ja, ge nu morbror Oskar en kram!” och man mådde nästan illa när man skulle krama gamla farbröder som luktade unket av snus och gamla kläder. Eller nyrökta tanter med en maxiflaska hårspray i frisyren. ”Ge tant Ingrid en kram och tacka för presenten!” och man försökte hålla andan för att inte spy. Hur många barn har inte råkat ut för det? Jag minns att jag många gånger tänkte: Så där ska jag aldrig göra med mina barn. Vill de kramas så gör de det. Vill de inte, så slipper de. Och aldrig ska någon människa, liten eller stor, höra mig be om att bli kramad eller pussad. Det är sådant man måste göra sig förtjänt av.

Värst är de vuxna som låtsas bli ledsna när barnen inte hörsammar uppmaningen ”kom så får jag en kram”. De här vuxna kör antagligen med samma lipa-teknik vad det än gäller. Jobb, prylar, pengar, människor… Patetiskt. P-A-T-E-T-I-S-K-T.

”Cry a river, build a bridge and get over it!”

Säger jag bara.