Skrämmande

Det finns mycket här i världen som är skrämmande. Just nu pågår rättegången mot terroristen på Drottninggatan. Bilderna på hans flinande nuna sitter på näthinnan och stör. Jag är en i grunden fridsam person, men är det någon jag önskar livslånga och svåra plågor så är det den där dåren.

Expressen skriver att pappan till 11-åriga Ebba som var ett av offren för den fega attacken, överväger att stämma staten. Eller möjligen kommunen, beroende på vem man kommer fram till bär ansvaret för att betonglejonen längs gatan inte förmådde hindra lastbilens framfart. Är det någon pappan bör stämma så är det väl Migrationsverket? Eller polisen? Eller vem det nu är som ska ansvara för att människor som fått avslag på sina asylansökningar lämnar landet. Säpo säger att det finns tusentals radikaliserade människor som håller sig undan myndigheterna. Och bara väntar på att utsätta oss andra för död och lidande. Bara för att vi inte har den rätta tron. Har inte politiker och andra beslutsfattare begripit nu att det krävs rejält förändrade rutiner, så vet jag inte vad som skulle kunna väcka dem.

Kollar ibland på Border security Australia. Där gör man processen kort med dem som vill in i landet. Har de ett kriminellt förflutet, oklara skäl för sin visum-ansökan, oklara papper eller vad det nu kan vara som inte följer regelverket så sätts de på nästa plan tillbaka till hemlandet. Jag hajar att inte alla ärenden går att avgöra lika geschwindt, men en hel del skulle säkert kunna avgöras relativt omgående om man bara ville. Dessutom, alla dessa som ”går under jorden” och som benämns ”papperslösa” – nånstans får man väl bestämma sig om det ska vara fritt fram för alla som vill vara i Sverige, eller inte. Detta ingenmansland som människor riskerar att fastna i, för att sedan några år senare dyka upp i rullorna igen, gynnar ingen. Allra minst de som lever i skuggan av samhället.

Men det här med terrordådet. Peter Kadhammar på Aftonbladet skrev en krönika om hur människor på plats gick omkring och filmade och fotograferade förödelsen, till och med lyfte på de filtar som lagts över dödade människor, kroppsdelar osv. I mina öron ett HELT SJUKT beteende. Vilken normalt funtad människa gör så? Liksom? Jag fattar om man grips av panik i det läget och kanske inte agerar logiskt, hjälper skadade etc. Men FOTOGRAFERA!?

Men.

Jag tänker att en bidragande orsak till det här störda och sjuka, eviga fotandet av katastrofer (Drottninggatan är väl det grövsta exemplet, men det finns massor av berättelser om folk som kör i snigelfart förbi trafikolyckor eller stannar till och tar bilder). Dels är det säkert sensationslystnad – man får en massa klick om man kan visa upp någon sensation på Instagram och Facebook, skit samma vari sensationen består. Och dels – det här är rätt viktigt – är en bidragande orsak pressens, framför allt kvällspressens, ständiga jakt på bilder och på-plats-historier. Hur ofta ser man inte ”Är du på plats? Vet du mer? Har du bilder?” på kvällspressens nätupplagor? Typ hela tiden.

Jag mailade till Peter Kadhammar och efterlyste en gnutta självkritik. Jag skrev att det här hyenaliknande beteendet möjligen kan kopplas till pressens ständiga uppmaningar om bilder och snabb information om hemska händelser. Det gäller ju att vara först på ut med senaste nytt. Fort ska det gå. Och nyheter som tar sig igenom mediebruset ska det vara. Jo då, hr Kadhammar svarade.

Så här:

Hej, tack för brev. Om du följer AB så vet du att varken vi eller andra seriösa medier har för vana att visa närbilder på lik eller brottsoffer.

Det är sant. Han skrev så. Varken mer eller mindre.

Noll självkritik. Noll självinsikt. Noll ansvarskänsla.

Svaret gjorde mig faktiskt rädd.

På riktigt.