"Släng ut dom!"

Ensam. Utstött? Osedd?

Den gångna tidens upplopp i Stockholms förorter, som spred sig till både större och mindre orter i landet, tycks ha lugnat ner sig lite. Dels beror det väl på att frivilliga nattvandrare och dels kanske på trycket från de egna familjerna. Mammor och pappor som insåg att det var just deras små telningar som var ute och kastade sten och eldade bilar mitt i nätterna.

Den bild som Sverige gärna sprider om sig själv som tolerant och jämlikt stämmer inte längre och utländska medier frossar (nåja, hur ogärna vi svenskar än vill tro det så finns det större saker att rapportera om) i bilder av brända bilar och maskerade unga grabbar.

Det har sagts mycket under de här dagarna. En vanligt förekommande kommentar är Ja men släng ut dom, vetja, eller Skicka hem dom. Vart då? Liksom. De flesta av dem är sannolikt födda och uppväxta i Sverige. Förvisso med en eller två utlandsfödda föräldrar, men ska just det faktumet vara avgörande för utvisning? Eller ska utvisning gälla för alla som begår brott? Ungefär som engelsmännen gjorde i slutet av 1700-talet? Man transporterade brottslingarna till olika kolonier, till exempel Amerika och lät dem jobba som slavarbetare på plantagerna. Fängelserna i England var privata vinstdrivande ställen och fångarna skulle hållas inlåsta på billigast tänkbara sätt. Att skicka iväg dem utomlands var ju radikalt och löste många problem. Men vart ska vi skicka våra egna kriminella? Och för vilka brott ska man bli utsparkad?

De som bråkar värst skyller sitt agerande på att polisen sköt en hotfull man som dog av skottskadorna. Men varför väntade man i så fall i flera dagar innan man reagerade? Politikerna skyller på varandra och den ena förklaringen är dummare än den andra.

Visst, skolan har fått sämre resurser. Det är illa. Gör något åt det då!

Fritidsverksamhet för ungdomar har drabbats av besparingar. Det är likadant överallt. Det är också illa och skulle gå att göra något åt.

Ungdomsarbetslösheten är för hög. Förvisso, men den är lägre än i de flesta (eller till och med i alla om jag minns rätt) europeiska länder. Och jag vill fortfarande att nån enda journalist frågar de här bråkstakarna vilken typ av jobb de skulle vilja ha. Och vad de i så fall är beredda att göra för att få det jobbet.

I grund och botten måste det ändå vara en misslyckad integrationspolitik som är största orsaken till bråken? Men det får man inte säga för då utpekas man omedelbums som rasist. Bara att fråga kommunpolitikern i Borås som fick lämna sina uppdrag efter att han uttryckt just den åsikten. Men alltså, så länge man tiger om grundproblemen så är de omöjliga att göra något åt. Och så länge man tiger plockar SD både pluspoäng och väljare. Det är illa. Vi har tagit emot fler invandrare än något annat land i Europa och vi har tagit emot fler flyktingar än något annat land i världen. Det är i allra högsta grad lovvärt. Men vi kanske skulle haft en plan för hur vi skulle hantera de situationer som alla utan tvekan måste hajat skulle uppstå? För inte kan väl våra politiker ha varit så inihelvete naiva att de inte fattat att det skulle gnissla om kulturkrockarna? Eller?

Vi är så himla måna om att framstå i god dager. Se på oss, vi är så humanitära, så toleranta och så otroligt villiga att ta hand om alla andra. Det såg kanske bra ut i både FN och EU, men f-n vet om de inte flinar bakom ryggen på oss. Och just detta behov att ta hand om. Som en raggig gathund liksom. Hur säker är man på att de människor som kommer hit är så himla pigga på att tas hand om?

Jag kan bara jämföra med de invandrare jag själv umgås med och har träffat genom åren. Grekerna och italienarna som kom hit på 1960-talet och lärde oss äta spännande mat som pizza, pasta och olivolja. Finländarna som vi lockade hit under 1970-talet för att vi behövde folk till industrin. Kan tänka att de gillade att jobba för brödfödan, som det heter. Varför skulle dagens immigranter tycka annorlunda? Vår vän Karim som jobbat i princip dygnet runt i nästan 30 års tid i sin korvmoj. Fostrat fem döttrar som jobbar och står i allihopa. Mina polska vänner som chockade berättade om sitt första möte med Sverige, på ABF där de första dagarna gick ut på att berätta om alla bidrag man hade rätt att få. Inte en stavelse om svenskundervisning, arbetsförmedlingen eller bostadsmarknaden. Jag kan hålla på att rabbla exempel i evigheter. Amen.

Vi får skylla oss själva som satt oss alla i den sits vi nu sitter i, men det hjälper inte särskilt mycket att sticka huvudet i sanden. Gjort är gjort, som min mamma brukade säga, nu gäller det att tänka ut hur man ska rätta till tabbarna.

Och man får faktiskt börja med de riktigt små knoddarna. Passerade Skytteholmsparken häromdagen. Där pågår en massa aktiviteter om dagarna. Just den här dagen serverades lunch när jag gick förbi. Barnen satt i grupper tillsammans med ledare lite här och där. En liten kille satt för sig själv, helt ensam och åt sin pastasallad. Det gjorde ont i mammahjärtat (ja, man har ett även om man inte har egna barn) att se honom sitta där. Kanske ville han det, som en person kommenterade när jag la ut bilden på Facebook. Eller hur. Det är väl alla små barns högsta önskan? Att sitta för sig själv bland en massa andra barn som äter, pratar och har trevligt tillsammans. Knappast. Sitter han alltid för sig själv? Har han inga kompisar vare sig i skolan eller hemma? Någon alls som ser honom? Om inte – hur ser hans frustration ut om några år? Och hur kommer han att avreagera sig på grannar, omgivningen och ”makthavarna”? Det var tankar som for genom min skalle. Just då.

Släng ut dom, ropar Svenne banan. Fram till 1930 hade vi ett utvandringsöverskott i Sverige. De flesta stack till Amerika. Tänk om amerikanerna skulle skicka hit alla svenskättlingar som begår brott i USA. Bara som ett exempel.

Bara konstatera.

Det finns inga enkla lösningar.

Inga enkla förklaringar heller.

 Rackarns vad jag stack ut hakan i dag då.

Att jag bara törs.