Så dumt

Dvärgflodhästen Olivia 1 månad gammal. Sötchock. Som omväxling till valaffischerna.

Skönt att det bara är en vecka kvar till valet, slipper man snart höra alla klyschor, tomma löften och dravel. Sedan vidtar alla mediers analyser av varför det blev si eller så, hur det ska bli sedan, hur man borde, skulle och kunde ha gjort och så vidare. I evighet. Amen.

Men alltså. Jag undrar vilka det är som röstar på Fi. Ja, förutom Gudruns egen lilla fan-club som följde med henne från V. Bara för att det är hon liksom. Vad vill partiet? Förutom att utrota alla män? Typ. Inte ens det har dom nån budget för.

Och apropå V. Såg delar av intervjun med hr Sjöstedt i SVT häromdagen. Inte ens en klämd huggorm hade kunnat slingra sig mer än han gjorde. Partiets största valfråga ”inga vinster i välfärden” har han nu börjat nagga lite i kanterna. Han villkorar ju ett stöd till S med att de måste få bort alla vinster i vård- och omsorgsföretag. Han slirar alltmer på den punken och börjar låta som Bosse Ringholm när han sparkade Inga-Britt Ahlenius. Jo jo, ministerposterna är tydligen viktigare än den viktigaste valfrågan. ”Inte till salu”. Pyttsan.

Jodå, absolut till salu.

Och M fortsätter berätta om vad de har gjort de senaste åtta åren. Kanske lite sent påtänkt att prata om det nu, hade varit bättre att informera om det löpande så att inte folk hade fått för sig att allt är skitdåligt i Sverige. Men. Dags att berätta vad man vill om man nu, mot all förmodan, skulle vinna valet kanske. Möjligt att man tänker ”varför gå ifrån ett vinnande koncept”, men folk vill ha förändring. Och kött på benen. Eller nåt.

Nä men för övrigt gör jag som syrran. Kollar nyheterna på någon Play-kanal så kan man snabbspola när det pratas politik. Blir inte många minuter kvar i och för sig, men något matnyttigt om omvärlden kanske man kan få sig till livs.

Fast en sak undrar jag lite över. En fråga som kom upp på ett möte jag var med på häromdan. Praktikplatser är skitsvårt att hitta nuförtiden, för de elever som går gymnasieprogram med praktisk inriktning. De ska göra ett antal veckors praktik på någon arbetsplats och eftersom i stort sett alla organisationer och företag är så himla slimmade nuförtiden är det ingen som har tid att lära upp praktikanter. Och då undrar jag; Om man nu inom äldreomsorgen inte ens har tid att ge de gamla en anständig vardag, HUR F-N SKA MAN DÅ HINNA MED ATT SÄTTA 20.000 PRAKTIKANTER I ARBETE? Va?

Dessutom undrar jag, vem ska ge alla praktikanterna, eller trainees som de numera tydligen ska kallas, jobb när det statligt betalda trainee-året är slut? Om inte kommunerna har råd att anställa dem nu lär de väl inte ha mer råd om nåt år eller två? Dessutom är inte traineerna anställningsbara efter praktikantåret eftersom man numera vill ha minst undersköterskeutbildning på dem man anställer.

Varför ställer ingen journalist såna frågor?

En man som smygfilmat en halvnaken tjej i en provhytt frias i tingsrätten. Tjejen upptäckte att snuskot filmade och då tycker tingsrätten att det inte är smygfilmning. Men alltså, han filmade väl först och SEN upptäckte hon honom? Då är det väl glasklart smygfilmning? Tydligen inte. Jag börjar mer och mer tappa förtroendet för vårt rättsväsende. Tyvärr.

Expressen varnar för ”farliga alkomätare”. På vilket sätt är de farliga då? Jo, de visar fel. Men det finns väl ett alldeles utmärkt sätt om man vill vara helt säker på att köra bil nykter. Ge fasen i att dricka alkohol. Ungefär lika enkelt som hur man undviker att åka fast för fortkörning. Håll hastigheten.

Plättlätt.

Apropå nykter. En av mina favorit-ståuppare Mårten Andersson har öppnat en krog som heter Sober. Idén är att där håller man sig nykter. Ingen alkohol. Och SÅ mycket skit han har fått för det då. Så dumt. Han har också fejsbookat om dokusåporna som Paradise hotel och Big Brother där produktionsbolagen vräker in alkoholhaltiga drycker så att deltagarna ska bli riktigt packade och göra riktigt dumma grejer på fyllan. Sånt går tydligen hem. Helt sjukt faktiskt.

Men visst, är man med i Paradise hotel kan man få en plats i kungahuset. Om man nu skulle vilja det.

Malaysia Airlines försöker vinna tillbaka resenärer med en tävling där man kan vinna flygbiljetter. De tävlande uppmanas att skriva en ”bucket list” alltså sånt man vill hinna göra innan man dör. Inte så himla genomtänkt koncept kanske för just det flygbolaget? Och jag hävdar fortfarande att det försvunna planet kan finnas i Nordkorea. Nån som har letat där?

En polishund i Oklahoma höggs ihjäl av en brottsling. Hunden begravdes med pompa och ståt med ett tusental sörjande. Only in the US of A. Men det hedrar kvällspressen som använder ordet hund och inte vovve som fp i Södertälje. Ansvarig politiker har skickat en massa konstiga mejl efter min kommentar om att ordvalet förminskar det fantastiska jobb en massa människor gör i hundbranschen. Blev lite mer bränsle till brasan av politikerförakt. Dumt.

Apropå sorg. Förr i tiden hade man ett sorgeår, det år då en änka eller änkling hade officiell sorg och gick svartklädd. Går sorg över på ett år? En del kanske gör det. Annan sorg går aldrig över. Den lättar lite, man lär sig leva med den, men över går den aldrig. Inte helt i alla fall. Inte ens efter fem år.

Fem år sedan vi sågs...

Medmänsklighet

Tre glas i veckan för bättre minne.

Vad säger man till någon som just drabbats av stor sorg? Som plötsligt, oväntat, ofattbart står ensam i livet. Efter många, många års äktenskap. Vill hon veta att vi är ledsna? Knappast. Vill hon veta att vi också gråter? Att vi saknar. Höra några vackra ord om mannen vars liv nu är slut? Det är svårt att visa sitt deltagande för människor man inte har på nära håll. Man får blunda, känna efter och skriva ner några rader direkt från hjärtat. Inte för att det hjälper henne i det tunga, tomma. Men kanske känner hon att vi finns där hos henne i tanken.

Ja, det hastiga dödsfallet tar upp mycket av tankarna de här dagarna. I bilen i går på väg till Arlanda. Alla fartdårar. Hade kunnat hända en olycka hur lätt som helst. Poff.

På promenad genom parken en mörk, folktom kväll. Kan stå en galning med kniv bakom en buske. Poff.

Och så vidare.

Till slut inser man att man kan bli galen om man inte stoppar de där tankarna. Blir rädd för precis allt. För att leva. Och visst är det farligt att leva. Man dör av det.

Så.

Uppryckning.

Planera för lite trevligt sällskap i stugan i helgen.

Dagens nyhetsskörd då?

Kris i vården. Var det en nyhet? Har vi inte hört det i flera år nu? Varför är det ingen som gör något? En sak som är plättlätt att ordna är ge en massa arbetslösa jobb med att sköta städningen av sjukhus, äldreboenden och vårdcentraler så att sjukvårdsutbildad personal kan ägna sig åt vården. Två flugor i en smäll liksom.

Å andra sidan känns det ibland som att det gnälls alldeles för mycket. Har ju fått en del inside information från sjuksköterska under praktik. De viktigaste tiderna att passa är fikapauserna. Inte lika mycket på sjukhusen som på vårdcentralerna, men ändå. Det kom som en fullständig chock för den här sjuksköterskan. Hon är van vid ett helt annat tempo, en helt annan arbetsmoral och helt andra arbetstider. Men så är hon inte svensk heller…

Paret som väntade trillingar och som har ojat sig i olika medier över att de tvingades resa till Falun för den för tidiga, planerade förlossningen. Rotar man lite vidare i storyn kommer det fram att Falun är det sjukhus som helt säkert skulle ha plats för de tre små pyren som skulle ut. Så visst, föräldrarna kunde stannat på hemmaplan och riskerat livet på sina nyfödda som då hade fått skickas med ambulans till olika sjukhus. Men då hade de ju inte kommit i tidningen. Inte i TV heller…

De boende i Glasberga, Södertälje vill inte att människor med autism eller Aspberger ska bo i deras villaområde. Trångsynta människor finns överallt. Skrämmande trångsynta.

Många gnäller också över Pride-festivalen som pågår i Stockholm just nu. Att man ens orkar bli upprörd över att människor vill demonstrera för sin sak. Har vi inte kommit längre år 2013? Höjs det fortfarande några ögonbryn när ena eller andra kändisen ”kommer ut”. Fast jag har antagligen ingen aning. Kanske tror jag att det är så för att jag själv inte bryr mig om vilken sexuell läggning folk har. Eller vilken Gud de tror på. Eller vilket politiskt parti de röstar på. Couldn’t care less. Liksom. Vanlig medmänsklighet. Så länge jag får tycka och tro vad jag vill, visar jag andra människor samma tolerans. T-O-L-E-R-A-N-S.

Dagens kändis-span: Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones ska skilja sig. Han ”står inte ut med hennes humörsvängningar”, skriver tidningen Star. Nänä, nu när hon har stöttat honom genom operationer och strålbehandlingar vill han inte veta av hennes sjukdom. Hon är bipolär, har det sagts tidigare. Bipolär, även kallat manodepressiv. Innebär humörsvängningar i stor skala. Bussig snubbe det där.

Japp. Nu står det i tidningen igen. Fettdieterna är hälsofarliga. Borde man kanske kunna räkna ut med röven? Tydligen inte. Men eftersom stroke och hjärtinfark nu ökar igen, framför allt bland unga människor, efter flera års trend åt andra hållet, varnar ett antal läkare och professorer för bland annat LCHF. ”De populära fettdieterna bygger på okritiska och dåligt vetenskapligt underbyggda rekommendationer med mer animaliskt fett och protein”. Det är ju det jag säger. Man ska äta av allt men inte så förbenat mycket. Och så röra på sig. Balans mellan input och output. Och vad hände med måltiden som njutning? Som samlingspunkt för familjen? Som trevligt umgänge? Va?

Ska vi kanske äta kräftor på lördag?

Västerbottenspaj? Löjrom?

Något gott på grillen?

Och champagne förstås. Det stod i SvD häromdan. Tre glas champagne i veckan gör att man får bättre minne. Det är vetenskapligt bevisat. Jamen skål då!

Aldrig densamma mer

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Orden, som är Alf Henrikssons, är bland de flitigast använda i dödsannonser. Att de är flitigt använda kan bero på att de stämmer. Så är det när man förlorar någon. Världen blir aldrig densamma mer.

Det värmer att vara saknad i bloggen. Tystnaden har inte berott på någon bloggtorka. Det har bara känts ganska meningslöst att oja sig över felstavningar, Melodifestivalen och myglande politiker. När man förlorar någon som står en nära ändras perspektiven. Tiden hejdar sig ett slag. Sedan noterar man, med viss förvåning, att världen runt omkring snurrar på som vanligt. Och det känns konstigt. Det vet varenda människa som drabbats av sorg. Så märkligt att solen går upp i alla fall. Människor springer till tunnelbanan trots allt. Dagisbarnen skrattar. Hur kan det vara så? När världen aldrig blir densamma mer?

Orken, inspirationen och kreativiteten räcker bara till det mest nödvändiga. Äta, sova och hålla sig vid liv. Inte äta, sova, dö som i filmen. Äta, sova och arbeta. Man har ju uppdragsgivare som har rätt att få det de betalar för. Texter som ska skrivas. Bilder som ska levereras. Disciplin.

Man lär sig mycket om sig själv när man går igenom sina livskriser. Hur otroligt lite sympati man känner för en som gnäller över glanslöst hår. Eller för en som gnäller över extrakilon. Eller över att stålarna inte räcker till en iPhone 5.

- Men sluta blondera håret med sån där j-la hårfärg från H&M! har man lust att skrika.

Rätt ut har man lust att skrika.

Eller

- Men sluta äta en j-la massa skräpmat! Och sitt inte i din j-la soffa och häcka, rör på dig! har man också lust att skrika.

Man har en väldig lust att skrika. Svära också. Det är väl ett sundhetstecken kanske. Vissa reaktioner är kanske inte lika sunda. Som att man får lust att slå bagaren på käften när han säger ”Ha en fortsatt trevlig dag!” precis som han alltid brukar säga när man lämnar bageriet. Han kan ju inte veta att tiden har hejdat sig ett slag. Min tid. Hans tid är precis som vanligt. Tills han drabbas av Sorgen. Det gör alla förr eller senare.

När man förlorar en familjemedlem börjar man tänka på relationer människor emellan. Man inser att tiden man har här på jorden är begränsad och att allting har man bara till låns. Det blir väldigt tydligt att man inte ska ta någonting för givet. Jobb, bostad, hälsa, vänner, familj… Det gäller att njuta av det man har. Välja bort sådant som man inte mår bra av. Och framför allt, att göra sådant man verkligen vill göra så fort man har möjlighet.

Man tänker sig kanske att människor får en tankeställare av livskriser. Så är det säkert för de flesta. Man blir omskakad. Ruskad. Ifrågasätter. Så otroligt förvånad man blir då, av människor som inte lär sig ett enda dugg. Det är väl det kriserna och motgångarna är till för? Att ta lärdom som det heter, bli en klokare människa. Förvånat noterar man hur fel man kan ha, hur en del aldrig tycks lära sig någonting av livet. Hur vissa avfärdar sorgen med en axelryckning, skickar en blomma och sedan raskt återgår till sin jakt på status, pengar och prylar. Men jag kanske bara är avundsjuk? Det verkar så enkelt att enbart fokusera på det materiella, slippa känna, slippa besväras av empati.

Slippa vara – äkta.

Nej, jag är inte avundsjuk på känslokylan. Om man inte kan gråta, kan man säkert inte skratta hjärtligt heller. Bara konstlat flabba när man själv tycker att det passar.

Det värmer gott att jag är saknad här i bloggen. Jag är snart tillbaka i gammal god surtant-stil. För trots att världen aldrig blir densamma mer, finns det saker som aldrig tycks förändras.

Silvio Berlusconi och hans anhängare till exempel.

Stefan Löfven som inte verkar veta skillnaden mellan vilja och vela.

Kungaparet som är mer än lovligt verklighetsfrånvänt. Varför anmälde inte drottningen SvD, DN och SVT som också publicerade det otroligt plumpa så kallade konstverket?

Och vården. Än en gång har jag upplevt hur illa den fungerar. Och hur väl den faktiskt också kan fungera. Men bara när livet håller på att ta slut.

Myglare.

Skattefifflare.

Jo, jag känner att jag är på gång.

Snart.

Gott nytt år!

Man blir lite sentimental så här på årets sista dag.
Ilskan får liksom inte plats riktigt.
Det blir lite mer sorger, än bekymmer och förtretligheter.

Alla tidningar skriver årskrönikor och listar kända personer som gått ur tiden. Så fort man glömmer. Tänker ”Å fasiken har HAN dött?” och sen glömmer man lika snabbt igen. Tack och lov för imdb.com och wikipedia.

Sina egna glömmer man dock aldrig. Inte ens de där gamla farbröderna som man var livrädd för att behöva krama när man var liten.
- Kom nu och ge morbror Oskar en kram innan vi åker.
Å nej, han luktade gamla tidningar och snus. Inte hade han några tänder heller och håret hade någon odefinierbar beläggning. Det lilla hår han hade, vill säga. Redan då tänkte jag att sånt där ska jag aldrig be några barn göra. Aldrig.

Femtio år senare står man där i alla fall och trugar.
- Ge gammelmorfar en kram nu.
Utan en tanke på att den lille kanske inte alls ser den där underbara, vänliga, fantastiska mannen som jag ser. Världens bästa pappa. Den lille kanske bara ser alla rynkor, de lite gulnade tänderna och de få, tunna hårstråna som finns kvar på huvudet? Och tycker det ser läskigt ut. Fast han var så liten då, så de här mötena har han redan glömt. Vilka nya möten han kommer att vara med om i sitt liv får vi aldrig veta. Han är nästan lika onåbar som pappa.

Det sägs att man inte gör större avtryck i världen än när man plaskar lite i en balja vatten. Det låter ett tag, ytan krusas en stund men sedan blir allt lugnt igen, som om ingen plaskat alls.
Kanske gäller det för en del. Dem har jag glömt och i så fall stämmer tesen.
Men vissa människor lämnar väldiga tomrum efter sig.
Sorgen över förlusten vill liksom inte släppa.
Man förlikar sig med den efter ett tag.
Det svarta, tunga skingras en aning. Saknaden finns alltid där, men man lär sig bli vän med den.
Så länge man saknar en människa finns han ju fortfarande kvar, på något vis.
I tankarna.
Tacksamt bevarad bland en massa fina minnen.
Man tar ett djupt andetag och kan le igen.


Nu väntar en lång promenad i strålande solsken.
Det nya året skålas in med goda vänner, både på nära håll och i tanken.

Ett stort tack till alla som följt min blogg under året, kända som okända läsare.
Jag önskar er ett Gott Nytt År 2011!

Slutorden i en dikt av Bertil Malmberg får sätta punkt för i år:
Det ljusnar sakta och det ler och knoppas
och livet sätter nya blad.
Och det är du som gör, att jag kan hoppas
och det är du som gör, att jag är glad.




PS
Surtanten vaknar med största sannolikhet till liv igen redan i morgon... :)

Hur ont gör sorg?

Man säger då och då att man saknar någon så det gör ont.
Kan det göra ont att sakna? På riktigt?
Ja då, det gör så ont att man knappt vet hur man ska stå ut.

När någon bara försvinner. En liten människa som man älskat.
Älskat lika mycket som om det vore ens eget lilla pyre.
Som man sett växa från alldeles nyfödd till sprudlande 1½-åring.
Och sen bara är borta. För att någon bestämt det.
Känslan av den nästan overkligt lena huden på ryggen, sitter kvar i handflatan.
Den blöta pussen mot kinden finns där i minnet.
Det yrvakna leendet på morgonen med armarna sträckta för hjälp att komma ur sängen.
De små kuddiga fötterna.
De första försöken att prata.
Armarna runt halsen, i en lång kram.
Det sprudlande skrattet.
Nyfikenheten. Upptäckarglädjen.
Tyngden från den lilla kroppen som somnat på min mage.
Allt finns där. Bubblar upp när man minst anar det. Det gör mycket, mycket ont.

Hur ska man kunna förtränga minnen som sitter i kroppen?
Vill man?
Då är han ju alldeles borta. För gott.
Minnen kan ingen stjäla. De är ens egna.
Oavsett vad någon annan vill.