Hur ont gör sorg?

Man säger då och då att man saknar någon så det gör ont.
Kan det göra ont att sakna? På riktigt?
Ja då, det gör så ont att man knappt vet hur man ska stå ut.

När någon bara försvinner. En liten människa som man älskat.
Älskat lika mycket som om det vore ens eget lilla pyre.
Som man sett växa från alldeles nyfödd till sprudlande 1½-åring.
Och sen bara är borta. För att någon bestämt det.
Känslan av den nästan overkligt lena huden på ryggen, sitter kvar i handflatan.
Den blöta pussen mot kinden finns där i minnet.
Det yrvakna leendet på morgonen med armarna sträckta för hjälp att komma ur sängen.
De små kuddiga fötterna.
De första försöken att prata.
Armarna runt halsen, i en lång kram.
Det sprudlande skrattet.
Nyfikenheten. Upptäckarglädjen.
Tyngden från den lilla kroppen som somnat på min mage.
Allt finns där. Bubblar upp när man minst anar det. Det gör mycket, mycket ont.

Hur ska man kunna förtränga minnen som sitter i kroppen?
Vill man?
Då är han ju alldeles borta. För gott.
Minnen kan ingen stjäla. De är ens egna.
Oavsett vad någon annan vill.