Yrkesheder?

Vad hände med Yrkeshedern?

- Det är bara en massa bulsare överallt, säger svågern.
Klåpare, slarvpellar, krattor och klantskallar är andra benämningar.
Motsatsord är t ex: fackman, specialist och mästare.

Jag är benägen att hålla med. Betalar man sjuhundra spänn för fotvård ska man inte få fötterna sönderskurna. Skorna på bilden ovan får illustrera förra veckans besök på en välbesökt salong i huvudstaden. Bilderna jag tog på strumporna och fötterna skulle behöva förses med text typ ”Varning för starka bilder” så de är förbehållna salongen.
Som för övrigt lovat att betala nya skor och strumpor. Antar att jag även får pengarna tillbaka.
Men ändå. Fötterna värker fortfarande och jag har fått krampliknande träningsvärk efter tre dagars promenerande på tå.
Hur kan man vara så klantig? Hur kan man känna sig nöjd med sitt jobb? Jag kan ju knappast vara den första som den människan hyvlat fötterna sönder och samman på. Hon berättade att hon jobbat 19 år med att löda kretskort. Hon skulle nog fortsatt med det. Eller ägnat sig åt trädgårdsarbete, som var den alternativa omskolningsplanen.

Hur känner man sig när man gör ett slarvigt jobb? Vad har hänt med yrkeshedern?
Är det helt ute att känna sig stolt över sitt jobb?

Jag tänker på alla hänghakor man stöter på i diverse affärer. Man känner att man stör dem i deras tuggummituggande när man ber att få betala.
- Ursäkta, kan jag få betala den här? Eller blir du gladare om jag snor den? Liksom.
- Aaaa okejrå. Tugg-tugg-tugg…

Eller på Apoteket.
Vitklädda zombies som hasar omkring som ett försenat Luciatåg och drar ut ljudlösa lådor, tittar i dem och stänger. Ljudlöst det också. Man får nummerlapp 514 och ”Nu betjänas nummer 437”. Man hinner åka iväg och storhandla och när man kommer tillbaka en och en halv timme senare har dom hunnit till nummer 491. Vackert! Då hinner man till Bolaget också. Kanske blir det bättre med konkurrensen från privata Apotek. Det återstår att se.

Hantverkare är (minst) ett kapitel för sig. Och inte verkar det bli bättre, trots all kritik som öses över dem år ut och år in. Hur kan någon i den yrkeskåren sova gott om nätterna?
Bulsare, hela gänget. Utom vår rörmokare. Nej, jag tänker inte tala om vad han heter för då är han bara upptagen när vi behöver honom.

Skräddaren som förstörde min nya, röda sammetskavaj. Alltså, hur svårt kan det vara att lägga upp ett par ärmar? För mig är det skitsvårt. Men för en skräddare? Plättlätt, kan man tycka. Icke.

Fiiina konditoriet i Danderyd som försäkrade att napoleonbakelserna var färska. Det var dom inte alls. Dom var jävligt sega.

Revisorn som varken kunde räkna eller fylla i en deklarationsblankett. Men ändå ville hon ha betalt. Det fick hon också. Jag orkade inte tjafsa.

Men det händer då och då att man träffar på en riktig pärla!
Serbiskan som har den lilla skoaffären där man alltid köper minst två par skor. Bara för att hon är så trevlig.
Bagarna och tanterna i lilla konditoriet på vår gata.
Killarna på bilverkstan.
Trädgårdsmästaren på landet.
Min nya husläkare.
Och säkert ett par till som jag inte kommer på just nu. De är så ovanliga att man lägger märke till dem. Det är ju inte riktigt klokt. Det borde vara tvärtom. Att det är rötäggen man blir förvånad över att råka på. Det blir man inte. Tvärtom. Och då undrar jag vad som hände med yrkesstoltheten, hedern, glädjen i att leverera nåt bra.
Det är väl helt enkelt inte lönsamt längre.
Vem bryr sig.
Liksom.