Dagens tidningsreflektion

Jag tänker att man kan göra allt möjligt med millimeterprecision nuförtiden. Operera pyttesmå hjärntumörer, passa ihop stora rymdfarkoster med varandra miljoner mil hemifrån och jag-vet-inte-vad.
Hur kommer det sig då att det inte finns ett enda tryckeri som kan vika och klamra en tidning på mitten?

Sen undrar jag också över för vem alla kulturjournalister skriver.
Ju krångligare desto bättre, verkar vara parollen. Ett slags vilja att vara så där djup och mystisk och obegriplig som de riktigt stora kulturpersonligheterna. Den som använder flest sällsynta ord vinner. Eller vad?

Hör bara på den här recensionen av teaterföreställningen "Drottning Kristina", som dessutom innehåller tidningens i särklass längsta meningar. (Rubriksättaren verkar dock inte ha samma språkliga skolning, för rubriken lyder: "I maffig majestät". Herregud.)

"...rytmen i det kontrastsnygga visuella betonas av handklapp och pulserande sug..."

"Musiken förstärker sekvenserna av förändring i monarkens liv, och maxar hennes mäktighet i samspel med de lysande vita jättebokstäverna som bildar hennes namn"

"det är tungt att regera hela pjäsen och samtidigt dra fram närhet och angelägenhet i ett biografiskt händelseuppradande."

Recensenten avslutar sedan med att regissören har "laddat spelet med emotionell intelligens och ambivalens" samt att hon "saknar det hisnande från Uppsalauppsättningen experimentella textinnehåll".

Vad tyckte hon om pjäsen egentligen? Inte vet jag.