Gott nytt år!

Man blir lite sentimental så här på årets sista dag.
Ilskan får liksom inte plats riktigt.
Det blir lite mer sorger, än bekymmer och förtretligheter.

Alla tidningar skriver årskrönikor och listar kända personer som gått ur tiden. Så fort man glömmer. Tänker ”Å fasiken har HAN dött?” och sen glömmer man lika snabbt igen. Tack och lov för imdb.com och wikipedia.

Sina egna glömmer man dock aldrig. Inte ens de där gamla farbröderna som man var livrädd för att behöva krama när man var liten.
- Kom nu och ge morbror Oskar en kram innan vi åker.
Å nej, han luktade gamla tidningar och snus. Inte hade han några tänder heller och håret hade någon odefinierbar beläggning. Det lilla hår han hade, vill säga. Redan då tänkte jag att sånt där ska jag aldrig be några barn göra. Aldrig.

Femtio år senare står man där i alla fall och trugar.
- Ge gammelmorfar en kram nu.
Utan en tanke på att den lille kanske inte alls ser den där underbara, vänliga, fantastiska mannen som jag ser. Världens bästa pappa. Den lille kanske bara ser alla rynkor, de lite gulnade tänderna och de få, tunna hårstråna som finns kvar på huvudet? Och tycker det ser läskigt ut. Fast han var så liten då, så de här mötena har han redan glömt. Vilka nya möten han kommer att vara med om i sitt liv får vi aldrig veta. Han är nästan lika onåbar som pappa.

Det sägs att man inte gör större avtryck i världen än när man plaskar lite i en balja vatten. Det låter ett tag, ytan krusas en stund men sedan blir allt lugnt igen, som om ingen plaskat alls.
Kanske gäller det för en del. Dem har jag glömt och i så fall stämmer tesen.
Men vissa människor lämnar väldiga tomrum efter sig.
Sorgen över förlusten vill liksom inte släppa.
Man förlikar sig med den efter ett tag.
Det svarta, tunga skingras en aning. Saknaden finns alltid där, men man lär sig bli vän med den.
Så länge man saknar en människa finns han ju fortfarande kvar, på något vis.
I tankarna.
Tacksamt bevarad bland en massa fina minnen.
Man tar ett djupt andetag och kan le igen.


Nu väntar en lång promenad i strålande solsken.
Det nya året skålas in med goda vänner, både på nära håll och i tanken.

Ett stort tack till alla som följt min blogg under året, kända som okända läsare.
Jag önskar er ett Gott Nytt År 2011!

Slutorden i en dikt av Bertil Malmberg får sätta punkt för i år:
Det ljusnar sakta och det ler och knoppas
och livet sätter nya blad.
Och det är du som gör, att jag kan hoppas
och det är du som gör, att jag är glad.




PS
Surtanten vaknar med största sannolikhet till liv igen redan i morgon... :)