Storebror

I coronatider kan man läsa att omvärlden förvånat och aningen skräckslaget iakttar vad de kallar för ”det svenska experimentet”. I sann 70-talsanda ska ju allt vara fritt och frivilligt, i stil med flum-skolan där auktoriteter ifrågasätts och individens rättigheter är överordnade det mesta. Efter årtionden av sossefiering är svensken inte van vid att det ställs några direkta krav utan det ska mjäkas och förhandlas till förbannelse. Vi är fredsskadade, som någon uttryckte det. Här ska minsann ingen storebror komma och tala om vad Jag ska göra!

Så storebror vädjar i stället. Och skickar dubbla budskap. Alla krogar ska hållas öppna, men folk ska stanna hemma. Eller inte stanna hemma kanske, men inte vara så himla sociala. Och OM man nu vill vara social kan man få lov att vara det på 1,5 meters håll. Och kanske eventuellt möjligen utomhus. Eller. 

Och några affärer eller köpcentra ska givetvis inte stänga. Storebror avvaktar tills hälften av dem gått i konkurs och resten minimerat öppettiderna, så löser det sig av sig självt. Det vore ju jobbigt om storebror skulle behöva ta ansvar. 

Storebror pratar ofta och gärna om att Ta Ansvar. Mer sällan något storebror faktiskt gör. Han slog sig för bröstet när han skickade ut det första så kallade stödpaketet till företag. Som visade sig mest likna sms-lån. Företag kan få lov att vänta med att betala in skatt och moms till i höst. Mot en ränta på 6 %. Bussigt. 

Den största hjälpen var väl att arbetsgivare slipper betala sjukpenning de första två veckorna när personalen är sjuk. Men det gäller då bara anställda i företag. Ensamföretagare glömde man bort. Märkligt det där, Sverige har ca 1,2 miljoner företag flertalet, drygt 96 %, är företag med färre än 10 anställda. Så varför tänker man alltid på Volvo, Ikea och SAS när man pratar svenska företag? Som inte ens är helsvenska. Svenska Journalistförbundet (SJF) väckte storebror och upplyste om alla frilansar. Så sedan meddelade storebror att alla frilansare som har aktiebolag kan få statligt stöd att klara sig igenom krisen. Enligt förbundet är det knappt 30 % av frilansarna som har AB… Det lönar sig dåligt att ha ett AB om man omsätter mindre än 0,5 miljon om året. Och det är inte många i min bransch som kommer upp i den summan. Så, tack för kaffet. Liksom.

Och trots att vi har betydligt lindrigare än de flesta andra, gnäller svensken lite över att storebror inskränker den personliga friheten och lägger sig i människors liv alldeles för mycket. Men i bland annat Storbritannien, Frankrike, Italien och Spanien får man gå ut max en timme per dag. Alla butiker utom mataffärer och apotek är stängda. Restauranger, fik, barer och pubar är stängda. Och så vidare. För att inte tala om vissa provinser i Kina där staten bommat för entrédörrar till flerfamiljshus för att folk ska hållas i karantän. Det lär visa sig framöver vilken metod som funkat bäst. I Danmark fasar man för att storebror i Sverige ska ha gjort rätt, för då blir det svårt att försvara de stränga åtgärder man vidtagit på hemmaplan.

Det enda som egentligen stör mig är så kallade kändisar som ojar sig över inställda fester, av- eller ombokade föreställningar och liknande. Någon bloggerska vädjade till följarna att köpa hennes smink annars förlorar hon sin försörjning och kan inte åka på någon mer resa till Maldiverna. Eller Mauritius eller var fan det var hon var nånstans nyligen. Och stackars Kenza (lär vara en sån där influencer– vad är det för himla yrke?) som har drabbats av en stor sorg. Vad? Jo, hon kan antagligen inte resa till Montenegro som planerat. Buhu, buhu.

Vi vanliga dödliga finner oss och gör så gott vi kan för att inte sprida viruset. Avbokar alla planerade resor för resten av året. Hittar kreativa lösningar; påsklunch med släkten via Skype, digitala möten, utomhusfika hos goda vänner (max två i taget) på behörigt avstånd från varandra… Nöden är uppfinningarnas moder, heter det ju. Och det är inte klokt så kreativ man blir när man är tvungen.

Fritt och frivilligt kanske visar sig vara en bra strategi. För jag tänker att om man till exempel inför utegångsförbud, måste man ha folk som kontrollerar att det verkligen efterlevs. Lagstiftning utan straffpåföljd är totalt verkningslös och skadar dessutom tilltron till våra beslutsfattare. Det mest motbjudande jag läst idag var en uppmaning till folk att inte bli gravida just nu. DÄR kan man snacka om att kränka den personliga integriteten. Men – åter igen – så typiskt att lägga ansvar och skuld på oss kvinnor. Det är så jääääävla tröttsamt. 

Visst, it takes two to tango, men till syvende och sist faller de preventiva åtgärderna nästan alltid på kvinnans lott. 

Storebror ser dig.

Snart även i sängkammaren.

Skvaller och gnäll

Finns det paddel som tillbehör?

Till de nöjen jag ibland ägnar mig åt under helgerna på landet, är att läsa skvallertidningar. Så kallad kolorerad veckopress, om man vill vara lite fin i kanten. Till skillnad från många andra erkänner jag; det är jätteskoj att kolla mingelbilder, läsa om hemliga och mindre hemliga romanser och intriger och så vidare. Eller var, rättare sagt. Nuförtiden känner jag inte igen en enda kändis. Alltså, kan vem som helst kallas så numera? Det är Bonde-siochså, Ensam-mamma-ditten, Big Brother-datten, Idol-tomten, Talang-tjoppen och sen ett gäng flatpall som titulerar sig Bloggare. Eller till och med Kändisbloggare. Nästan ingen av de här har egentligen åstadkommit något. Jag menar, förr i tiden – för inte särskilt längesen alls faktiskt – var kändisar personer som hade jobbat sig uppåt i någon form av karriär, typ skådespelare, musiker, konstnär, författare, näringslivstoppar, entreprenörer, politiker och så vidare. Nu räcker det att åbäka sig i tv under en säsong och vips är man en kändis. Och blir omskriven i skvallerpressen. Antagligen därför som riktiga kändisar inte längre ställer upp på gratisätarpartyn. Pja, utom Ulf Ekberg då från Ace of Base, han är som Dorothea Hertzberg var på 80-talet, syns överallt.

Dessutom blir de så kallade reportagen alltmer snaskiga, grova hångelbilder, folk som kliar sig i ändan, halv- och helnakna människor och så uppslag efter uppslag med 1) misslyckade bröstförstoringar 2) gropiga lår 3) utländska skådisar utan smink. Alltså. Vill folk verkligen läsa sånt?

Tydligen.

Jag får hitta ett annat helgnöje, helt enkelt.

Debatter inför valet. Makes me wanna puke. Måste man ägna timmar åt att kasta skit omkring sig? Va? Mest kräkfärdig blir jag av Ylva Johansson. Så några glimtar av henne i går. Hon hade två ansiktsuttryck. Det ena kom när hon tittade på andra som pratade – rent och skärt hån lyste ur de smalnande ögonen. Det andra när hon pratade själv – högmod, jag hittar inget bättre ord. Uppfylld av sin egen förträfflighet. Fanatisk, skulle man också kunna använda. Ganska läskigt faktist.

Magdalena Andersson kommer på andra plats i kräkframkallarlistan.

Men sånt kanske går hem?

Och det är ju ett känt faktum att har man inget eget att komma med kan man peka på omgivningens tillkortakommanden för att själv framstå i en bättre dager. Löfven försöker få folk att tro att han leder ett parti som i fornstora dar. Han pratar hela tiden om ”en socialdemokratisk regering”. Hur f-n hade han tänkt sig komma dit? Knappast med dagens cirka 30 % av väljarna bakom sig.

Sen undrar jag, ärlig som jag är, hur mycket ljugande kan man komma undan med? Och varför är det aldrig någon enda reporter som ifrågasätter alla fabricerade fakta? Va?

Göran Persson hade målsättningen att 80 % av folk i åldern 20 – 64 år skulle ha jobb. Han uppnådde aldrig det. Det har däremot Alliansen gjort, för längesen. Under de senaste åtta åren har drygt 250.000 jobb tillkommit i Sverige. Och ändå får man ständigt höra från vänster att jobbpolitiken inte fungerar. Den har till och med kapsejsat. Typ.

Suck.

Bertha verkar vara på väg till Stockholm. Cyklonen Bertha alltså. Eller rester av den. Jaha? Då blir det väl Venedig på gatorna här i stan igen. Och sen blir det intervjuer med folk som är missnöjda med att det blir översvämningar.

Är inte det ganska typiskt att så fort det händer något alldeles exceptionellt så blir vi först bestörta och skraja och sedan ska det gnällas. Den värsta branden i svensk historia är fortfarande inte släckt. Släckningsarbetet hann knappt börja förrän folk – jag tror miljöpartiet var först – börjar klaga på räddningsarbetet och på Sveriges urusla beredskap. Alltså, vi kan i och för sig förbereda oss för en massa katastrofer.

Om det blir krig måste vi ha ett skitbra försvar, bara att köra igång upprustningen.

Om det blir gigantiska eldsvådor måste vi ha egna räddningsarbetare och all maskinell utrustning. Bara att köpa in och avlöna en massa folk som inte kommer att ha något att göra på typ hundra år.

Om ebolan når Sverige måste vi vara beredda. Utrusta alla sjukhus med helisolerade avdelningar. Som givetvis ska stå tomma och bemannas av sysslolös personal. Just in case.

Om det blir jordbävning – borde vi inte bygga hus så de kan klara såna naturkatastrofer? Som i San Francisco.

Om…

Visst, man kan förbereda sig för alla möjliga katastrofer. Frågan är bara om vi är beredda att betala för det? Från mitt perspektiv löste det sig ju galant genom att vi fick hjälp av både Italien och Frankrike. Är det inte det som är hela grejen med EU? Man hjälps åt.

Ungefär som i ett villaområde. Alla behöver inte köpa grävmaskin, värsta motorsågen eller cementblandare. Man lånar av varandra. När behov uppstår.

Eller mamman vars barn försvann i Välingby i helgen. Hon är otroligt upprörd och missnöjd över att det tog polisen så himla lång tid innan de hittade barnen. Jag kan förstå paniken om ens barn skulle försvinna. Men borde man inte vara tacksam när de kommer tillrätta? Oskadda, dessutom. Nej då, skäll på att man satte in ett 30-tal poliser i sökandet, helikopter och hundpatruller och dessutom några hundra frivilliga från Missing People. Otacksam är bara förnamnet. Hade hon hållit koll på ungarna i köpcentret hade de inte försvunnit över huvud taget. Blir den självklara reaktionen på hennes gnäll då.

Och sen undrar jag bara. SVT. Alltså. Finns det bara Rickard Olsson och Anne Lundberg där? De är tamejfasen ÖVERALLT. Båda har i olika sammanhang berättat om singellivet, som de inte verkar helt nöjda med.

Förvånad? Någon?

Om man syns i tv HELA J-LA TIDEN finns det väl knappast någon som skulle stå ut med att se samma nylle vid frukostbordet eller på kudden bredvid ens egen.

Enough is enough.

Liksom.

Allvarliga saker

Nämen stackars, stackars kungen. Nu jagar de honom igen.
Kan man höra en och annan sann rojalist yttra.
Jo, det har varit mycket om kungen & co på sista tiden och jag kan tycka att om han är otrogen är det främst en sak mellan honom och hans fru och "den andra kvinnan". Sen att pressen gillar en smaskig historia är en annan femma. Är man offentlig person så är man.
Artiklarna i Dagens Nyheter är en helt annan sak. De handlar om kungahuset som institution och alla miljoner det kostar oss.
Alltså. Jag fattar inte. När företag i vård, skola och omsorg gör några spänn i vinst på sin verksamhet blir det ett himla liv. Men när kungahuset får miljoner och åter miljoner utan att behöva redovisa en enda spänn, då är det plötsligt okej. Enligt vissa i alla fall.
Jag gillar också traditioner, men att julpynta Drottninggatan och Stureplanssvampen med skattepengar är liksom inte samma sak om att hålla monarkin igång.
Och bara en sån sak som att Madeleine måste be pappa om lov för att förlova sig och att sedan pappa måste be regeringen om lov. Alltså. Vi skriver år 2012. Mossigt är bara förnamnet.
En president kostar lika mycket, argumenterar rojalisterna.
Mycket möjligt, men då behöver man inte försörja en hel släkt. Dessutom kan man byta ut presidenten om han/hon börjar slira lite i uppdraget... Victoria for president, säger jag bara. Hon har min röst. Utan tvekan. Det är skalle på den kvinnan och dessutom är hon tränad för uppdraget.
Kungen är dörröppnare, argumenterar rojalisterna.
Mycket möjligt, men det har väl gått hyfsat bra för Finland, Tyskland, Frankrike... Utan kung.
Man kan diskutera detta i oändlighet och jag har inget personligt agg mot varken kungen eller hans familj. Men visst vore det rimligt att de redovisade hur de använder våra pengar precis som all annan skattefinansierad verksamhet. Jag skulle dessutom vilja veta vilken annan verksamhet som fått sina anslag höjda med nästan 50 procent de senaste åren.

Apropå stålar. Solna kommun är i mångt och mycket en bra stad. Vi har flest studentbostäder i länet, företagarna gillar oss och byggandet går för högtryck. Men nu har man väl ändå fått spader? Minska bidragen till ungdomsidrotten!? När stillasittandet ökar bland barn och unga (startar redan då föräldrarna fäster en skateboard på lillebrorsans vagn så storebrorsan slipper gå bredvid) liksom fetman, så borde väl ändå satsning på ungdomsidrott vara högprioriterat! Va!
Skriv på här: http://solnaforum.se/ungdomsidrotten/

Nu är det en "känd skådespelare" som häktats misstänkt för hot och misshandel av sin fru. För- och nackdelar med sociala medier, men det tar ungefär fyra minuter att få fram vem den "kände skådespelaren" är. Man kan starkt misstänka att det är journalisterna själva som lägger ut informationen på Flashback och andra forum där ingen har koll på vad som skrivs.

Laila Bagge la ut en bild på sig själv med en rejäl blåtira och nu är hon förbannad på alla som spekulerar i om maken är orsak till bläckan. Varför lägger man ut en bild av sig själv med en blåtira? Flatpall. Säger jag bara.

Kvinnan som misstänktes ha dödat sin sambo ("med en filékniv" - varför är det så himla viktigt?) har dömts till 15 års fängelse. Expressen skriver att "han dödades i sömnen" men det står inte vem av de inblandade det var som sov. Kvinnan själv säger att hon dödade mannen i nödvärn. En av dem bör då ha haft våldsamma mardrömmar. Eller? Nä jag vet, man ska inte driva gäck med så allvarliga saker som mord.

TT rapporterar att det är stora skillnader i hur snabbt man får vård när man drabbas av cancer. Ovissheten och väntan är det värsta när man fått sin diagnos, eller när man fått en trolig diagnos. Men med vissa cancerformer är det svårare att fastställa status och komma fram till lämplig(a) behandling(ar) än med andra. Tarmcancer har man eller så har man det inte. Där kan man köra igång inom en vecka. Levercancer är mer komplicerat. Och prostatacancer är det inte lika bråttom med eftersom den växer extremt långsamt. Men så ingående orkar aldrig tidningarna beskriva problemen. De skrämmer bara skiten ut folk med att publicera kartor över var man får snabbast vård. Och är det alltid så himla bra att det går jättesnabbt? Patienten kanske behöver ett par veckor på sig för att smälta beskedet?

Just prostatacancer har varit på tapeten i flera tidningar, kanske som en reaktion på Rosa-bandet-kampanjen som pågått under hela oktober. Några läkare skrev i DN för en tid sedan om svindyra läkemedel som inte alla får. Det finns antagligen en förklaring till det. Nya läkemedel är svindyra. När sedan kopiorna kommer, sjunker priserna. Enkel marknadsekonomi.
Nya läkemedel har också en massa otrevliga biverkningar som man inte helt och fullt har kartlagt. Dessutom är det ofta så att det bara är en liten ynka procent av alla sjuka som faktiskt blir hjälpta av medicinen. Ska man då utsätta alla drabbade för en rad biverkningar? Till en mycket stor kostnad för samhället? Med liten chans att rädda en mycket liten del av de drabbade?
Är det verkligen väl använda landstingsmiljoner?
Jag vet, är man svårt sjuk griper man efter halmstrån. Det är därför någon annan än den sjuke måste göra avvägningarna vilka behandlingar som är lämpliga och möjliga.

Drygt 40 personer har dött i USA på grund av ovädret Sandy. Översvämningar, omkullvräkta träd, raserade hus, bränder... Det är väl nästan ett mirakel att inte fler än 40 har fått sätta livet till? Hur mycket de materiella skadorna kommer att kosta vet man väl inte än. Stackars dem som måste resa dit just nu av ett eller annat skäl. Frivilligt skulle jag inte åka, det är en sak som är säker.

Begagnat-handeln ökar, skriver Aftonbladet, och rapporterar att jämtlänningarna är de som handlar mest. Det baserar AB på att jämtarna har flest annonser på Blocket per person. Borde inte det betyda att de är mest angelägna att bli av med prylarna? Inte att de nödvändigtvis vill köpa dem?

I den lilla världen där jag befinner mig, ägnar vi numera kvällarna åt att kolla tv-serien Bron. Missade den när den sändes och har nu en månads gratistittande via Netflix. Spännande och välgjort, om än med väldigt dystra och kala miljöer. Men det är några saker som stör mig.
Varför måste svenska kriminalserier alltid visa en massa blod? I engelska dito får man tänka själv. Här räcker det inte med att prata om att en människa är styckad, man måste visa det i närbild. Flera gånger dessutom, så man verkligen inte ska missa att en människa har blivit styckad.
Det andra är det ständiga rökandet. Nu är det visserligen en massa danskar med och de röker ju hela tiden överallt även i verkligheten. Men här röker i princip alla. Ideligen. Och de som inte röker snusar i stället. Är serien möjligen fetsponsrad av Swedish Match?
Kan någon ha missat att rökande kvinnor förkortar sitt liv med elva år? I genomsnitt.
Man hinner göra mycket på elva år.

Jisses, så allvarlig jag blev i dag då.
Ut i solskenet med mig! Det borde muntra upp.

Hellre Blind & Döv än Se & Hör

Var hos frissan nyligen. Jo jag vet, alla brukar skylla på det när dom läser skvallertidningar, men mina snasktidningsinköp begränsar sig till sommarsemestern. Just den tidning jag fick tag på hade någon slags krönika över året som gått. I hela tidningen.
Alltså, vad lider dom av som jobbar på tidningen?
Äter dom huggorm till frukost hela bunten?
Tidningen innehöll bilder på kändisars celluliter, bilringar, rynkor och blåtiror. Kända människors underkläder, brist på underkläder samt i övrigt pinsamma klädtabbar. Två uppslag ägnades åt vilka som vänsterprasslat och med vem. Därpå bilder på skådisar utan make-up, plastikopererade kändisar och icke plastikopererade. Allt detta kommenterat på det absolut mest kränkande vis man kan tänka sig. Värre faktiskt. Inte ens under mina värsta surtantsanfall skulle jag kunna skriva något så infamt som dessa tidningsmedarbetare klämmer ur sig. Hur står man ut med sig själv? Delar tidningen ut pris till värsta medarbetaren? Har dom en taliban anställd som delar ut pisk om någon är för snäll? Värst är väl ändå att folk gillar att läsa allt detta dravel, gärna med ett elakt leende i mungipan.
Fy faen, säger jag.

Glenn-sjukan (dubblerar alla kraftord) sprider sig. Terese Ahlshammar: "Men extremt, extremt tacksam och så glad över alla röster." Och var det Jerring-priset egentligen något att bli glad över? Simförbundet hade uppmanat alla medlemmar att rösta på henne, så något "svenska folkets pris" var det väl knappast.

Konsten att skapa en nyhet. Ena dagen presenterar man en massa "initierade källor" som säger att Victoria är gravid. Nästa dag gör man en grej av att hovet bestämt dementerar. Man kan också göra en artikel om att Börje Salmings styvpappa dog en månad före jul, 82 år gammal, och att Salming säger att han inte kan göra något åt det. Aftonbladet har verkligen för många anställda.

Tornadon i tekoppen - ordkriget mellan Englund och Ranelid - fick en massa uppmärksamhet och skapade debatt. Varför är det så jättetyst när Advokatsamfundets ordförande kallar Camilla Henemark för "bedagad skönhet" och påstår att hennes avslöjanden är "rykten och svepande utsagor". Det är faktiskt ganska allvarliga anklagelser. I synnerhet för att komma från en högt uppsatt jurist. Kan utspelet hänga ihop med att hon varit gift med en av kungens vänner?

En s-politiker i Stockholm har plockat över en halv miljon kronor från partikassan och betalat sina räkningar med. Man tar från alla och betalar för något som någon enstaka vill ha. Är inte det (s) paradgren?

Rickard Branson, flygbolagschef och mångmiljonär, ska klä ut sig till kvinna och jobba som flygvärdinna. Han förlorade visst någon vadslagning. Humor.

En krönikör på AB ger raggningstips.
Man kommer långt med att "tala från skrevet" skriver hon och tycker att repliken "Ska vi gå hem till mig och banka bäver" är en bra start.
Frågor på det, någon?

Ranelid ger sig inte. Idag säger han att hans kritiker bara är avundsjuka. "Jag blottlägger deras egna tillkortakommanden." Han kan verkligen konsten att hålla intresset uppe för sin egen person.
Har hybris någon bortre gräns?

Tips till Tolgfors: färga håret! Du är alldeles för mycket Assange-look-alike.

Är man android-skadad om man läser ist-appar på Metros löpsedel?
Antagligen.

Skagerrak. Hade ingen aning om den stavningen.

Det obarmhärtiga ljuset hos frissan avslöjade ett allt större antal rynkor. Det har sina fördelar med gammal badrumsbelysning och avsaknad av förstoringsspeglar.
Inside every old person, is a younger person wondering what the fuck happened.
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Tur man inte är kändis och får skavankerna uppblåsta över ett uppslag i snaskpressen.

Du skall icke stjäla - nähä?

Jag börjar, mycket hårdhänt, lära mig hur förlagsbranschen funkar.
1. Man snor hejvilt.
2. Man måste vara Någon.

Hur vet jag det?
Jo, en initierad källa (som det brukar heta) berättade på ett tidigt stadium att bokförlagen stjäl uppslag till böcker. Eller hela koncept. Det beror lite på. Jag trodde det var elakt förtal, men tänkte att jobbar man i branschen så borde man ju veta hur det funkar.
Jag börjar tro på källan nu.
Så här är det.
Man skickar in ett manus, eller ett detaljerat förslag, till en bok.
Förlaget tackar nej (i bästa fall) oavsett vad man tycker.
Är den bra, ger man någon av sina ordinarie författare, fotografer och redaktörer i uppdrag att göra boken. Tack för kaffet liksom.
Är man okänd i branschen har man inte en sportmössa.

Värst var nog ändå den nystartade hemsidan som bad om ett antal kortare texter. Helst med bilder. De kunde inte betala eftersom de ännu inte hade någon redaktionell budget.
Men om jag levererade texter skulle de ha något att visa upp för styrelsen och därmed kunna få en summa pengar att köpa material för. Exempelvis mitt.
Det lät ju bra och är man lagom blåögd köper man sånt snack.
Och levererar.
Det var dumt.
En tid senare hittade jag mina texter på hemsidan.
Aningen modifierade, men bara en aning.
Största modifieringen var att mitt namn var utbytt mot ett annat namn.
Blev jag upprörd?
Ja, heligt förbannad.
Redaktören kunde absolut inte förstå varför. Sa att hon hade skrivit texterna för flera månader sen. Ja, eller hur.
Alltid lär man sig något.

Man måste få in en fot nånstans.
Det finns några säkra knep.

Guppande täcken.
Alla som ägnat sig åt sånt i tv blir "kändisar". En del av dem kan gå riktigt långt.
Men om man nu inte vill p-a i tv? (Skulle förresten inte platsa. Det krävs rätt mycket silikon, botox och restylane…)

Man är en kändis.
Spelar ingen roll på vilket sätt. Idrottare, sångare eller politiker. Det kvittar - vill man ge ut en bok så får man det. Man behöver inte ens skriva den själv.

Man kan ha en känd och rik pappa.
En som man kan hacka sönder och samman i en självbiografisk bok om sin lyxigt tragiska uppväxt.
Extra bonus om man är känd själv OCH har en känd pappa. En given succé.
Hur många böcker på det temat orkar marknaden med?
Det finns snart lika många såna som det finns kokböcker.
Med nån kändis på omslaget.
Förstås.

Bitter?
Nja, mest uppgiven...