Skvaller och gnäll

Finns det paddel som tillbehör?

Till de nöjen jag ibland ägnar mig åt under helgerna på landet, är att läsa skvallertidningar. Så kallad kolorerad veckopress, om man vill vara lite fin i kanten. Till skillnad från många andra erkänner jag; det är jätteskoj att kolla mingelbilder, läsa om hemliga och mindre hemliga romanser och intriger och så vidare. Eller var, rättare sagt. Nuförtiden känner jag inte igen en enda kändis. Alltså, kan vem som helst kallas så numera? Det är Bonde-siochså, Ensam-mamma-ditten, Big Brother-datten, Idol-tomten, Talang-tjoppen och sen ett gäng flatpall som titulerar sig Bloggare. Eller till och med Kändisbloggare. Nästan ingen av de här har egentligen åstadkommit något. Jag menar, förr i tiden – för inte särskilt längesen alls faktiskt – var kändisar personer som hade jobbat sig uppåt i någon form av karriär, typ skådespelare, musiker, konstnär, författare, näringslivstoppar, entreprenörer, politiker och så vidare. Nu räcker det att åbäka sig i tv under en säsong och vips är man en kändis. Och blir omskriven i skvallerpressen. Antagligen därför som riktiga kändisar inte längre ställer upp på gratisätarpartyn. Pja, utom Ulf Ekberg då från Ace of Base, han är som Dorothea Hertzberg var på 80-talet, syns överallt.

Dessutom blir de så kallade reportagen alltmer snaskiga, grova hångelbilder, folk som kliar sig i ändan, halv- och helnakna människor och så uppslag efter uppslag med 1) misslyckade bröstförstoringar 2) gropiga lår 3) utländska skådisar utan smink. Alltså. Vill folk verkligen läsa sånt?

Tydligen.

Jag får hitta ett annat helgnöje, helt enkelt.

Debatter inför valet. Makes me wanna puke. Måste man ägna timmar åt att kasta skit omkring sig? Va? Mest kräkfärdig blir jag av Ylva Johansson. Så några glimtar av henne i går. Hon hade två ansiktsuttryck. Det ena kom när hon tittade på andra som pratade – rent och skärt hån lyste ur de smalnande ögonen. Det andra när hon pratade själv – högmod, jag hittar inget bättre ord. Uppfylld av sin egen förträfflighet. Fanatisk, skulle man också kunna använda. Ganska läskigt faktist.

Magdalena Andersson kommer på andra plats i kräkframkallarlistan.

Men sånt kanske går hem?

Och det är ju ett känt faktum att har man inget eget att komma med kan man peka på omgivningens tillkortakommanden för att själv framstå i en bättre dager. Löfven försöker få folk att tro att han leder ett parti som i fornstora dar. Han pratar hela tiden om ”en socialdemokratisk regering”. Hur f-n hade han tänkt sig komma dit? Knappast med dagens cirka 30 % av väljarna bakom sig.

Sen undrar jag, ärlig som jag är, hur mycket ljugande kan man komma undan med? Och varför är det aldrig någon enda reporter som ifrågasätter alla fabricerade fakta? Va?

Göran Persson hade målsättningen att 80 % av folk i åldern 20 – 64 år skulle ha jobb. Han uppnådde aldrig det. Det har däremot Alliansen gjort, för längesen. Under de senaste åtta åren har drygt 250.000 jobb tillkommit i Sverige. Och ändå får man ständigt höra från vänster att jobbpolitiken inte fungerar. Den har till och med kapsejsat. Typ.

Suck.

Bertha verkar vara på väg till Stockholm. Cyklonen Bertha alltså. Eller rester av den. Jaha? Då blir det väl Venedig på gatorna här i stan igen. Och sen blir det intervjuer med folk som är missnöjda med att det blir översvämningar.

Är inte det ganska typiskt att så fort det händer något alldeles exceptionellt så blir vi först bestörta och skraja och sedan ska det gnällas. Den värsta branden i svensk historia är fortfarande inte släckt. Släckningsarbetet hann knappt börja förrän folk – jag tror miljöpartiet var först – börjar klaga på räddningsarbetet och på Sveriges urusla beredskap. Alltså, vi kan i och för sig förbereda oss för en massa katastrofer.

Om det blir krig måste vi ha ett skitbra försvar, bara att köra igång upprustningen.

Om det blir gigantiska eldsvådor måste vi ha egna räddningsarbetare och all maskinell utrustning. Bara att köpa in och avlöna en massa folk som inte kommer att ha något att göra på typ hundra år.

Om ebolan når Sverige måste vi vara beredda. Utrusta alla sjukhus med helisolerade avdelningar. Som givetvis ska stå tomma och bemannas av sysslolös personal. Just in case.

Om det blir jordbävning – borde vi inte bygga hus så de kan klara såna naturkatastrofer? Som i San Francisco.

Om…

Visst, man kan förbereda sig för alla möjliga katastrofer. Frågan är bara om vi är beredda att betala för det? Från mitt perspektiv löste det sig ju galant genom att vi fick hjälp av både Italien och Frankrike. Är det inte det som är hela grejen med EU? Man hjälps åt.

Ungefär som i ett villaområde. Alla behöver inte köpa grävmaskin, värsta motorsågen eller cementblandare. Man lånar av varandra. När behov uppstår.

Eller mamman vars barn försvann i Välingby i helgen. Hon är otroligt upprörd och missnöjd över att det tog polisen så himla lång tid innan de hittade barnen. Jag kan förstå paniken om ens barn skulle försvinna. Men borde man inte vara tacksam när de kommer tillrätta? Oskadda, dessutom. Nej då, skäll på att man satte in ett 30-tal poliser i sökandet, helikopter och hundpatruller och dessutom några hundra frivilliga från Missing People. Otacksam är bara förnamnet. Hade hon hållit koll på ungarna i köpcentret hade de inte försvunnit över huvud taget. Blir den självklara reaktionen på hennes gnäll då.

Och sen undrar jag bara. SVT. Alltså. Finns det bara Rickard Olsson och Anne Lundberg där? De är tamejfasen ÖVERALLT. Båda har i olika sammanhang berättat om singellivet, som de inte verkar helt nöjda med.

Förvånad? Någon?

Om man syns i tv HELA J-LA TIDEN finns det väl knappast någon som skulle stå ut med att se samma nylle vid frukostbordet eller på kudden bredvid ens egen.

Enough is enough.

Liksom.