Riktigt viktigt?

Viktig lärdom. Uppslitande och sorglig. Men viktig.

Jag roar mig emellanåt med att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt i Dagens Nyheter. Från början innehöll den enbart frågor om vett och etikett, alltså hur lång klänning har man när det anges klädsel smoking i en inbjudan eller vem står först på talarlistan vid bröllop och så vidare. Har själv fått några goda råd inför större tillställningar och jag gillar hennes sätt att idiotförklara en del frågeställare, utan att man kan anklaga henne för just det. Elegant.

Nuförtiden handlar frågorna om de mest vardagliga saker som Får jag smyga iväg och se fotboll under midsommar eller Hur nära någon annan kan man lägga sin handduk på badstranden. Jag skämtar inte. Folk frågar sånt. Och Ribbing svarar. Jag undrar då, om det som publiceras i tidningen håller den här nivån, hur märkliga frågor får hon som aldrig blir offentliga? Nästa undran blir, ganska naturligt, har folk inte fått någon som helst uppfostran? Och sen säger jag som gamarna i Djungelboken: Har du ingen mamma eller pappa? Antagligen ingen som kan svara på de här otroligt basala frågorna, då hade de inte behövt ställas till en folkvettsexpert.

Folkvett.

Bortglömt? Borttappat?

Jaha. Hur kan man ägna sig åt sånt när det pågår krig, svält, mord, elände och dödliga epidemier i världen? Borde man inte engagera sig i viktigare saker än vem man måste och inte måste bjuda på bröllop? (Svaret är: ingen. Man MÅSTE inte bjuda någon alls på vare sig bröllop, kalas eller begravning. Om någon nu undrade.) Jo det kanske man borde. Som vanlig liten människa kan jag tyvärr inte göra ett skit. Annat än skänka pengar till de välgörenhetsorganisationer som kan ge lite hjälp och lindring i lidandet. Läkare utan gränser. Röda korset. Rädda Barnen. IM.

Däremot håller jag helt med Ulla, hur iniglödhetahelvetet kan tanterna och farbröderna i EU sitta och diskutera förbud mot supersugande dammsugare när omvärlden ser ut som den gör? Va? VA?

Och för detta djupsinniga arbete uppbär de lön. Från oss.

Skrämmande är bara förnamnet.

Politiken då? Vet inte om man ska skratta eller gråta. När Löfven & co får slut på argument, eller det dyker upp en fråga de verkligen inte vill diskutera (invandringen, vinster i välfärden, försvaret, skatterna…) drar de till med ”då kommer alliansen att göra gemensam sak med SD”. Är det något man varit tydlig med så är det väl just motsatsen? Och var det inte S som, samma dag som SD dessutom, föreslog bankskatt? Precis som SD. Argument nummer två är att ”det där är bara pr”.  Som jag sagt förut, oavsett om man röstar rött, grönt eller blått kan man inte bortse från faktum; under den största globala krisen sedan depressionen har regeringen sett till att landets finanser är sunda. Skatterna har sänkts kraftigt för alla inkomstgrupper och ändå har skatteintäkterna ökat.

Men jag tänker, medan jag under mina dagliga promenader passerar ungefär en miljard valaffischer, om alla partier nu vill ha bättre äldreomsorg, fler människor i arbete, bättre skola, bättre barnomsorg, fler bostäder, bättre vård, bättre miljö etc etc, varför har vi det inte så? ALLA vill ju samma sak. Och ändå ser det ut som det gör. Jag fattar inte.

Och sen hör jag pappa i mitt huvud: Om alla politikerna fick som de ville, skulle hela livet vara som en enda glad operett. Så sant.

Värst är väl ändå Fi? Som verkar ha oräkneliga miljarder att satsa på alla möjliga märkliga projekt. Någon plan för finansiering av alla förslag har då inte jag sett till. Flummigt.

Sjukvården. Intressant att folk tror att vården på något sätt skulle bli bättre om sjuksköterskorna fick högre löner. Alltså, jag har inget emot att folk får bra betalt för väl utfört arbete. Det är inte det. Men skulle vårdköerna bli kortare? Omsorgen bättre? Bemötandet mänskligare? Skulle’nte tro det.

I den lilla världen är väl ingen större skada skedd (hoppas jag), men remissen för äckelpäckel-undersökning visade sig vara skickad till fel sjukhus. De påbörjade förberedelserna fick avbrytas i väntan på ny tid, på rätt sjukhus. Dessutom visade det sig att jag skulle kallats för ett år sedan…

Men inget av detta hade givetvis hänt om alla sköterskor haft 35 000 i månaden.

Polisen. Jag brukar försvara polisen när de kommer på tapeten. De flesta snutar gör ett kanonjobb av detta skitgöra, dessutom inte särskilt välbetalt men gårdagens attack på motdemonstranterna vid SvPs demonstration i Limhamn var väl ändå att ta i? Visst, vi har mötesfrihet och den ska vi vara rädda om men det är ett skitknepigt läge. Sjöstedt ropar på förbud, såklart. Lät väl lite annorlunda från vänsterkanten när KPMLr och liknande var som mest aktiva på 70-talet? Och motdemonstranterna vid dessa högeryttringar är tydligen riktigt våldsbenägna (och har dessutom inte tillstånd att demonstrera), men sånt ger sällan några rubriker. Dessutom, om nu en människa vägrar flytta på sig när en polisbil kommer åkande, tutar och blinkar; får inte människan lite grann skylla sig själv då?

Jag förstår ilskan, frustrationen när extrema åsikter torgförs men vore det inte bättre att gå därifrån? Låta dem skandera slagord på tomma gator? Nu blev ju hela händelsen väldigt uppmärksammad.

Det fria ordet. Alltid värt att värna om. Horribelt då att en amerikans journalist blir avrättad för att han gör sitt jobb. Barbariskt.

Kanske skulle tigandets taktik fungera även här? Man slutar helt enkelt att rapportera om självmordsbombare, terrorister och krigshetsare. Ungefär som att man i fotbollssammanhang bestämt att inte filma åskådare som tar sig in på planen, i syfte att inte uppmuntra andra att göra samma sak och bli tv-kändisar. Jag vet, det var kanske en banal jämförelse i sammanhanget, men jag kom inte på något bättre.

Nu blir det promenad. Måste skaka av mig den bistra verkligheten en stund. Solen skiner, det är fortfarande sommar, vi är friska, har tak över huvudet, mat på bordet och skor på fötterna.

Life is good.