Allergi

Här hade inte Sven kunnat stå och köa. Om Sveas berättelse är sann.

Som djurvän OCH allergiker ställs jag ofta inför en massa mer eller mindre märkliga frågor. I vissa sammanhang kan det vara en fördel att vara både och; man företräder liksom ingen sida eller har någon särskild agenda åt ena eller andra hållet.

Jag blir både förvånad och förbannad över hur mycket nonsens som sprids och hur många felaktigheter och missuppfattningar som cirkulerar. Fortfarande. I en tid då vi ska anse oss vara så inihelvete informerade och upplysta.

Lika förbannad blir jag på människor som tar till allergiargumenten för att hävda sin rätt, som egentligen inte alls har med allergi att göra. Som människan som skrev till Magdalena Ribbing för ett tag sedan. Jag gillar Ribbing och har haft god hjälp av hennes råd genom åren, både svaren på mina egna etikettfrågor och genom att läsa hennes spalt i DN. Men nu vete fåglarna om hon inte slirade till det lite.

Frågan gällde, i korthet, en kvinna vars man var allergisk mot hundar. Vi kan kalla henne Svea och honom Sven. Svea var lite upprörd över att Svens föräldrar bjöd hem en hundägande släkting till middagarna, trots att Sven är allergisk mot hunden. Visserligen placerades hunden i ett särskilt rum under de här tillställningarna, men Sven blev allergisk ändå. Svea var särskilt upprörd över att hundägaren föreslog att Sven skulle medicinera om han fick symptom av hunden. Tvingas medicinera för att en gäst ska kunna ta med sin hund på släktträffarna!? Hade hon hört på maken? Och maken, förresten, blev väldigt trött de gånger han tagit en tablett och blivit tvungen att gå och lägga sig. Och inte nog med det, allergimedicin kostar pengar. Minsann. Kan man verkligen ställa sådana krav som hundägare?

Döm om min förvåning när jag läste fru Ribbings svar. Nej, sånt kan man verkligen inte kräva. Rubriken på svaret var: ”Det är fullkomligt självklart att ingen ska tvingas till medicinering”. Det står så. Hon föreslog i stället att föräldrarna kunde bjuda gästen men utan hund. Alternativt att Svea och Sven meddelade föräldrarna att de bara tänkte komma och hälsa på om hundägaren inte var bjuden.

Alltså. Om Sven nu är så oerhört allergisk att han inte kan vara i ett hus där det ligger en hund i ett annat rum, så skulle han inte kunna vara i närheten av hundägaren heller. Han skulle troligen inte heller kunna åka buss, vara på restaurang eller i en affär eller över huvud taget vara bland andra människor av den enkla anledningen att det dräller omkring en massa folk som har husdjur hemma. De människorna har mängder av allergener från sina fyrbenta vänners päls, hud och saliv på sig och sina kläder. Så för Svens del är det nog fråga om att hålla sig i sitt eget oerhört välstädade hem och inte gå ut över huvud taget. Risken är nämligen stor att någon i hans närhet är djurägare. Och i synnerhet som han tydligen inte vill medicinera mot sina besvär (får man anta eftersom hustrun ojade sig över kostnaderna för att medicinera vid besöken hos föräldrarna).

Nä. Här ligger nog en hund begraven (och sprider allergiframkallande ämnen omkring sig) och Svea tyckte att hon kunde använda Ribbings svar och Svens allergi som slagträ i diskussionerna med svärpäronen. Antingen gillar hon inte hundägaren. Eller så gillar hon inte hundar. Eller så kan det vara så att hon rent allmänt vill bestämma vilka människor Svens familj ska umgås med.

Det är många i Sverige som lider av någon form av allergi mot katt, kanin, häst eller hund osv – allmänt omnämnda som pälsdjur. En ytterst liten skara är så oerhört allergiska att de reagerar som Sven i insändaren (eller som Svea beskriver att han reagerar, f-n tro’t). Är man, som jag, någorlunda vanligt allergisk räcker det med en allergitablett om man ska besöka hund- och kattägare (om gäster vid andra tillfällen har sällskapsdjur brukar jag aldrig kolla).

Den dyraste sorten kostar ca 3:50. Den blir man inte trött av.

Ibland kan jag behöva en puff astmaspray också. Då får man lägga till en 50-öring.

Man gör sina prioriteringar i livet. Själv tycker jag det är SÅ värt 4-5 spänn för att kunna umgås med både den ena och den andra. Och – som en känd tv-producent sa en gång – djurägare är berikade människor, avgjort mycket trevligare än folk som inte ens gillar djur. Vilket detta inlägg härmed har bevisat.

Jag hittade inte var man kunde kommentera Ribbings spalt. Jag skrev till henne (förvånad, någon?) och hon hänvisade mig till något kommentarsfält. Sicken tur att jag har min blogg att gnälla i J

Sympati

Nu ska alla festivalarrangörer se till att det inte förekommer några sexuella trakasserier under sommarens evenemang. Lycka till. Säger jag bara. Det tafsas ju överallt. Från förskolan med att killarna knuffas, armbågas, tränger sig, tar de bästa leksakerna, snor hopprep och bollar och så vidare. Och vidare genom hela skoltiden. Allt från att störa under lektionstid, ta uppmärksamhet, behöva extra hjälp ideligen och bara rent allmänt vara en pina i ärslet till trakasserier av mer sexuell karaktär; kolla under kjolen på den tjej som dristar sig till att gå klädd i kjol, dra upp tröjan eller dra ner byxorna i mellanstadiet och i tonåren övergår knuffandet och störandet till rena sextrakasserier. Klämma tag om bröstet på någon tjej man passerar i korridoren, klappa eller nypa någon i stjärten, häva ur sig något grovt och prata om tjejer i nedlåtande ordalag med allehanda tillmälen.

Jag vet knappt en enda tjej som inte råkat ut för detta. Det kläms, nyps och tafsas i skolor, på arbetsplatser, i vänkretsen, på barer och krogar… Och det mesta ursäktas med att det är så killar/män är. ”Ett strukturellt mansproblem” skriver Aftonbladet. Och tjejer/kvinnor bara finner sig. För så har det alltid varit. Respektlöst, nedlåtande och kränkande. Samt undanviftat med ett ”ja men det var väl inte så farligt”.

Som tur är finns det en massa killar och män som aldrig skulle komma på tanken att bära sig åt på det där viset. Dessvärre är det tafsarna man minns och som hos vissa tjejer faktiskt sätter djupa spår. Min djupaste sympati till alla tjejer som utsätts för detta. Men det är ju bra att det ska upphöra från och med nu. I alla fall på kommande sommars festivaler. Det kommer att bli skitbra.

Ironisk? Jag?

Och på en pub i Irland erbjuder man gratis drinkar till alla kvinnor som kan förklara vad offside i fotboll är. Gud så dumt.

Blir det flygstrejk eller inte? Ingen aning just nu och eftersom vi inte ska flyga med SAS (i alla fall inte så länge det finns andra alternativ) så har jag ingen större koll. Men jag skulle vilja veta vad bråket gäller. Det står tamejfasen ingenstans. Är det arbetstiderna? Lönen? Arbetsmiljön? Eller vad? Snittlönen för en svensk SAS-pilot var 95.000 år 2009

och lönerna kanske har sänkts radikalt sedan dess? Hur många timmar de jobbar framgår inte. Som sagt, det finns ingenstans nämnt varför piloterna tas ut i strejk och då är det lättare att sympatisera med alla resenärer som inte kommer dit de har betalat för att bli fraktade.

Osympatiskt mail kom från en person vid en av landets länsstyrelser häromdagen. Människan var arg för att jag i ett pressmeddelande gått ut med helt felaktig information och ville veta var jag fått uppgifterna från. Snöpligt nog kom de från den egna länsveterinären. Min fråga löd ”hur många människor arbetar på avdelning X” och fick svaret ”13,9 årsarbetskrafter”. Jag rundade av till 14 vilket alltså var helt fel. ”Du har jämfört äpplen med päron” skrev den arga människan. Jag förklarade pedagogiskt att jag verkligen inte hade jämfört några frukter alls, bara citerat länsveterinären. Jag avslutade med en ursäkt för att min fråga varit otydligt ställd.

Kände mig lite som Magdalena Ribbing där en stund faktiskt.

SF-bossarna har gått på strippklubb, hyrt lyxbåt och blivit avslöjade med brallorna nere.

Drottningen har en klänning som ser ut som en kokong.

Anna Book blev sjuk under en tv-inspelning.

I Kiruna bygger barnen snögubbar på sommarlovets första dag.

Och i helgen blir det ”kaosväder” i hela landet.

Det är många man ska hinna sympatisera med.

Riktigt viktigt?

Viktig lärdom. Uppslitande och sorglig. Men viktig.

Jag roar mig emellanåt med att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt i Dagens Nyheter. Från början innehöll den enbart frågor om vett och etikett, alltså hur lång klänning har man när det anges klädsel smoking i en inbjudan eller vem står först på talarlistan vid bröllop och så vidare. Har själv fått några goda råd inför större tillställningar och jag gillar hennes sätt att idiotförklara en del frågeställare, utan att man kan anklaga henne för just det. Elegant.

Nuförtiden handlar frågorna om de mest vardagliga saker som Får jag smyga iväg och se fotboll under midsommar eller Hur nära någon annan kan man lägga sin handduk på badstranden. Jag skämtar inte. Folk frågar sånt. Och Ribbing svarar. Jag undrar då, om det som publiceras i tidningen håller den här nivån, hur märkliga frågor får hon som aldrig blir offentliga? Nästa undran blir, ganska naturligt, har folk inte fått någon som helst uppfostran? Och sen säger jag som gamarna i Djungelboken: Har du ingen mamma eller pappa? Antagligen ingen som kan svara på de här otroligt basala frågorna, då hade de inte behövt ställas till en folkvettsexpert.

Folkvett.

Bortglömt? Borttappat?

Jaha. Hur kan man ägna sig åt sånt när det pågår krig, svält, mord, elände och dödliga epidemier i världen? Borde man inte engagera sig i viktigare saker än vem man måste och inte måste bjuda på bröllop? (Svaret är: ingen. Man MÅSTE inte bjuda någon alls på vare sig bröllop, kalas eller begravning. Om någon nu undrade.) Jo det kanske man borde. Som vanlig liten människa kan jag tyvärr inte göra ett skit. Annat än skänka pengar till de välgörenhetsorganisationer som kan ge lite hjälp och lindring i lidandet. Läkare utan gränser. Röda korset. Rädda Barnen. IM.

Däremot håller jag helt med Ulla, hur iniglödhetahelvetet kan tanterna och farbröderna i EU sitta och diskutera förbud mot supersugande dammsugare när omvärlden ser ut som den gör? Va? VA?

Och för detta djupsinniga arbete uppbär de lön. Från oss.

Skrämmande är bara förnamnet.

Politiken då? Vet inte om man ska skratta eller gråta. När Löfven & co får slut på argument, eller det dyker upp en fråga de verkligen inte vill diskutera (invandringen, vinster i välfärden, försvaret, skatterna…) drar de till med ”då kommer alliansen att göra gemensam sak med SD”. Är det något man varit tydlig med så är det väl just motsatsen? Och var det inte S som, samma dag som SD dessutom, föreslog bankskatt? Precis som SD. Argument nummer två är att ”det där är bara pr”.  Som jag sagt förut, oavsett om man röstar rött, grönt eller blått kan man inte bortse från faktum; under den största globala krisen sedan depressionen har regeringen sett till att landets finanser är sunda. Skatterna har sänkts kraftigt för alla inkomstgrupper och ändå har skatteintäkterna ökat.

Men jag tänker, medan jag under mina dagliga promenader passerar ungefär en miljard valaffischer, om alla partier nu vill ha bättre äldreomsorg, fler människor i arbete, bättre skola, bättre barnomsorg, fler bostäder, bättre vård, bättre miljö etc etc, varför har vi det inte så? ALLA vill ju samma sak. Och ändå ser det ut som det gör. Jag fattar inte.

Och sen hör jag pappa i mitt huvud: Om alla politikerna fick som de ville, skulle hela livet vara som en enda glad operett. Så sant.

Värst är väl ändå Fi? Som verkar ha oräkneliga miljarder att satsa på alla möjliga märkliga projekt. Någon plan för finansiering av alla förslag har då inte jag sett till. Flummigt.

Sjukvården. Intressant att folk tror att vården på något sätt skulle bli bättre om sjuksköterskorna fick högre löner. Alltså, jag har inget emot att folk får bra betalt för väl utfört arbete. Det är inte det. Men skulle vårdköerna bli kortare? Omsorgen bättre? Bemötandet mänskligare? Skulle’nte tro det.

I den lilla världen är väl ingen större skada skedd (hoppas jag), men remissen för äckelpäckel-undersökning visade sig vara skickad till fel sjukhus. De påbörjade förberedelserna fick avbrytas i väntan på ny tid, på rätt sjukhus. Dessutom visade det sig att jag skulle kallats för ett år sedan…

Men inget av detta hade givetvis hänt om alla sköterskor haft 35 000 i månaden.

Polisen. Jag brukar försvara polisen när de kommer på tapeten. De flesta snutar gör ett kanonjobb av detta skitgöra, dessutom inte särskilt välbetalt men gårdagens attack på motdemonstranterna vid SvPs demonstration i Limhamn var väl ändå att ta i? Visst, vi har mötesfrihet och den ska vi vara rädda om men det är ett skitknepigt läge. Sjöstedt ropar på förbud, såklart. Lät väl lite annorlunda från vänsterkanten när KPMLr och liknande var som mest aktiva på 70-talet? Och motdemonstranterna vid dessa högeryttringar är tydligen riktigt våldsbenägna (och har dessutom inte tillstånd att demonstrera), men sånt ger sällan några rubriker. Dessutom, om nu en människa vägrar flytta på sig när en polisbil kommer åkande, tutar och blinkar; får inte människan lite grann skylla sig själv då?

Jag förstår ilskan, frustrationen när extrema åsikter torgförs men vore det inte bättre att gå därifrån? Låta dem skandera slagord på tomma gator? Nu blev ju hela händelsen väldigt uppmärksammad.

Det fria ordet. Alltid värt att värna om. Horribelt då att en amerikans journalist blir avrättad för att han gör sitt jobb. Barbariskt.

Kanske skulle tigandets taktik fungera även här? Man slutar helt enkelt att rapportera om självmordsbombare, terrorister och krigshetsare. Ungefär som att man i fotbollssammanhang bestämt att inte filma åskådare som tar sig in på planen, i syfte att inte uppmuntra andra att göra samma sak och bli tv-kändisar. Jag vet, det var kanske en banal jämförelse i sammanhanget, men jag kom inte på något bättre.

Nu blir det promenad. Måste skaka av mig den bistra verkligheten en stund. Solen skiner, det är fortfarande sommar, vi är friska, har tak över huvudet, mat på bordet och skor på fötterna.

Life is good.

Vett och etikett

Alltså, så här när Bröllopet är över kanske vi som omväxling kan få läsa nyheter i tidningarna. Inte vem som inte är bjuden, vadslagning om hur buketten ska se ut, eller hur många poliser som får nya kläder för en dags tjänst.

Det har varit tröttsamt.
Jag kan inte påstå att jag brytt mig så värst. Det finns väldigt många viktigare saker här i världen.
Önskar brudparet (det heter inte ”bröllopsparet” som ganska många journalister säger) ett lyckligt äktenskap. Man är ju inte missunnsam.
Och alla borde gå på minst ett bröllop om året. Man blir lite nykär. Och så blir man påmind om vad man själv har lovat. Det skadar verkligen inte.
Taskiga odds dock för äktenskap.
Hälften av dem slutar med skilsmässa.
Och hälften med döden.

Roligast inför spektaklet har nästan varit att lyssna på Magdalena Ribbing.
Hon tillhör en av mina favoriter (och det säger jag inte bara för att vi har samma frisör) och att läsa hennes spalt är ett rent nöje ibland. Det finns ingen, som på samma eleganta sätt, kan säga åt folk att de är idioter...

Inför bröllopet har hon dock bjudit på några rejäla överraskningar.
Ta det här med ”brudöverlämning” som blev en sån jättegrej att kvällstidningarna döpte det till ”Altargate”. Hur patetiskt kan det bli?
Men.
Ribbing har år ut och år in på varenda fråga av den här arten svarat att det är absolut inte svensk tradition att bruden leds till altaret av sin far. Det är ett anglosaxiskt påfund som inte hör hemma i svenska kyrkor. Det är snudd på kvinnoförakt och kanske borde bannlysas. Kan man tolka in i hennes svar.
Hon har avskytt detta nästan lika mycket som urringade brudklänningar i kyrkan (det heter inte bröllopsklänning som bruden har på sig, som ganska många journalister säger), typ den på bilden.

Plötsligt ändrade hon sig. Förklaringen till hennes kovändning just i fallet med Viktoria och pappa kungen var om möjligt ännu mer krystad än hovets egen.
Det var komiskt.

I lördagens morgonsändning i TV1 var det enkom bröllopsprat. Men jag gillar programledaren Marianne, så jag kollade en stund. Bland annat ställde hon några riktigt fyndiga frågor till ärkebiskopen. Han var inte lika fyndig i sina svar, men han kanske var nervös. Vad vet jag.
Sen kom Ribbing och pratade klädsel. Spekulationer givetvis om brudklänningen varpå Sveriges Etikettorakel säger något i stil med att vi kommer i alla fall inte att få se någon opassande klänning för den här bruden vet vad som passar sig, så det blir garanterat långärmat och ingen urringning här inte. För nu äntligen skulle landets alla halvnakna brudar få sig en knäpp på näsan och lära sig hur de ska se ut. Baske mig. Hade man velat höra vad Etikettexperten tänkte då? Ja, ja, JA!

Så komiskt det var att se den ohyggligt fula båtringningen på en annars mycket tjusig blåsa. Och några långa ärmar såg i alla fall inte jag till.
Å andra sidan kollade jag inte så länge.
Jag genomförde en tyst republikansk demonstration och satt i solstol i trädgården i stället.
Jag fick mitt straff.
Myggbett och en särdeles kliande fästing.
Det blir mina minnen från den bröllopsdagen.