Allergi

Här hade inte Sven kunnat stå och köa. Om Sveas berättelse är sann.

Som djurvän OCH allergiker ställs jag ofta inför en massa mer eller mindre märkliga frågor. I vissa sammanhang kan det vara en fördel att vara både och; man företräder liksom ingen sida eller har någon särskild agenda åt ena eller andra hållet.

Jag blir både förvånad och förbannad över hur mycket nonsens som sprids och hur många felaktigheter och missuppfattningar som cirkulerar. Fortfarande. I en tid då vi ska anse oss vara så inihelvete informerade och upplysta.

Lika förbannad blir jag på människor som tar till allergiargumenten för att hävda sin rätt, som egentligen inte alls har med allergi att göra. Som människan som skrev till Magdalena Ribbing för ett tag sedan. Jag gillar Ribbing och har haft god hjälp av hennes råd genom åren, både svaren på mina egna etikettfrågor och genom att läsa hennes spalt i DN. Men nu vete fåglarna om hon inte slirade till det lite.

Frågan gällde, i korthet, en kvinna vars man var allergisk mot hundar. Vi kan kalla henne Svea och honom Sven. Svea var lite upprörd över att Svens föräldrar bjöd hem en hundägande släkting till middagarna, trots att Sven är allergisk mot hunden. Visserligen placerades hunden i ett särskilt rum under de här tillställningarna, men Sven blev allergisk ändå. Svea var särskilt upprörd över att hundägaren föreslog att Sven skulle medicinera om han fick symptom av hunden. Tvingas medicinera för att en gäst ska kunna ta med sin hund på släktträffarna!? Hade hon hört på maken? Och maken, förresten, blev väldigt trött de gånger han tagit en tablett och blivit tvungen att gå och lägga sig. Och inte nog med det, allergimedicin kostar pengar. Minsann. Kan man verkligen ställa sådana krav som hundägare?

Döm om min förvåning när jag läste fru Ribbings svar. Nej, sånt kan man verkligen inte kräva. Rubriken på svaret var: ”Det är fullkomligt självklart att ingen ska tvingas till medicinering”. Det står så. Hon föreslog i stället att föräldrarna kunde bjuda gästen men utan hund. Alternativt att Svea och Sven meddelade föräldrarna att de bara tänkte komma och hälsa på om hundägaren inte var bjuden.

Alltså. Om Sven nu är så oerhört allergisk att han inte kan vara i ett hus där det ligger en hund i ett annat rum, så skulle han inte kunna vara i närheten av hundägaren heller. Han skulle troligen inte heller kunna åka buss, vara på restaurang eller i en affär eller över huvud taget vara bland andra människor av den enkla anledningen att det dräller omkring en massa folk som har husdjur hemma. De människorna har mängder av allergener från sina fyrbenta vänners päls, hud och saliv på sig och sina kläder. Så för Svens del är det nog fråga om att hålla sig i sitt eget oerhört välstädade hem och inte gå ut över huvud taget. Risken är nämligen stor att någon i hans närhet är djurägare. Och i synnerhet som han tydligen inte vill medicinera mot sina besvär (får man anta eftersom hustrun ojade sig över kostnaderna för att medicinera vid besöken hos föräldrarna).

Nä. Här ligger nog en hund begraven (och sprider allergiframkallande ämnen omkring sig) och Svea tyckte att hon kunde använda Ribbings svar och Svens allergi som slagträ i diskussionerna med svärpäronen. Antingen gillar hon inte hundägaren. Eller så gillar hon inte hundar. Eller så kan det vara så att hon rent allmänt vill bestämma vilka människor Svens familj ska umgås med.

Det är många i Sverige som lider av någon form av allergi mot katt, kanin, häst eller hund osv – allmänt omnämnda som pälsdjur. En ytterst liten skara är så oerhört allergiska att de reagerar som Sven i insändaren (eller som Svea beskriver att han reagerar, f-n tro’t). Är man, som jag, någorlunda vanligt allergisk räcker det med en allergitablett om man ska besöka hund- och kattägare (om gäster vid andra tillfällen har sällskapsdjur brukar jag aldrig kolla).

Den dyraste sorten kostar ca 3:50. Den blir man inte trött av.

Ibland kan jag behöva en puff astmaspray också. Då får man lägga till en 50-öring.

Man gör sina prioriteringar i livet. Själv tycker jag det är SÅ värt 4-5 spänn för att kunna umgås med både den ena och den andra. Och – som en känd tv-producent sa en gång – djurägare är berikade människor, avgjort mycket trevligare än folk som inte ens gillar djur. Vilket detta inlägg härmed har bevisat.

Jag hittade inte var man kunde kommentera Ribbings spalt. Jag skrev till henne (förvånad, någon?) och hon hänvisade mig till något kommentarsfält. Sicken tur att jag har min blogg att gnälla i J