Vett och etikett

Alltså, så här när Bröllopet är över kanske vi som omväxling kan få läsa nyheter i tidningarna. Inte vem som inte är bjuden, vadslagning om hur buketten ska se ut, eller hur många poliser som får nya kläder för en dags tjänst.

Det har varit tröttsamt.
Jag kan inte påstå att jag brytt mig så värst. Det finns väldigt många viktigare saker här i världen.
Önskar brudparet (det heter inte ”bröllopsparet” som ganska många journalister säger) ett lyckligt äktenskap. Man är ju inte missunnsam.
Och alla borde gå på minst ett bröllop om året. Man blir lite nykär. Och så blir man påmind om vad man själv har lovat. Det skadar verkligen inte.
Taskiga odds dock för äktenskap.
Hälften av dem slutar med skilsmässa.
Och hälften med döden.

Roligast inför spektaklet har nästan varit att lyssna på Magdalena Ribbing.
Hon tillhör en av mina favoriter (och det säger jag inte bara för att vi har samma frisör) och att läsa hennes spalt är ett rent nöje ibland. Det finns ingen, som på samma eleganta sätt, kan säga åt folk att de är idioter...

Inför bröllopet har hon dock bjudit på några rejäla överraskningar.
Ta det här med ”brudöverlämning” som blev en sån jättegrej att kvällstidningarna döpte det till ”Altargate”. Hur patetiskt kan det bli?
Men.
Ribbing har år ut och år in på varenda fråga av den här arten svarat att det är absolut inte svensk tradition att bruden leds till altaret av sin far. Det är ett anglosaxiskt påfund som inte hör hemma i svenska kyrkor. Det är snudd på kvinnoförakt och kanske borde bannlysas. Kan man tolka in i hennes svar.
Hon har avskytt detta nästan lika mycket som urringade brudklänningar i kyrkan (det heter inte bröllopsklänning som bruden har på sig, som ganska många journalister säger), typ den på bilden.

Plötsligt ändrade hon sig. Förklaringen till hennes kovändning just i fallet med Viktoria och pappa kungen var om möjligt ännu mer krystad än hovets egen.
Det var komiskt.

I lördagens morgonsändning i TV1 var det enkom bröllopsprat. Men jag gillar programledaren Marianne, så jag kollade en stund. Bland annat ställde hon några riktigt fyndiga frågor till ärkebiskopen. Han var inte lika fyndig i sina svar, men han kanske var nervös. Vad vet jag.
Sen kom Ribbing och pratade klädsel. Spekulationer givetvis om brudklänningen varpå Sveriges Etikettorakel säger något i stil med att vi kommer i alla fall inte att få se någon opassande klänning för den här bruden vet vad som passar sig, så det blir garanterat långärmat och ingen urringning här inte. För nu äntligen skulle landets alla halvnakna brudar få sig en knäpp på näsan och lära sig hur de ska se ut. Baske mig. Hade man velat höra vad Etikettexperten tänkte då? Ja, ja, JA!

Så komiskt det var att se den ohyggligt fula båtringningen på en annars mycket tjusig blåsa. Och några långa ärmar såg i alla fall inte jag till.
Å andra sidan kollade jag inte så länge.
Jag genomförde en tyst republikansk demonstration och satt i solstol i trädgården i stället.
Jag fick mitt straff.
Myggbett och en särdeles kliande fästing.
Det blir mina minnen från den bröllopsdagen.