De' va'nte ja!

Jag fascineras av människor som alltid skyller ifrån sig.
Lite avundsjukt faktiskt. Det verkar så bekvämt.
”Trängde mig? Jag? Nää, jag såg inte att du stod där. Du måste stå så man ser dig.”
eller
”Häcksaxen jag lånade av dig gick sönder. Det måste varit dålig kvalitet. Klippt av sladden? Jo men konstruktionen är ju helt fel?”
eller
”Blev du ledsen och sårad? Men det kan väl inte jag hjälpa. Du är så himla känslig.”
eller
”Men ni kan väl inte säga upp mig? Samarbetsproblem? Jag? Nä, men däremot är dom andra jättekonstiga.”

Och så vidare.
Peka på alla andra. Aldrig på sig själv.
Tänk att leva ett helt liv och aldrig känna ansvar för sånt man gör eller säger.
Aldrig tycka att man gjort något fel, att det bara är alla andra det är fel på. Alltid.
Rätt skönt tror jag. Helt utan dåligt samvete. De har liksom inte gjort nåt.
Sover de här människorna gott om nätterna?
Eller känner de ibland frustration över att världen är full av dumskallar?
Förvånas över hur många ofullkomliga människor som omger dem?

När börjar det?
Troligtvis tidigt. Det är alltid någon annan unge som gjort gräsfläckarna på deras byxor. Alltid någon annan som pangat en ruta, eller ”dom tvingade mig att göra det”. Sen rullar det bara på. De kommer ju undan rätt bra för det mesta.

Det har till och med funkat i mordrättegångar. Gärningsmännen skyller på varandra och båda går fria. Fast de skrev visst om lagen sedan. Nån måtta får det ju vara.

Man träffar inte på dem så ofta som tur är, men det är lika frustrerande varenda gång. Som att prata med en vägg.
Hälla vatten på en gås.
Eller nåt.
Hur man än gör sitter man där med Svarte Petter.

Mot enfalden kämpar även gudarna förgäves.