Adoptera

 

Vem tillhör vem? Ingen aning faktiskt.

Nä, jag tänker inte ägna mig åt mer politik nu. Det räcker. Man blir helt överöst av löften och hot från höger och vänster och den ena är värre än den andra. Debatterna i tv gör mig rent av illamående. På riktigt. Jag önskar mig politiker som talar om vad de vill göra för oss medborgare och så en oberoende ekonom som berättar vad det kommer att kosta. Så länge den som lovar också står för de ekonomiska kalkylerna litar jag inte ett skit på varken löften eller hot.

Punkt.

Ägnar mig åt mina medmänniskor i stället. Och meddjur, haha. Besökte i förra veckan en kompis som lever ett liv jag önskade mig när jag var liten. Stor gård, massor av djur – höns, hästar, kalvar, får, getter, katter, hundar… Snopet att jag blev allergisk mot en massa saker som ingår i den önskedrömmen. Skulle kunna göra vemsomhelst lite bitter kanske, men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men vilken lycka att ha möjligheten att få uppleva allt detta lite då och då!

Jag önskade mig fem barn också, där ute på lantgården. Blev inget med det heller, men jag säger som Nisse Landegren, musikern, ”livet ville inte att vi skulle få några egna barn, men vi har haft stor glädje av andras och de av oss, hoppas jag”. Klok kille det där. Spela trombon kan han också. Har så svårt att förstå hysterin som drabbar en del ofrivilligt barnlösa. Är det just ens vilja att älska och fostra en liten människa är det en god sak att adoptera. Men det kanske mer är en önskan att föra sina egna förträffliga gener vidare? Eller ett sätt att uppfylla omvärldens krav på framgång? Visa att man är en lyckad varelse? Eller vad?

”If you can’t be with the ones you love, love the ones you’re with” som Beatles sjöng. 

Blod är tjockare än vatten – blaha, blaha.

Funderar på att adoptera en pappa förresten. Ska hälsa på honom idag. Superskön krut-farbror på nästan nittio som jag intervjuat ett par gånger och som hör av sig lite då och då. Han har lovat att bjuda mig på fika i sommarstugan och då kontrar jag med att ta med lunch.

Nej då, jag skojar om det där med adoptionen. Men tänk så skönt när man kan göra en annan människa glad bara genom att ses några timmar. Hans tre döttrar verkar inte bry sig om honom nämnvärt. Som sagt, blod är tjockare än vatten – blaha, blaha.

Bostadsbluffarna är igång i stan nu inför skolstarten. Men jag fattar inte, hur kan folk gå på det här år efter år? Har det inte varnats tillräckligt? Det är väl en fin egenskap att tro andra människor om gott, men någon liten realist borde det väl finnas i alla hjärnor? Va?

Och sen undrar jag hur länge folk kan tillåtas bo i en studentbostad? Folk som har högavlönade jobb och läser typ tio poäng terminen för att få bo kvar. Billigt och bra. Utan en tanke på att kön till de här bostäderna växer. Märkligt.

I den ändlösa raddan av dieter har det nu blivit poppis att utesluta gluten och därmed gå ner i vikt. Mat som innehåller gluten innehåller även andra näringsämnen som en massa B-vitaminer och järn till exempel. Vad blir nästa påhitt månntro?

Skrev i går om Mr Extrem Hybris, hr Assange. Idag är en annan hybris-snubbe aktuell. Den gamle dörrvakten Fadde som bloggade om sitt hjältemod vid ett knivmord i Stockholm i somras. Men sen kollar man polisförhören och får klart för sig att han inte ens såg vad som hände, än mindre avväpnade och höll fast gärningsmannen som han påstod i bloggen. Tomte.

Men okej då, en liten politiktanke får avsluta dagens inlägg. Göran Hägglund intervjuas i Aftonbladet och reportern tar upp att han sagt att ”politiken ska göra halt vid människors entrédörr” som han förtydligar med att politiket inte ska lägga sig i sånt som människor kan bestämma själva. Då frågar reportern ”Men var går gränsen? Exempelvis hustrumisshandel brukar ske bakom dörren.”

Det är nog den dummaste kommentaren jag hört en journalist fälla.

I särklass dummaste.

Ever.