Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.
Visar inlägg med etikett ljuga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ljuga. Visa alla inlägg

tisdag 21 oktober 2014

Rätt ska vara rätt


 
Jo, vissa saker önskar man faktiskt bara var skämt. Dåliga skämt visserligen, men ändå.
Jo, det blir mycket politik nu. Kanske blir lite tjatigt, men man kan faktiskt inte stillatigande se på vad som händer just nu. Det ena vallöftet efter det andra sviks och Löfven, Andersson & Co rör inte en min. Värst är när de ska försöka bortförklara de svikna löftena med en massa svammel. Som om vi vanliga dödliga inte skulle tänka själva. Som om vi var fullständigt bakom flötet. Politikerförakt i sin värsta form.
Som det här med skattehöjningen. Regeringen ändrar nu reglerna så att alla som tjänar 36 100 kronor eller mer ska betala statlig skatt. Vilket i en normal människas hjärna är en skattehöjning, eftersom den lönen tidigare inte inneburit statlig skatt.
Andersson fnyser åt Agendas reporter och säger att det är ingen skattehöjning, om man i stället tar och sänker sin lön så behöver man inte betala den statliga skatten.
Grattis oss, liksom. Med en sån finansminister. Ladan är verkligen tom…

Jag har inga som helst problem med att betala skatt. Jag tycker dessutom att det är en bra ordning att alla ska ha samma rätt till god vård och omsorg, oavsett hur mycket pengar man har. Jag blir g-a-l-e-n på alla privata sjukförsäkringar, den som kan pröjsa får gräddfil. Helt sjukt. Har vi nu världens högsta skatter ska vi väl få något för pengarna? Tycker genuint illa om systemen i t ex USA och Schweiz där skola, sjukvård, äldreomsorg osv styrs av hur mycket pengar man har. Föräldrar som måste rodda tre jobb för att kunna spara till kidsens collegestudier.

Men detta ljugande. Utan att blinka. Utan att röra en min. Hur klarar man det? Måtte krävas mångårig träning. Jag kan inte ens försöka mig på en liten vit lögn utan att rodna och börja flacka med blicken. Skulle inte klara att jobba en vecka som politiker ens.

Nå. I den lilla världen då. Vi står i kö för bättre parkeringsplatser till våra bilar. När vi flyttade hit var Ankdammsgatan stängd för genomfart. Det är den inte längre, så det är rena rallybanan här. Dygnet runt. Och där ska vi försöka backa ut bilarna. Blivit påkörd bara en gång vilket får sägas vara en bedrift. Nåväl. Eurocredit som sköter kösystem och fakturering måtte ha en konstig ordning. Vi anmälde intresse samtidigt och fick köplatserna efter varandra. Plötsligt har maken plats 7 och jag 9! För några veckor sedan erbjöds två platser. I min logik borde det då innebära att när de två platserna har hyrts ut borde maken ha plats 5. Eller? Men nähä då. Han har fortfarande plats 7. Och jag har inte ens fått något erbjudande denna gång så jag har väl halkat ner till 11 eller nåt. Men vågar man ifrågasätta systemet halkar man väl ur helt och hållet. Hålla god min i elakt spel heter det visst.

Expressen skriver idag om Putin; ”Nya ryska taktiken – att sprida lögner!”.
Ny?
Alltså. Under vilken sten har den journalisten legat de senaste decennierna?

Samma tidning är upprörd över att försvarsmakten visat en felaktig karta över var i skärgården u-båtsjakten pågår. Men alltså, det är väl inte så smart att stå i tv och visa hela världen vad försvaret håller på med? Och var.

Apropå rätt. Kan konstatera att om man vill vara någorlunda säker på en rättvis rättegång i vårdnadstvist ska man bo på västkusten. Har läst många domar och följt ett flertal rättegångar och kan konstatera att domstolarna dömer totalt annorlunda i mål som är i princip identiska.

Paret A: Mannen är 50+, kvinnan yngre. Barnet i 3-årsåldern. Bor i Värmland. Mamman konstrar efter skilsmässan, anklagar pappan för både det ena och det andra som inte går att bevisa. Vårdnadsutredningen pekar på vissa samarbetsproblem. Tingsrätten tycker att föräldrarna ska skärpa sig och samarbeta och dömer till gemensam vårdnad. Göta Hovrätt gör samma bedömning och framhåller att det bästa för barnet är att föräldrarna delar på det juridiska ansvaret och att båda är delaktiga i beslutsfattandet kring barnet.

Paret B: Mannen är 50+, kvinnan yngre. Barnet i 3-årsåldern. Bor i Sörmland. Mamman konstrar efter skilsmässan, anklagar pappan för de mest horribla saker som inte går att bevisa. Två vårdnadsutredningar drar slutsatserna att mamman är den som uppvisar största svårigheterna att samarbeta och rekommenderar delad vårdnad. Båda är lika lämpliga vårdnadshavare. Tingsrätten ger mamman ensam vårdnad pga samarbetsproblem. Svea Hovrätt gör samma bedömning och ger mamman ensam vårdnad pga att hon uppger sig ha blivit kränkt av pappan i samband med skilsmässan. Hovrätten bedömer att hon inte kommer att komma över den känslan inom överskådlig tid. Och det är inte bra för barnet. Därför ska barnet fostras enbart av mamman.

Javisst ja. En stor skillnad mellan de här paren, förutom bostadsort: Mamma B är stenrik. Snuskigt stenrik.

Tappat förtroendet för rättsväsendet?
Jag?
Helt och hållet.



måndag 6 oktober 2014

Ljuga utan att blinka


 
Vissa får lång näsa när de ljuger - andra inte...
Original av Enrico Mazzanti

Ibland undrar jag, eller inte ibland kanske, mer faktiskt ganska ofta på senare tid. Men ändå. Jag undrar, hur kan man stå och ljuga folk rätt i ansiktet? Hur står man ut med sig själv? Och hur kan omgivningen stillatigande - och ibland även instämmande nickande -  låta ljugandet fortgå? 
Jag tänker i första hand på Löfven som verkar ha lyckats med att tuta i folk att Sverige är inne i en djup kris. Av något slag. Dessutom verkar krisen vara på väg käpprätt åt helvete. Ja, inte nu när han har tagit över. Men innan. Om Alliansen hade vunnit hade både syndafloden och helvetet brutit lös. På något sätt.
Jag önskar att någon enda reporter, någon j-la gång skulle kunna fråga Löfven vad han menar. Vad är det för kris han varnat för? Inte en enda gång har han kommit med något konkret. Sverige ligger i topp bland världens länder vad gäller ekonomi, hälsa, trivsel, arbetslöshet (ja, om man räknar bort alla som studerar är inte arbetslösheten särskilt alarmerande i en internationell jämförelse) och så vidare. Omvärlden skakar på huvudet. De någotsånär pålästa och normalbegåvade skakar på huvudena. Men Löfven bara fortsätter i domedagsstil. Oemotsagd. I princip.
Skrämmande.

Och nu har man visst fått vänstern på lite bättre humör. Vinster i vård och omsorg ska förbjudas. Minsann. Men alltså, jag bara undrar. Eftersom varken vård, skola eller omsorg har blivit vare sig dyrare eller sämre; vart tog alla pengar vägen förut? När vård, skola och omsorg drevs av kommuner och landsting? Jag menar, man påstår ju att det bara forsar in stålar i en massa sluga riskkapitalisters fickor och utländska bankkonton. I vilka slukhål försvann de förut? Nån som kollat upp det?

Och det man verkligen borde ta itu med är lagen om offentlig upphandling. För det första borde det åligga den som köper tjänster (kommunen eller landstinget) att följa upp så avtalen efterlevs, att de får vad de betalar för. För det andra borde det finnas fler och viktigare parametrar än ”lägsta anbud vinner”. Nu är det som gamla tiders fattigauktioner. Den som kräver minst betalt får ta hand om hjonen. Liksom.

Det cirkulerar roliga bilder på Facebook. Elaka – ja. Roliga – definitivt. Vem är vem frågas vid en bild av en Blob fish och Stefan Löfven. Jo, de är ganska lika. Den ena har lite mer hår. Den andra är lite mer generad. Eller nåt.
Lika som bär? 

Romson och Fridolin jämförs med Pippi Långstrumps kompisar Tommy och Annika. Jojomen, finns många likheter där också.


Och apropå Romson. Inte nog med att hon flyger från Bromma som hon alltid tjatar om borde läggas ner (hon fick inte bestämma själv…) hon målar husbåten med förbjuden bottenfärg. När Expressen frontade henne med hennes egen bild av målandet blev hennes kommentar ”Du vet att den där bilden är copyrightskyddad va?”. Som för att ta udden av den verkliga frågan. Lyckades inget vidare. Men hon förklarar stolt att hon inte alls har dåligt samvete för det. Man kan nämligen inte tvätta en sån stor båt, så som MP uppmanar alla andra att göra. Inte skäms hon över att köra på diesel heller. Eller att släppa ut bad-, tvätt- och diskvatten rätt ut i Östersjön. Det finns ganska många ministrar som fått kicken för mindre än så. Obetalda tv-licenser och svart arbetskraft. Men det gäller tydligen andra regler för denna regering. Där är det ok att småknarka lite, att åka fast för fortkörning, att förskingra pengar, att vara illegal invandrare och jag-vet-inte-vad. Men det kanske är något bra att ha erfarenheter från den kriminella världen när man ska styra landet?

Aftonbladet ska skicka ut sina reportrar till ett antal orter där SD fick extra många röster. Man vill kolla vad fasen det var som hände. Och man undrar hur partiet kunde få 13 % av rösterna. Drygt 800 000 svenskar som röstade på dem. Pja, varför inte fråga dem som röstade? Läser man kommentarerna i tidningen får man många väldigt vettiga förklaringar. Och inte ett enda rasistiskt uttalande. Sakliga, raka och uppriktigt oroade medborgare som försöker få Aftonbladet att förstå. Av motkommentarerna att döma, lyckades de inget vidare. Jag undrar mer hur vi kunde få en vice statsminister från ett parti som 94 % av svenskarna inte röstade på…

Usch.
Nu blev det en massa politik idag igen. Det var inte riktigt meningen, men det blir så där när det är i princip det enda som står att läsa i tidningarna och på nätet numera.
Ja, förutom vad som händer i de iq-befriade betal-tv-kanalernas värld förstås. Paradise Hotel, Svenska Hollywoodfruar, Jagad av hundar, Böda camping, Big Brother och sånt trams.
Nä. Det får bli en liten kryssning i stället. Lyssna på storbands-jazz. Käka lite god mat.
Och dricka champagne.
Det är ju den 7:e i morgon. Varför inte tjuvstarta lite redan i kväll?
Jo minsann.

måndag 11 augusti 2014

Skvaller och gnäll

Finns det paddel som tillbehör?


Till de nöjen jag ibland ägnar mig åt under helgerna på landet, är att läsa skvallertidningar. Så kallad kolorerad veckopress, om man vill vara lite fin i kanten. Till skillnad från många andra erkänner jag; det är jätteskoj att kolla mingelbilder, läsa om hemliga och mindre hemliga romanser och intriger och så vidare. Eller var, rättare sagt. Nuförtiden känner jag inte igen en enda kändis. Alltså, kan vem som helst kallas så numera? Det är Bonde-siochså, Ensam-mamma-ditten, Big Brother-datten, Idol-tomten, Talang-tjoppen och sen ett gäng flatpall som titulerar sig Bloggare. Eller till och med Kändisbloggare. Nästan ingen av de här har egentligen åstadkommit något. Jag menar, förr i tiden – för inte särskilt längesen alls faktiskt – var kändisar personer som hade jobbat sig uppåt i någon form av karriär, typ skådespelare, musiker, konstnär, författare, näringslivstoppar, entreprenörer, politiker och så vidare. Nu räcker det att åbäka sig i tv under en säsong och vips är man en kändis. Och blir omskriven i skvallerpressen. Antagligen därför som riktiga kändisar inte längre ställer upp på gratisätarpartyn. Pja, utom Ulf Ekberg då från Ace of Base, han är som Dorothea Hertzberg var på 80-talet, syns överallt.
Dessutom blir de så kallade reportagen alltmer snaskiga, grova hångelbilder, folk som kliar sig i ändan, halv- och helnakna människor och så uppslag efter uppslag med 1) misslyckade bröstförstoringar 2) gropiga lår 3) utländska skådisar utan smink. Alltså. Vill folk verkligen läsa sånt?
Tydligen.
Jag får hitta ett annat helgnöje, helt enkelt.

Debatter inför valet. Makes me wanna puke. Måste man ägna timmar åt att kasta skit omkring sig? Va? Mest kräkfärdig blir jag av Ylva Johansson. Så några glimtar av henne i går. Hon hade två ansiktsuttryck. Det ena kom när hon tittade på andra som pratade – rent och skärt hån lyste ur de smalnande ögonen. Det andra när hon pratade själv – högmod, jag hittar inget bättre ord. Uppfylld av sin egen förträfflighet. Fanatisk, skulle man också kunna använda. Ganska läskigt faktist.
Magdalena Andersson kommer på andra plats i kräkframkallarlistan.
Men sånt kanske går hem?
Och det är ju ett känt faktum att har man inget eget att komma med kan man peka på omgivningens tillkortakommanden för att själv framstå i en bättre dager. Löfven försöker få folk att tro att han leder ett parti som i fornstora dar. Han pratar hela tiden om ”en socialdemokratisk regering”. Hur f-n hade han tänkt sig komma dit? Knappast med dagens cirka 30 % av väljarna bakom sig.

Sen undrar jag, ärlig som jag är, hur mycket ljugande kan man komma undan med? Och varför är det aldrig någon enda reporter som ifrågasätter alla fabricerade fakta? Va?
Göran Persson hade målsättningen att 80 % av folk i åldern 20 – 64 år skulle ha jobb. Han uppnådde aldrig det. Det har däremot Alliansen gjort, för längesen. Under de senaste åtta åren har drygt 250.000 jobb tillkommit i Sverige. Och ändå får man ständigt höra från vänster att jobbpolitiken inte fungerar. Den har till och med kapsejsat. Typ.
Suck.

Bertha verkar vara på väg till Stockholm. Cyklonen Bertha alltså. Eller rester av den. Jaha? Då blir det väl Venedig på gatorna här i stan igen. Och sen blir det intervjuer med folk som är missnöjda med att det blir översvämningar.

Är inte det ganska typiskt att så fort det händer något alldeles exceptionellt så blir vi först bestörta och skraja och sedan ska det gnällas. Den värsta branden i svensk historia är fortfarande inte släckt. Släckningsarbetet hann knappt börja förrän folk – jag tror miljöpartiet var först – börjar klaga på räddningsarbetet och på Sveriges urusla beredskap. Alltså, vi kan i och för sig förbereda oss för en massa katastrofer.
Om det blir krig måste vi ha ett skitbra försvar, bara att köra igång upprustningen.
Om det blir gigantiska eldsvådor måste vi ha egna räddningsarbetare och all maskinell utrustning. Bara att köpa in och avlöna en massa folk som inte kommer att ha något att göra på typ hundra år.
Om ebolan når Sverige måste vi vara beredda. Utrusta alla sjukhus med helisolerade avdelningar. Som givetvis ska stå tomma och bemannas av sysslolös personal. Just in case.
Om det blir jordbävning – borde vi inte bygga hus så de kan klara såna naturkatastrofer? Som i San Francisco.
Om…
Visst, man kan förbereda sig för alla möjliga katastrofer. Frågan är bara om vi är beredda att betala för det? Från mitt perspektiv löste det sig ju galant genom att vi fick hjälp av både Italien och Frankrike. Är det inte det som är hela grejen med EU? Man hjälps åt.
Ungefär som i ett villaområde. Alla behöver inte köpa grävmaskin, värsta motorsågen eller cementblandare. Man lånar av varandra. När behov uppstår.

Eller mamman vars barn försvann i Välingby i helgen. Hon är otroligt upprörd och missnöjd över att det tog polisen så himla lång tid innan de hittade barnen. Jag kan förstå paniken om ens barn skulle försvinna. Men borde man inte vara tacksam när de kommer tillrätta? Oskadda, dessutom. Nej då, skäll på att man satte in ett 30-tal poliser i sökandet, helikopter och hundpatruller och dessutom några hundra frivilliga från Missing People. Otacksam är bara förnamnet. Hade hon hållit koll på ungarna i köpcentret hade de inte försvunnit över huvud taget. Blir den självklara reaktionen på hennes gnäll då.

Och sen undrar jag bara. SVT. Alltså. Finns det bara Rickard Olsson och Anne Lundberg där? De är tamejfasen ÖVERALLT. Båda har i olika sammanhang berättat om singellivet, som de inte verkar helt nöjda med.
Förvånad? Någon?
Om man syns i tv HELA J-LA TIDEN finns det väl knappast någon som skulle stå ut med att se samma nylle vid frukostbordet eller på kudden bredvid ens egen.
Enough is enough.
Liksom.

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.