Det finns en del människor som tycker om att ställa till bråk. Det lade man märke till redan i lekskolan. Värsta sorten var de som startade ett bråk och sedan, när någon annan gav igen, gråtande rusade till fröken (det var oftast en fröken i lekskolan på den tiden) för att bli tröstad, bli uppmärksammad och lite klemad med.
En klok fröken (eller mamma, det hände även utanför förmiddagarnas lekskoletimmar) genomskådade krokodiltårarna tämligen omgående och sa uppmuntrande att den som sig i leken ger, den får leken tåla.
Jag har ingen aning om hur fru Ranelid uppfostrade lille Björn, men just det där gamla ordspråket verkar han inte vara särskilt bekant med. Möjligen är meningsbyggnaden för enkel och antalet ord alltför få för hr Ranelids smak. Han är ju en ordspruta utan like. Kanske fick han inte prata så mycket när han var liten och tar igen det nu? Då och då pyser det också över av gammal lagrad bitterhet. Han ger sig på än den ena, än den andra och verkar vilja älta oförrätter i evighet. Amen.
Som när han i tv-serien Stjärnorna på slottet skulle ta hämnd på Linda Skugge. Alla vi andra hade glömt vad det jättegamla bråket handlade om. Och vad hände? Jo, alla började skriva om det igen. Hur skön var hämnden då, kan man undra. Skugge fick ännu mer uppmärksamhet och alla började än en gång fingranska Ranelids blanka läppar och solbrända bringa. Vilken tabbe.
För inte så längesen gnällde han över Leif GW Persson och hans litterära förmåga. Eller brist på. Tyckte det var bedrövligt att Persson tjänade så mycket pengar på sitt skrivande. Surt sa räven? Jag vet inte hur mycket mindre Ranelid tjänar på sitt skrivande, men det verkar inte gå någon större nöd på honom. För inte dansar han väl i TV4 mot betalning?
Vad vill Ranelid uppnå med sina uttalanden och sina små hämndaktioner? Vinna folks hjärtan? Han är inte tillräckligt folklig för det, dans i tv eller ej. Det funkar liksom inte att säga;
-Visst kan jag vara med i det där tv-programmet, men jag tittar själv aldrig på tv.
Kan tolkas som att han nådigast sänker sig till allmänhetens låga intellektuella nivå. Tabbe igen.
Alltså, ger man sken av att vara förmer än andra får man faktiskt tåla att andra ger igen. Och i den svenska kulturelitens lilla ankdamm är det ganska trångt.
Sticker man ut hakan kan man ge sig f-n på att nån klipper till. Englund delade ut en rejäl käftsmäll och lät sig därmed nöja. Nog sagt om den saken. Liksom.
Så, lägg ner nu.
Sina belackare ska man inte ägna någon uppmärksamhet.
Skratta bort dem. Tig ihjäl deras elakheter.
Ge inte något extra bränsle åt fienden.
Och visa för guds skull inte upp några sårade primadonnefötter.
Det blir så himla patetiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar