Dravel dravel

Danny Saucedo stöttar flickvännens kampanj mot viktmobbning.

Jodå, det var väl väntat. Kräkmedel nummer två var i rutan i går. Magdalena Andersson, sossarnas finansministerkandidat. Bara tanken på att hon ska ta Anders Borgs plats ger kalla kårar. Man kan tycka vad man vill åt höger eller vänster, men ingen – och då menar jag verkligen INGEN – kan ta ifrån Borg & Reinfeldt äran för att Sveriges ekonomi är i så gott skick som den är. En väldigt snabb och enkel jämförelse med andra länder, man behöver inte resa särskilt långt, gör att man faktiskt måste ge dem betyget MVG i den delen av regerandet.

Apropå betyg. Folkpartiet dammar av ett gammalt krav om att införa ordningsbetyg i skolorna. De får litet eller inget medhåll för det förslaget. Fast de ungdomar som intervjuades i tv i går var positiva. En tjej sa att den stökiga klass hon hade hamnat i som tolvåring hade nog varit lugnare om ungarna vetat att deras uppförande skulle betygsättas. Sermanpå. En klok ung dam. Klart som korvspad att man skärper sig när man vet att det man gör får konsekvenser. Det är som att sätta upp fartkameror längs vägarna. Inte så många som kör för fort just där. If you know what I mean.

Men alltså. Andersson. Nu ska alla tvingas gå gymnasiet. Kostnad en miljard per år. 1.000.000.000 kronor. Årligen.

Vilka ungdomar är det som VILL gå gymnasiet men inte FÅR? Av en eller annan anledning? De som är ooooooerhört skoltrötta lär inte bli mindre skoltrötta av att tvingas sitta av ytterligare tre år.

Dessutom säger nu (s) att man ska kunna ta körkort med hjälp av studielånet. Körkort är en klassfråga. Och några orättvisor vill man ju inte veta av. Lär klassfrågan bli mindre för att man ökar på sina studieskulder med kostnaderna för ett körkort? Va? Och sen då? Att ha bil är väl en ännu större klassfråga. Ska man använda studiemedel till bilköpet också?

Dessutom, tvärtemot vad oppositionen hävdar, skedde den största ökningen av inkomstojämlikheten under regeringen Persson 2002 till 2006. Klyftan har varit i stort sett konstant mellan 2006 och 2012, enligt Finanspolitiska rådet.

Men Aftonbladet harvar på i gammal välkänd stil och fortsätter sitt dravel om ökande klyftor. Jag undrar igen; hur mycket får man ljuga egentligen? Det värsta är att nu har det sagts så många gånger att folk faktiskt tror att det är sant. Det är fanimej inget annat än hjärntvätt.

Jodå, skillnaden mellan att ha ett jobb och att vara arbetslös märks mer i plånkan nuförtiden. Är det så himla fel egentligen? Att det ska löna sig att jobba? Att det ska löna sig att förkovra sig, plugga, vidareutbilda sig? Och därmed få högre lön? Va?

Kvällstidningarna gjorde stort nummer av att Zlatan skänkt 350 tusen spänn till svenska fotbollslandslaget för personer med lätt förståndshandikapp. Det var ju snällt av honom, men antagligen inget som märks så himla mycket i den plånboken… Ungefär som när en annan skänker en femhundring hit eller dit.

I går ”nakenchockade” Molly Sandén enligt kvällspressen. Man kan ana hennes nakna kropp i några millisekunder i hennes nya musikvideo. Det var väl mer helheten – text och bilder – som är värd att lyfta fram. I dag ”nakenhyllar” pojkvännen Danny henne genom att lägga upp en bild på sig själv, i badet, i motljus. Schysst badrum. Snygg bild. Och klokt att han stöttar hennes kampanj mot kroppshysterin, men jag blir så TRÖTT på att kvällspressen hela tiden ska klämma in orden NAKEN och CHOCK så ofta som möjligt. Är det nån himla tävling? Va?

Till sist, vaknade i morse till det trista beskedet att Robin Williams gått bort. Man misstänker självmord och jag tänker att än en gång har en människa varit så oerhört deprimerad utan att få någon hjälp, att den enda utvägen har varit att lämna jordelivet. I ett så förtvivlat läge hjälper varken pengar eller berömmelse. Uppenbarligen. En underbar skådespelare, en av mina stora favoriter, är borta för alltid.

Go in peace.

"Nano-nano" Robin Williams. R.I.P.

Skvaller och gnäll

Finns det paddel som tillbehör?

Till de nöjen jag ibland ägnar mig åt under helgerna på landet, är att läsa skvallertidningar. Så kallad kolorerad veckopress, om man vill vara lite fin i kanten. Till skillnad från många andra erkänner jag; det är jätteskoj att kolla mingelbilder, läsa om hemliga och mindre hemliga romanser och intriger och så vidare. Eller var, rättare sagt. Nuförtiden känner jag inte igen en enda kändis. Alltså, kan vem som helst kallas så numera? Det är Bonde-siochså, Ensam-mamma-ditten, Big Brother-datten, Idol-tomten, Talang-tjoppen och sen ett gäng flatpall som titulerar sig Bloggare. Eller till och med Kändisbloggare. Nästan ingen av de här har egentligen åstadkommit något. Jag menar, förr i tiden – för inte särskilt längesen alls faktiskt – var kändisar personer som hade jobbat sig uppåt i någon form av karriär, typ skådespelare, musiker, konstnär, författare, näringslivstoppar, entreprenörer, politiker och så vidare. Nu räcker det att åbäka sig i tv under en säsong och vips är man en kändis. Och blir omskriven i skvallerpressen. Antagligen därför som riktiga kändisar inte längre ställer upp på gratisätarpartyn. Pja, utom Ulf Ekberg då från Ace of Base, han är som Dorothea Hertzberg var på 80-talet, syns överallt.

Dessutom blir de så kallade reportagen alltmer snaskiga, grova hångelbilder, folk som kliar sig i ändan, halv- och helnakna människor och så uppslag efter uppslag med 1) misslyckade bröstförstoringar 2) gropiga lår 3) utländska skådisar utan smink. Alltså. Vill folk verkligen läsa sånt?

Tydligen.

Jag får hitta ett annat helgnöje, helt enkelt.

Debatter inför valet. Makes me wanna puke. Måste man ägna timmar åt att kasta skit omkring sig? Va? Mest kräkfärdig blir jag av Ylva Johansson. Så några glimtar av henne i går. Hon hade två ansiktsuttryck. Det ena kom när hon tittade på andra som pratade – rent och skärt hån lyste ur de smalnande ögonen. Det andra när hon pratade själv – högmod, jag hittar inget bättre ord. Uppfylld av sin egen förträfflighet. Fanatisk, skulle man också kunna använda. Ganska läskigt faktist.

Magdalena Andersson kommer på andra plats i kräkframkallarlistan.

Men sånt kanske går hem?

Och det är ju ett känt faktum att har man inget eget att komma med kan man peka på omgivningens tillkortakommanden för att själv framstå i en bättre dager. Löfven försöker få folk att tro att han leder ett parti som i fornstora dar. Han pratar hela tiden om ”en socialdemokratisk regering”. Hur f-n hade han tänkt sig komma dit? Knappast med dagens cirka 30 % av väljarna bakom sig.

Sen undrar jag, ärlig som jag är, hur mycket ljugande kan man komma undan med? Och varför är det aldrig någon enda reporter som ifrågasätter alla fabricerade fakta? Va?

Göran Persson hade målsättningen att 80 % av folk i åldern 20 – 64 år skulle ha jobb. Han uppnådde aldrig det. Det har däremot Alliansen gjort, för längesen. Under de senaste åtta åren har drygt 250.000 jobb tillkommit i Sverige. Och ändå får man ständigt höra från vänster att jobbpolitiken inte fungerar. Den har till och med kapsejsat. Typ.

Suck.

Bertha verkar vara på väg till Stockholm. Cyklonen Bertha alltså. Eller rester av den. Jaha? Då blir det väl Venedig på gatorna här i stan igen. Och sen blir det intervjuer med folk som är missnöjda med att det blir översvämningar.

Är inte det ganska typiskt att så fort det händer något alldeles exceptionellt så blir vi först bestörta och skraja och sedan ska det gnällas. Den värsta branden i svensk historia är fortfarande inte släckt. Släckningsarbetet hann knappt börja förrän folk – jag tror miljöpartiet var först – börjar klaga på räddningsarbetet och på Sveriges urusla beredskap. Alltså, vi kan i och för sig förbereda oss för en massa katastrofer.

Om det blir krig måste vi ha ett skitbra försvar, bara att köra igång upprustningen.

Om det blir gigantiska eldsvådor måste vi ha egna räddningsarbetare och all maskinell utrustning. Bara att köpa in och avlöna en massa folk som inte kommer att ha något att göra på typ hundra år.

Om ebolan når Sverige måste vi vara beredda. Utrusta alla sjukhus med helisolerade avdelningar. Som givetvis ska stå tomma och bemannas av sysslolös personal. Just in case.

Om det blir jordbävning – borde vi inte bygga hus så de kan klara såna naturkatastrofer? Som i San Francisco.

Om…

Visst, man kan förbereda sig för alla möjliga katastrofer. Frågan är bara om vi är beredda att betala för det? Från mitt perspektiv löste det sig ju galant genom att vi fick hjälp av både Italien och Frankrike. Är det inte det som är hela grejen med EU? Man hjälps åt.

Ungefär som i ett villaområde. Alla behöver inte köpa grävmaskin, värsta motorsågen eller cementblandare. Man lånar av varandra. När behov uppstår.

Eller mamman vars barn försvann i Välingby i helgen. Hon är otroligt upprörd och missnöjd över att det tog polisen så himla lång tid innan de hittade barnen. Jag kan förstå paniken om ens barn skulle försvinna. Men borde man inte vara tacksam när de kommer tillrätta? Oskadda, dessutom. Nej då, skäll på att man satte in ett 30-tal poliser i sökandet, helikopter och hundpatruller och dessutom några hundra frivilliga från Missing People. Otacksam är bara förnamnet. Hade hon hållit koll på ungarna i köpcentret hade de inte försvunnit över huvud taget. Blir den självklara reaktionen på hennes gnäll då.

Och sen undrar jag bara. SVT. Alltså. Finns det bara Rickard Olsson och Anne Lundberg där? De är tamejfasen ÖVERALLT. Båda har i olika sammanhang berättat om singellivet, som de inte verkar helt nöjda med.

Förvånad? Någon?

Om man syns i tv HELA J-LA TIDEN finns det väl knappast någon som skulle stå ut med att se samma nylle vid frukostbordet eller på kudden bredvid ens egen.

Enough is enough.

Liksom.

En dag ute i spenaten

Om jag ids, kanske jag reser mig ur solstolen och plockar några körsbär.

Jag är så lyckligt lottad att jag kan ta med mig jobbet vartsomhelst. Är det för varmt i stan, åker jag ut till landet. Sitter mitt i spenaten och skriver, svarar i telefon och tänker stora tankar. Eller små. Beror på dagsformen. Vill vännerna ut och resa tar jag med mig alla telefoner, MacBooken, paddan och lilla modemet – i dagligt tal kallad dongeln – och köper ett SIM-kort med valfri surfmängd för landet vi ska resa till. Om det inte finns gratis wi-fi på hotellen förstås, men ”free wi-fi” kan betyda i princip vadsomhelst har jag surt kunnat konstatera. Jag har haft telefonrådgivning utanför en kyrka i Saintes, på Autobahn i 140 km/h (nä, det var inte jag som körde), på akterdäck på floden Charente och så vidare. Och att svara på mejl är inga problem vare sig från Amsterdam, Kyoto eller Göteborg. Free as a bird, trots att jag aldrig har semester på riktigt. Men det gör inget. Fördelarna är i klar majoritet.

Och 4G fungerar utan problem här ute i spenaten. Går fort som attan att surfa. Dessutom, så himla praktiskt att sitta under körsbärsträdet och med några klick beställa både myggmedel och datatillbehör. Faktiskt till och med en kaffebryggare. Den gamla (Ja, den är verkligen gammal. Gissningsvis sisådär 15 år.) checkade ut för gott i går. Det hjälpte inte med gamla beprövade knep för att få igång den. Till slut gick det inte ens att stänga av den, med mindre än att dra ur sladden, och då började den kännas lite livsfarlig. Ut på nätet i jakten på en ny. En likadan såklart. Helst. Det är nämligen den enda bryggaren som kokar upp vattnet innan det släpps ner i filterhållaren. Vägra ljummet kaffe, liksom. Vi har både Don Pedro, perculator och espressomaskin men bryggkaffe är ändå bryggkaffe. Och då ska vattnet vara kokhett. Philips har fattat grejen. Minsann, Webhallen (av alla ställen!) i Solna hade en i lager. Maken hämtar på väg hem från jobbet i kväll. Räddningen är nära.

Beställde också kaffekapslar till den pyttelilla kaffemaskinen. Nä, det smakar inte som riktig espresso, men med tanke på att det går überfort och kräver minimal arbetsinsats är det helt okej. Dessutom kostade den bara tvåhundra spänn. Nespresso, what else tänkte jag och slog till. Får man George Clooney på köpet? Nope. Men i alla fall. Beställde kaffekapslar, vid första beställning får man 150 kronors rabatt. Plus en kartong blandade sorter. Plus en extra kartong vanligt kaffe. Fraktfritt är det också. Men då får man hämta själv ”på närmaste utlämningsställe”. Jaha? Var ligger det då? Det fanns ingen som helst info om det. Innan man bestämmer om man vill ha grejerna skickade hem till sig för sextio spänn eller om man ska hämta, är det väl fiffigt om man vet VAR Nestlé har tänkt att man ska hämta paketet? Ringde. Hamnade i telefonkö. Efter ungefär tjugo minuters väntan fick jag svaret ”jaa, där du brukar hämta saker”.

Öh?

Pja, en del saker hämtar jag på vinden. Men det var bergis inte det hon menade. Kundtjänstbruttanupplyste mig också om att det minsann var många kunder som hade framfört samma önskemål, dvs att i förväg få veta vad Nestlé menar med ”närmaste utlämningsställe”. Önskemål som man uppenbarligen bestämt sig för att strunta i. Möjligen till och med högaktningsfullt strunta i.

Nåväl, något svar kunde jag inte få men nöjde mig med svaret ”ja, Hemköp låter som ett bra ställe om dom har post där”. Väntar med spänning på aviseringen via sms.

Under semestern ställde vi om dagstidningen hit upp. Funkade klockrent i år. Sen skulle vi fara runt en vecka och då blev det knepigare. Gör man uppehåll i tidningen får man betala i alla fall. Inte som förr att man då förlängde prenumerationen med motsvarande antal dagar. De första trettio är man blåst på. Hutlöst.

Å andra sidan spelar det inte så stor roll. Dagens Nyheter under sommaren är tunnare än reklambladen från XXL. Ja, jag fattar. Alla journalister vill ha semester i juli. Det jag däremot inte fattar är hur man i ett sånt läge kan låta fem (5) journalister skriva om fallet Julian Assange (17 juli) över ett uppslag. Dessutom verkade ingen av de fem skribenterna vara insatt i fallet. De skrev att han ”tvingas stanna kvar på Ecuadors ambassad” att han ”måste stanna på Ecuadors ambassad” och att han annars ”riskerar att gripas av brittisk polis”. Snubben beskrivs i allmänt positiva ordalag, kallas för ”hjälte” bland annat.

För det första, om man nu har fem journalister på redaktionen varför sätter man alla fem att skriva tre relativt korta texter? Om det där fallet dessutom? Och för det andra, hade ingen av dem tid att göra research? Hade varit skitenkelt, ledaren i samma dags tidning hade en fullkomligt korrekt beskrivning av hela soppan. Assange håller sig undan den svenska rättvisan helt frivilligt. Ingen tvingar honom att sitta och huka på Ecuadors ambassad. Tomte. Och så himla märkligt att DNs anställda så tydligt tar ställning i ett mål som ännu inte prövats rättsligt.

Jo, jag skrev en insändare om det.

Jag tror insändarredaktionen har semesterstängt.

Så en positiv nyhet. Som ingen av de stora mediedrakarna lär göra någon stor sak av. Sverige hamnar på första plats på listan över världens bästa ekonomier, enligt den brittiska revisionsfirman PWC. Bäst i världen på att sköta statsfinanserna, alltså. Alliansen verkar ha skött sig. Men sånt ska man tala tyst om.

Tydligen.

Nä, om man skulle återgå till stolen under körsbärsträdet. Telefonmottagningen är näst bäst där. Bäst mottagning är det på utedasset. Där tänker jag inte sitta och prata. Nån måtta får det ändå vara.

Idag blir det väder

Playa del Soppero

Alltså. Denna sommar. Än en gång har vi haft tur med semestervädret. Förra året lyckades vi pricka in de enda tre veckorna solen sken. I år blev det fyra veckor, varav en nordost om Kiruna. Då hade vi laddat med flanellskjortor, vandrarkängor och vindtäta långbrallor. Och ett par shorts för säkerhets skull. Vad hände? Det var till och med för varmt för shorts. Bästa stället att vara på var en sand-ö mitt i Torne älv. Jag tror att just den delen kallas Urälven, Kjell får rätta mig om jag har fel. Gissningsvis omkring 25 grader i vattnet. Nej, jag skämtar inte.

Vid midsommar hade vi gråmulet och sisådär 7 grader. Vi fick tända en brasa varje morgon för att inte lillkillen skulle förfrysa. Jag tror vi hade samma temp på julafton. Förra söndagen hade vi värsta skyfallet och ett åskväder som kan skrämma slag på den modigaste. En hastig blick på omgivande gator kunde få en att tro att man var i Venedig. Men alltså. Så här är det. Vi har väder. Fattar inte grejen med alla som klagar över det. Än är det för kallt, än är det för varmt. Och? Var en sväng i Täby i går. Folk bär sig åt som jubelidioter. Joggar. I 33-gradig värme. Går omkring nästan nakna. Springer efter bussen. Klart som f-n att de tycker det är för varmt då.

Jag säger bara:

Man ska Gå Långsamt

Man ska Hålla Sig I Skuggan

Man ska Klä Sig Rätt (dvs luftiga, svala kläder – inte pytteshorts och tajt linne i syntet)

Man ska Dricka Mycket Vatten

I morgon blir det väder igen.

Kanske regn – då blir det regnkappa på.

Kanske svinkallt – då blir det fleecetröja.

Och snart är det vinter igen.

Valfläsket har börjat vältra in över oss detta supervalår.

Sossarna kör en snyftfilm med gammal mamma på äldreboende som är utrullad i en helt öde trädgård, personalen springer som yra höns i korridorerna och allt är som en enda tragisk Bergman-film. Men så skulle det inte vara om sossarna satt vid makten, säger Löfven i bakgrunden. Och levererar i samma veva ett vallöfte om 20 000 trainee-platser (se där, en ny titel i äldreomsorgen – trainee  - sicket nys) för ungdomar. Finansierade av skattemedel.

För det första. Redan när min mormor var på ålderdomshem i mitten av 1980-talet var äldreomsorgen bedrövlig. Och då fanns det inga alternativ till den kommunala omsorgen. Man blev placerad, helt enkelt.

För det andra. Visa mig 20 000 ungdomar som vill jobba i äldrevården! Om de hade funnits hade de väl redan jobbat där? Finns en massa lediga jobb som ingen vill ha. I alla fall ingen med helsvenskt ursprung och som är yngre än 52. Typ.

Är det någon som köper det där fläsket?

Drunkningsolyckorna är fler än förra året. Tragiskt men inte så konstigt. Förra sommaren var det inga badtemperaturer någonstans. Sen kom algblomningen. Mest tragisk dödsolycka (som jag känner till i alla fall) var den vid Tantobadet. Någon hoppade (halkade?) från hopptornet rakt på en simmande, vilket troligen knäckte hans rygg. Alltså. Måste man ha hopptorn? Jag tänker att där råder väl samma inställning som på alla andra platser numera; VA?! Finns det en värld utanför my living space. Liksom.

Och nu härjar värsta skogsbranden i svensk historia i Salatrakten. Räddningsledaren sa i går att släckningsarbetet kommer att pågå till i slutet av augusti. Hur branden började är det väl ingen som vet. Nån som slängt ut en fimp genom bilrutan? Nån som tyckte det var läge att elda lite ris? Nåt flatpall som inte höll koll på grillen? Alltså, här ute i spenaten ringlar vattenslangen över hela tomten. Just in case.

Kriget i Ukraina. Ryssarna får tydligen bära sig åt hur som helst utan att våra medier yvs i någon särskilt stor omfattning. Det är samma sak som när Sovjet invaderade Afghanistan. I det kriget dog lika många sovjeter som det gick åt amerikanska soldater i Vietnam (fast under kortare tid) och hur tyst var det inte om det?

Kriget i Gaza. Det pratas om vapenvila. Det skickas fredsförhandlare från hela världen. Alla utomstående tycks engagerade och skäller på varandra. Man ska ta ställning för judarna. Man ska inte ta ställning för judarna. Och tvärtom. Det där förbannade kriget som måste vara allra värst för alla barn, har pågått längre än jag kan minnas och lite till. Så länge alla tycker att de har rätt och alla andra har fel och därför ska omvändas, lär det aldrig bli fred. Vilket vanvett.

Kriget i Syrien. Och så vidare.

När ska män fatta att krig inte löser några konflikter? Ja – män. Någon som sett några kvinnliga krigshetsare? Det där förbannade kriget som måste vara allra värst för alla barn, har pågått så länge jag kan minnas och lite till. nga sovjet

Den årliga sjukhuskrisen har kablats ut i medierna hela sommaren. Och jag tänker att i vilken annan servicenäring skulle man kunna ge majoriteten av de anställda semester samtidigt? Ja, jag tycker att sjukvården tillhör kategorin serviceyrken. Måste alla vara lediga i juli? Va?

För några år sedan blev man som sjuksköterska tilldelad fyra semesterveckor. Ena året fick man juni, andra året juli och tredje året augusti. Typ. Om man avstod hela eller delar av den tilldelade semestern, fick man en extra vecka (minst) att ta ut under annan del av året. Men såna fasoner har väl facket satt stopp för, antar jag.

Som jag brukar säga, bara Jag får som Jag vill så är Jag nöjd.

Allt annat är underordnat.

Och just som folk – bittra, långsinta och tragiska - gnäller över för låga löner, för lite ledighet, för varma sommarnätter, för dålig kollektivtrafik, för höga bensinpriser, för många repriser i tv, för många överviktskilon, för platt hår, för sega biffar eller VAD FASEN man nu ägnar sin energi åt att klaga över, tänker jag på alla som har det svårt. På riktigt. Som mist sin käraste. Som kämpar mot livshotande sjukdom. Som sitter ensamma. Som är övergivna. Människor vars vardag är en ständig kamp för att över huvud taget stå ut. Sånt upprör mig faktiskt nästan mest av allt.

Livet är orättvist ibland.

Ingen har påstått något annat.

Men det går inte i repris. Det är här och nu.

Be kind.

Always.