Arne Carlsson till minne

Man lär känna en del människor under en livstid. Lekkamrater, klasskompisar, kolleger, grannar... En del fladdrar förbi ganska obemärkt, några blir vänner för livet och ett litet fåtal är man nära under bara några få år men de finns kvar på en särskild plats i hjärtat ändå. Som Arne. Fina, varma, underbara Arne som jag lärde känna under det glada 1980-talet då vi jobbade på samma japanska företag. 

Det var en stressig tid då den tekniska utvecklingen gick fort och det var högt tryck på arbetsplatsen i princip året om. Kaos ibland. Kulturkrockar ännu oftare. Inget av detta lyckades rubba Arnes lugn och goda humör. Eller hans totala koll på både sitt och andras jobb. Någon misstog kanske hans lite laid-back stil för ointresse eller lättja. Inget kunde vara mer fel. Inget! En mer ambitiös, arbetsam och skicklig person är svår att finna. I en arbetsmiljö som ibland kunde få en vettskrämd hönsfarm att framstå som välordnad, var Arne en trygg punkt. Det fanns i princip inget han inte hade koll på, eller kunde finna en smart lösning på. Alltid med ett leende.

 

Åttiotalet var en glad tid. Företagen hade pengar över till trevliga aktiviteter för personalen, vilket bidrog till en god stämning och sammanhållning som ledde till ett stort antal privata initiativ till fester och andra aktiviteter.  Nordiska fotbollsturneringar, julfester, brännboll, sommarfester, födelsedagskalas, räkkryssningar... Och alltid Arne. Med sitt karakteristiska lite hesa skratt, med glada tillrop, med busiga påhitt och ibland lite överförfriskad. Han hade såklart koll även på det, så när han märkte vartåt det barkade lämnade han nycklar och plånbok och sa med ett skratt ”Du vet när det är dags att ringa bärgaren och skicka hem mig”. Det var inte alltid Berra hade möjlighet att hämta brorsan, då blev det taxi och ett samtal hem till Mariann att nu är Arne på väg hem. Hans hustru och klippa i livet, alltid förstående och förlåtande berättade han stolt och med kärlek i rösten.

 

Jag såg aldrig Arne tappa humöret, han lät sig aldrig provoceras av folk med dåligt ölsinne och aldrig att han blev närgången eller bar sig illa åt på något sätt. Oavsett plats, tillfälle eller grad av berusning. Han var alltid, alltid samma goa, glada nallebjörn. Han förlorade fotfästet ibland, som när hans föräldrar omkom och när hans bror gick bort. Tunga motgångar i livet som tog honom hårt och som säkert gjorde djupa sår i själ och hjärta. Men han reste sig alltid och blev den där trygga, empatiska och glada människan igen. 

 

När jag av en tillfällighet såg dödsannonsen i söndags blev jag alldeles kall. 

Inte kan det väl vara ”vår” Arne?

Jag tillät mig tvivla en bra stund; Arne Carlsson är ju ett ganska vanligt namn. Men födelseåret och familjemedlemmarna stämde alltför väl in. Och de värsta farhågorna besannades när jag la ut en fråga i gruppen för våra arbetskamrater.

Så himla sorgligt och orättvist.

Så oerhört smärtsamt för hans familj.

Av alla kommentarer till mitt inlägg blir det uppenbart att jag inte är ensam om mina känslor för Arne. Jag hoppas att han visste hur omtyckt han var och vilka bestående och alltigenom positiva intryck han lämnat under sitt liv hos så många människor.

 

Under många slitiga år blev Arne som den storebror jag aldrig fick (och som jag som liten var arg på mina föräldrar för att de inte kunde fixa fram), både på jobbet och fritiden. Nu finns han inte mer. Tittade upp mot stjärnhimlen i går kväll och tänkte att den starkast lysande stjärnan måste vara Arne. Och han kommer för alltid att finnas på en särskild plats i mitt hjärta. 

Kaffepengar

Småpengar

Lisebergs vd intervjuades häromdagen, gissningsvis i anslutning till att nöjesparken stängdes, om det ekonomiska läget. Jovars, intäkterna var över förväntan och vinstmarginalen mer än god, men de där 93 miljonerna Liseberg hade fått i coronastöd var ”kaffepengar” enligt verkställande direktören. Kaffepengar!? Alltså, inte ens om han dricker hinkvis med sånt där mårdbajskaffe som kostar åttatusen spänn kilot kan man kalla 93 miljoner kronor för kaffepengar. 

 

Mark Zuckerberg kallades kanske Suckerberg i går när NY-börsen stängde och Facebook hade gått ner med 5,5 %. Nedgången innebar att stackars Mark torskade motsvarande 52 miljarder kronor i ett nafs. FEMTIOTVÅTUSEN MILJONER KRONOR! Det låter som något man sa när man var liten; miljonersmiljarder... DET kan man väl ändå inte kalla kaffepengar? Eller det kanske man kan. I alla fall om man är Mark.

 

Apropå pengar, oktober är sk rosa bandet-månad och företagen fullkomligt vräker ut varor som helt eller delvis färgats rosa och sägs ge pengar till bröstcancerforskning. Oklart hur mycket av intäkterna som faktiskt går till forskning kring bröstcancer (och som vanligt undrar jag varför bara den cancern ska uppmärksammas). Jag gör som vanligt, skänker pengarna direkt till Cancerfonden = mer pengar till forskning, mindre pengar till Ica, Coop, Lindex och alla andra som vill ha en del av kakan.

https://www.cancerfonden.se/stod-oss

 

I söndagens derby mellan AIK och Djurgården (jo det slutade som vanligt med vinst för Gnaget) fick målgöraren hjärnsläpp och slet av sig tröjan. Det får man inte göra (oklart varför, men sådana är reglerna), domaren såg det direkt trots lagkamraternas försök att gömma honom och kränga på honom tröjan fort som fasen. En supporter föreslog att tröjan ska auktioneras ut, sagt och gjort den ligger på Tradera nu och hela beloppet kommer att skänkas till Hjärt- och Lungfonden. I går låg högsta bud på drygt 14 000. 

 

Lyxfällan tycks ha dragit igång igen med en ny säsong. Är det någon som orkar kolla numera? Gråt och tandagnisslan och den ständigt återkommande kommentaren ”Jag trodde aldrig att det skulle vara SÅ MYCKET!” följt av standardråden ”Det NN måste göra är att: sluta shoppa på kredit, betala sina räkningar, sluta ta lån med hög ränta.” Hur länge kan man köra ett koncept där alla program är nästan exakt likadana? Det är bara flatpallen som växlar. De tycks dock ha några saker gemensamt; lösnaglar, hårförlängningar, tatueringar, skräpmat, cigarretter och/eller snus samt arbetslöshet och/eller bidragsberoende. Rätta mun efter matsäckenverkar vara omodernt.

 

Sinar intäkterna får man antingen minska sina utgifter eller kanske sälja av nåt man inte behöver. En anktrutblondin flimrade förbi i flödet under rubriken att hon sålt sina gamla sillisar för nittiotusen. Alltså. På riktigt?!

 

Att gott om pengar inte är en garant för gott uppträdande är ett känt faktum. Senast kända rövhatt är väl miljardären John Paulson vars hustru sedan drygt 20 år fick läsa i tidningen att han hade ansökt om skilsmässa. Gubbstrutten, 65, har flyttat ihop med en 33-årig instagramstjärna(vad är det?) utan att berätta för sin fru. Gubbens förmögenhet uppgår till omkring 37 miljarder kronor och paret har inget äktenskapsförord. Hörde jag episk och svindyr skilsmässa?

Kaffebajskorvar. Skitdyra.

Grymt

 

Som språkintresserad kan jag ibland bli förvånad över hur ord fullständigt skiftar betydelse. As, till exempel, som används som förstärkning till diverse uttryck; as-snyggt, as-fult, as-gott, as-lätt och så vidare. As = djurkadaver. Samma med skit (= bajs, avföring) som också används som förstärkning; skitsnyggt, skitfult, skitgott (!) mm. Men konstigast är nog ordet grymt. 

Googlar man ”synonymer grym” får man upp: elak, omänsklig, inhuman, hård, hjärtlös, obarmhärtig, skoningslös, barbarisk, mordisk, känslolös, hemsk, svår, fasansfull mm. I mina öron är det då väldigt märkligt (as-konstigt) när någon med beundran i rösten säger ”fan va grym du är”. Tack? Eller?

Googlar man däremot ”synonymer grymt” får man upp: väldigt, häftigt, fett, coolt, ballt, suveränt, mycket bra...

Så man ska tydligen sträcka på sig om någon säger att man har gjort nåt ”fett grymt”.

Ibland känner jag mig som en riktigt stoffil (= as-gammal).

 

Följde barncancergalan i förra veckan. Där berättades historier som borde fått den mest empatilösa person att falla i gråt. Så grymt. Sa vi från tv-soffan om de små 4-, 7- och 11-åringarna som drabbats av leukemi, hjärtumörer och andra elaka cancersjukdomar. Men då menade vi allt annat än den nya betydelsen av ordet. Gick vi in och blev månadsgivare direkt? Självklart!

Här kan man anmäla sig som barnsupporter: https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/bli-manadsgivare/

Bara gör’t!

 

På den mer lättsamma skalan av grymt hamnar några bilder som fladdrade förbi under veckans nyhetsgooglande. Undrar vad som hänt Boris Beckers dotter? Inte tycker jag, som ”alla andra” att hon är så himla lik sin pappa heller. Dolph Lundgren – han som tappade sitt modersmål efter två månader i LA – verkar ha lyft sig en del. Kände knappt igen honom på mingelbilderna. Det är han som har träffat en jätteung tjej va?

 

Boris Beckers dotter. Jo, hårfärgen känns kanske igen?

PostNord meddelar att nu ska man bara dela ut post varannan dag. Alltså jag fattar, folk skickar sällan brev och kort numera och inte lär den sämre postgången locka fler att anlita snail-mail. Trots ideliga portohöjningar får de inte budgeten att gå ihop, sägs det. Men nu när alla handlar på nätet borde väl intäkterna från alla paket som skickas vara lönsamt? Hur var det där med gungor och karuseller? Å andra sidan kanske fler gör som jag; skickar med Schenker eller DHL för att vara säker på att grejerna kommer fram...

 

I går kväll meddelades att Lars Vilks omkommit i en bilolycka tillsammans med två poliser som utgjorde hans personskydd. Oerhört tragiskt såklart för allas anhöriga och man håller tummarna för att lastbilschauffören som man krockade med klarar sig. ”Anar jag ett ’men’ här?” kan jag höra nu. Nja, kanske inte direkt men jag undrar lite över att jag vet så lite om hans konstnärskap. Vilks alltså. Utöver brädhögen han olovligen smällt upp vid Kullen och teckningarna på rondellhundar vet jag ingenting om vad han har åstadkommit. Ja, bedrövligt att han har behövt personskydd 24/7 (som det numera heter, i stället för dygnet runt) för att ha använt sig av sin lagstadgade yttrandefrihet, men jag undrar fortfarande – som jag gjort alltsedan teckningarna publicerades – varför någon prompt måste provocera, bara för att man får och kan? Antar att jag har för lite rebell i mig för att fatta grejen. Hursomhelst, grymt sätt att dö på. I ordets gamla bemärkelse.

 

Vilks särbo intervjuas i Kvällsposten och är hatisk mot polisen för, som hon säger ”Polisen gjorde allt för att sära på oss.” och hon är arg på ”alla politiker” som inte har ”gjort något” för paret. Det låter ju hemskt, men som vanligt i kvällspressen så får man inte veta VAD polisen har gjort för att sära på paret, eller hur polisen kommit fram till att kvinnan är ett arbetsmiljöproblem. Det var kanske för jobbigt för murveln att kolla den andra sidan av historien. Eller så kanske hon ”bara” är väldigt chockad och ledsen (såklart) och säger en massa i affekt som tidningen nappade på direkt?

 

En annan sak som jag funderar på är, är det två 55-åriga män som nu är efterlysta för att ha satt eld på flerfamiljshus? Eller är det samma snubbe på båda ställena?

 

Och nya läckor avslöjar nu hundratals skattefifflare. Ännu fler miljarder som redan jätterika personer skyfflat undan med hjälp av brevlådeföretag och skumma affärsupplägg. ”Mycket vill ha mer” heter det ju och särskilt stötande är det när folk med en jäkla massa stålar ser till att högarna växer på kriminell väg. Rövhattar. Säger jag bara. Att jämföra med andra gratisåkare, kan jag tycka. Jag vet ju inte hur de sociala skyddsnäten ser ut i Jordanien, Tjeckien och de andra 114 länderna där fifflarna finns, men sett till Sverige är det minst sagt stötande att smita från skatten och sedan ha mage att ta del av socialförsäkringarnas fördelar som barnomsorg, skola, sjukvård etc. 

 

Sedan undrar jag varför tidningarna namnger vissa utvalda (Tony Blair, Andrej Babis, kung Abdullah m fl) men inte en enda svensk? Och inte en enda av de 130 dollarmiljardärer som lär finnas med i de läckta dokumenten? 400 000 företag och stiftelser i Panama som avslöjades i förra läckan har nu avregistrerats. Hur många nya som kommit till framgår inte. Världen är full av skitstövlar. 

Sermanpå. Ett ord där skit- verkligen känns relevant!

 

 

Djuriskt

Inte gullig!

Kollat lite på höstens mode. ”Kom och se nya höstkollektionen!” alltså tack, men nej tack. Jag går fortfarande i shorts och t-shirt. Men man ser ju bilderna som fladdrar förbi i sociala medier. Det är fortfarande en del djurmönster, eller animal print som det heter nuförtiden. Till och med barnkläder finns i leopard-, tiger- och zebramönster. Och då menar jag inte tigrar, lejon och andra djur som i sin fulla prakt är tryckta på tröjor, jackor och strumpor.

 

När jag var yngre var det bara ”fallna kvinnor” och annat löst folk som hade leopardmönstrade kläder. Undantaget ”Karlaplans stolta dromedarer” som gick i äkta ozelot- eller leopardpälsar. Men tygkläder med sådana vilda-djur-mönster bars bara av kvinnor utan smak och stil.

 

En del annat när det gäller djur förvånar mig högeligen. Så fort någon börjar prata om att skjuta varg blir det ett jäkla liv, även om det gäller att hålla rovdjuren borta från sina får, hundar eller barn. Men när staten säger okej till att skjuta av en massa björnar är det ingen som opponerar sig. Vad beror det på? Varför månar folk mer om varg än om björn? Redan som liten får man lära sig att nallebjörnar är gosiga och kramvänliga och snälla; Bamse, Björne, Guldlock och de tre björnarna, Nalle Puh... Trots det har ingen något emot björnjakt. Vargar i sagoböckerna är elaka och blodtörstiga och lömska; Rödluvan och vargen, Pojken som ropade varg, Stora stygga vargen, Tre små grisar... Men vargjakt – nej, nej. Undrar varför.

 

Undrar också över det där med hund. Under pandemin har det sålts mängder av hundar och nu när allt ska återgå till det normala (fan tro’t) lär många bli varse att det där hundköpet kanske inte var så himla genomtänkt. Hundstallet och Hundar utan hem har redan flaggat för ett ökat inflöde av hundar för omplacering. Det finns redan massor av svenska hundar som behöver nya hem, varför ska då vissa envisas med att importera hundar som de vet lite eller ingenting om? Många kallas ”gathundar” som det påstås vara synd om och som man ska ”adoptera” och ”rädda” från hemska öden i sina hemländer. Hur vet man det? I många fall rör det sig om rena hundfabriker som bara spottar ut valpar med okänd bakgrund och hälsostatus, men som ger klirr i kassan till dem som ligger bakom. Många gånger också med falska hälsointyg, vaccinpass och andra dokument. Och så kommer de hit och är både halta och lytta och bär på sjukdomar som få har hört talas om, än mindre vet hur man ska behandla. Visst det finns solskenshistorier och säkert många som känner sig som goda samariter, men det kan man göra med en hund från länsstyrelsen också. Det går inte att få fram hur många omhändertagna hundar som avlivas av det enkla skälet att man inte hittar nya hem till dem, men en avlivad frisk hund är en för mycket.

 

Men apropå vaccinationspass. Den 29 september ska Sverige återgå till sitt gamla vanliga, säger regeringen. Vi får väl se. Det ligger fler på IVA nu än för ett år sedan. Men Löfven & co är positiva, de ska bara klura ut hur man ska få folk att vaccinera sig. DN skriver idag att det finns två vita fläckar på kartan över vaccinationstäckningen i Sverige; Botkyrka och Södertälje och tidningen frågar sig vad som krävs för att de som vägrar vaccin ska ändra sig.

Jag har ett hett tips: Låt alla som är vaccinerade leva och ha sig som ”på den gamla goda tiden” och de som inte är vaccinerade får hålla avstånd, använda munskydd och avstå från krogen, bio, teater, barhäng osv. Det skulle kanske få en och annan att tänka om, både för egen del och av solidaritet med sina medmänniskor. Men ”i Sverige gör vi inte skillnad på folk” sa Hallengren i går. Nä visst ja, här får alla vara Lucia på dagis och sedan rullar det bara på i samma stil. Alla ska ha tillgång till allt, hela tiden, oavsett. Så snart blir det hopp och lek för hela slanten och alla tycks ha glömt bort vad den svenska saktfärdigheten redan har ställt till med.

 

Nej vaccin är inte hela lösningen. Vi som har fått Pfizer har fått 80 % skydd, så många av oss kommer att bli sjuka ändå. Med AZ ser det ännu sämre ut. Men planen kanske är att vi ska ha det som i djurvärlden, survival of the fittest? Ett naturligt urval där gamla och sköra rensas bort per automatik. Eller? 

Gullig! Inte skjuta.

Ordagrant

Vissa saker får man inte tolka ordagrant.

”Man gripen för våldtäkt på färja” skriver Expressen och jag undrar – hur våldtar man en färja? Nä men jag fattar vad som har hänt och det är verkligen ingenting att skämta om. 

 

Spekulationerna om vem som ska efterträda Löfven är i full gång. Alla blev jätteförvånade när han meddelade att han ska sluta, men jag gissar att han inte hade kommit undan en gång till med hotet ”om inte budgeten går igenom, avgår jag”. Funkar kanske en gång, men inte fler.

 

Många gissar på Magdalena Andersson men precis som med Anna Kinberg Batra så pratar man om hennes personlighet (tråkig, inte så charmig, borde le mer...) och inte om hennes meriter. Det är möjligt att S skulle må bra av en kvinnlig partiledare och de gillar ju kvotering. Själv tycker jag det är viktigare att de hittar någon som faktiskt kan uträtta något och inte bara babbla om att ta ansvar och bli upprörd/chockad/förbannad i sociala medier när något i det här landet går åt helvete. GÖR något för bövelen, har man lust att skrika när man tar del av alla de här plattityderna. Sju år vid makten och det mesta går åt fel håll. Vi har inte världens bästa skola, inte Europas lägsta arbetslöshet eller ett tryggare samhälle med mer ordning och reda som utlovat. Det enda som hänt är att man har tillsatt en massa utredningar. Det är i och för sig att ”göra något” men några resultat har vi inte sett än. Suck.

 

Annie Löf vill skriva om delar av grundlagen för att säkra att inte SD tar över landet och inför diktatur. I och för sig inte en orimlig tanke när man ser hur Trump höll på eller vad som pågår i Ungern och Polen, men ibland känns hon lite väl paranoid. Men jag har inte läst förslaget i detalj. Tanken kanske var god. 

 

Apropå babbla, det har ju varit OS bevars. Inte för att vi kollade så mycket men diskusfinalen var kul. Äkta glädje. Ännu roligare är det att följa en del tävlingar under nu pågående Paralympics. Snacka om prestationer! Och om att göra det bästa av den talang och förmåga man har. Imponerande!

 

Men jag undrar lite över idiotuttrycket landsmaninna. Vad är det för himla påhitt? Va? Vissa ord slutar på –man; ombudsman, länsman, tjänsteman, nämndeman, sjöman... Ska man lägga till ett –inna efter även efter dem? Hur skulle det låta? Ombudsmaninna, nämndemaninna, sjömaninna... Alltså?!

 

För att inte tala om kleptoman, spelman eller varför inte rikemansbarn. Och hur fasen ska vi göra med knäckebrödet HUSMAN för att inte någon ska bli kränkt?

 

Kan man inte bara konstatera att vissa saker heter på vissa sätt utan att för den skull vara exkluderande eller diskriminerande? Det heter ju sjuksköterska även om sköterskan råkar vara en man. Till exempel.

 

Och nu ska kändisarna tävla i matlagning också. Jo, uppdragen har väl inte duggat tätt under pandemin. Ska jag kolla? Nä. Men jag undrar vad sjutton som har hänt med den kvinnliga domarens ansikte? Jag blev faktiskt rädd på riktigt när jag såg trailern för programmet.

Slutligen undrar jag varför jag tycker så genuint illa om Erik Haag och Lotta Lundgren. Vad är det hos dem som framkallar den känslan? Gissning? Någon?

Tid

 

"Är det där förr i tiden?" undrar 7-åringen om fotona på mig och hans farfar som barn.

Jo det kan man väl kalla det, svarar jag och känner mig urgammal.

”Det där då?” Vykort från Nice, föreställande fyra lite magade herrar spelande boule.

Absolut, svarar jag och känner mig inte längre lika urgammal.

”Men vad ÄR förr i tiden?” 

Hm, jaa ibland har man inga spikraka svar på frågor från barn.. 

Jag har inte tid, kan man ibland få höra som en ursäkt för alla möjliga sätt att slippa undan. Alltså, tid har alla. Åtminstone alla som är vid liv. 24 timmar per dygn. Undantaget omställningen till sommartid (23 timmar) och återställningen till vintertid (25 timmar) – var är förresten den timmen hela sommaren? som Claes Ericsson undrade en gång – samma för alla. Men det är klart mer smakfullt att skylla på ”tidsbrist” än att säga att man har valt att göra något annat på sina 24 timmar per dygn än att hjälpa gamla föräldrar/ringa tandläkaren/boka tid för bilprovning eller vad det nu är man säger att man inte haft tid till. Säga rakt ut att man föredrog en spa-helg framför att hälsa på mormor. Tid har alla, det är bara en fråga om hur man prioriterar.

Tiden går fort när man har roligt, heter det ju. Tiden går lika himla fort när man har tråkigt. Fråga syrran, hon har testat. Så efter den vetenskapliga undersökningen har jag bestämt mig för att ha så lite tråkigt som möjligt. Välja bort tråkiga människor. Tacka nej till tråkiga uppdrag. Eller bara ändra inställning och tänka att det kanske inte är så himla trist att få en rotfyllning för tjugotusen spänn? Eller att sitta i telefonkö till Försäkringskassan? Eller fixa bokföringen. Det går sådär, kan jag meddela.

 Men trots att tiden går att mäta väldigt exakt, finns det utrymme för relativt stor variation. Ett ögonblick, en stund, strax, inom kort och liknande kan betyda i princip vadsomhelst. Och det har man ju lärt sig genom åren att mina ”ögonblick/strax/inom kort” är oftast kortare än många andras. 

Som när telebolaget Hallon skriver att de ska svara på mail ”inom kort” och de ännu inte efter drygt två veckor inte har svarat. Det tycker inte jag är ”inom kort”.

Eller när Jollyroom har skickat någon annans beställning till mig och ska hjälpa mig med detta ”så snabbt vi kan”. Uppenbarligen har de sengångare anställda...

 I coronatider har vi lärt oss att beställa det mesta över nätet. 

Beställa mat och hämta på Ica, oerhört praktiskt – och tidsbesparande – och har funkat för det mesta. Visst, ibland får man väldigt små gurkor (när de säljs till styckpris) eller meloner som smakar bensin eller brödet utbytt till något man inte gillar, men tiden man sparar och den minimerade smittrisken gör den här typen av matinköp så himla värdefulla! Ica Norrköp tar inget extra betalt, hos Ica Älmsta kostar det en 50-lapp men deras urval av delikatesser och catering gör att ibland är det värt den extra kostnaden. Man kan få det hemkört till dörren också för en knapp hundring.

Soffa köpt på Väddö Möbelaffär: ”Vi hör av oss senast dagen innan leverans”. Men vilken dag det blir på ett ungefär vet man inte. Eller vilken vecka.

Beställning från Pierre Robert ”Paket på väg” sedan den 7 augusti. Oklart vilken väg paketet tar. Jorden runt kanske?

Getingboet intill ytterdörren kommer någon och tar hand om på måndag mellan 12.00 och 16.30. Jodå, jag kan hålla mig hemma då.

Så olika kan det vara.

Därför blev jag väldigt imponerad när Bauhaus meddelade att vår beställning ”beräknas vara framme 10:57 – 11:09”! Dessutom får man en länk så man kan följa bilen på en karta och chauffören skulle ringa ”en stund innan ankomst”. Skeptikern i mig kände vissa tvivel men sepåfasen, chauffören ringde 10:52 och dök upp ungefär en kvart senare! Så ska en slipsten dras! Som det heter.

 

Apropå frågor från barn och konsten att ge rimliga svar. Man kan lugnt konstatera att arten av frågor varierar rätt rejält...

-      Varför föds man när man ändå ska dö?

-      Varför får vuxna äta godis på tisdagar?

-      Varför byter man bara tänder en gång i sitt liv?

Eller frågan som jag fortfarande inte har någon som helst aning om vad jag ska svara på: Varför är den ena som en sked och den andra som en gaffel? Om salladsbestick. 

Beats me, liksom.

 

 

Stil?

 

Min stilguru, alla kategorier, Magdalena Ribbing, finns inte längre. Hon avled efter en olycka i hemmet för några år sedan, så himla sorgligt. Och för mig personligen betydde det att jag numera saknar en klok person att fråga om saker som; Hur ska man tolka en hitte-på klädkod, eller Hur förklarar man vänligt för en gäst att det inte är lämpligt att ta med små barn till en vuxenfest, eller Hur hanterar man en värd som mitt under en middagsbjudning ber om ”ett bidrag till kocken”? Ribbing kunde träffsäkert och elegant ge svar på allt mellan himmel och jord och att läsa hennes frågespalt i DN var ett sant nöje. Men inte numera tyvärr.

 

Blev inbjuden till en Facebookgrupp som ska handla om stil och det verkade ju spännande! Efter att ha följt inläggen under några månader inser jag att det där med stil är ett väldigt vitt begrepp... I början fanns många tips om styling, färger, form och annat inom mode samt rekommendationer på inköpsställen. Men ju fler inlägg jag ser desto mer inser jag att jag har en helt annan uppfattning om vad stil är än många andra i gruppen. I alla fall de som gör inlägg. Man kan läsa ”vart kommer den där blusen från?” eller ”vart har du köpt den där klänningen?” i det ena inlägget efter det andra. Det heter var. VAAAAAR! Inte vart. Mullrar det i min skalle. Det tillhör väl säker stil att kunna uttrycka sig väl? Eller? 

 

Ett alldeles för stort antal inlägg innehåller en suddig mobilbild föreställande en tv-bild med någon person iklädd något som en frågeställare undrar över. Man kan scrolla förbi dem och ignorera, eller imponeras av hur snabbt någon kan svara. Oftast.

 

Många medlemmar lägger ut någon bild med en kort fråga ”hiss eller diss”, något som i princip är omöjligt att besvara utan att man vet något om personen i fråga, vilket tillfälle kläderna ska användas vid och vilka accessoarer plaggen ska stylas med. Eller frågan ”ska jag ta den vita, gula eller rosa koftan?” som även den är omöjlig utan att veta vilka kläder koftan ska passa till.

 

Eller de som (för att driva med övriga medlemmar) lägger ut bilder på sig själva (?) i någon outfit som helt uppenbart är otroligt missklädsam, illasittande, provocerande, mismatchad eller bara skitful och får en massa uppmuntrande kommentarer. Och jag tänker, vill man visa att man är en vidsynt person som klarar av att säga något positivt om en kvinna som ser ut som en fullproppad säck potatis? Eller som en humlestör i en sovsäck? Eller Prusseluskan 2.0, som en ung kvinna hade klätt (ut) sig som häromdagen. När det mest ärliga man skulle kunna säga om många inlägg är att tavlan i bakgrunden är fin. Men det gör man såklart inte. Man scrollar vidare. Och tänker desto mer.

 

Ibland har faktiskt någon rättfram kvinna lämnat en helt ärlig kommentar, till exempel att det inte är så stiligt att visa halva brösten, eller en kjol som knappt täcker ändalykten. Eller färgkombinationer som framkallar migrän. Ajabaja, skriker en hel kader upprörda alla-är-vackra-hur-de-än-ser-ut-kvinnor då. Har man inget positivt att säga kan man låta bli. Förvisso lovvärt att ha en positiv inställning till sina medsystrar, men om någon frågar vad andra tycker, kanske denna någon vill ha ärliga svar? Eller fiskar man efter fjäsk?

 

Slutligen har vi klick-jägarna som i alla inlägg (sina och andras) ideligen hänvisar till sina Instagramkonton eller FB-profiler. Följ mig! Eh, nä tack.

 

Så mycket stil är det inte fråga om i den där gruppen längre, kanske ett av 100 inlägg innehåller något användbart tips. Så jag följer kloka Bettans råd i stället; kan man inte klä sig så kan man köra på den franska stilen där man håller sig till neutrala färger och former som passar de flesta. Det blir stilsäkert. Eller så kan man köpa en hel outfit som man ser på en skyltdocka eller i en tidning. Eller också köper man något man vill ha och står för det och skiter i vad andra tycker.

 

Hon har så rätt så. Eller som min personal shopper säger om garaderobsrensning; prova kläderna utan att titta i spegeln, känns de bra – behåll. Känns de inte bra – rensa ut. 

 

Så varför vara med i en FB-grupp när man har ett stilsäkert modeorakel i familjen? 

Och världens bästa butik på Lidingö.

Tack och hej, leverpastej.

 PS

Dagens bild får tjäna som illustration till vad jag INTE tycker är säker stil. 🙈

Ingen annan

 

Som de flesta vet vid det här laget brukar jag sprida både ris och ros till folk och företag som jag kommer i kontakt med. Jodå, visst är det som herr B sa häromsistens, jag ger oftare ris än ros. Beror högst troligen på att det är mer ofta förekommande att företag presterar sämre än utlovat, än att de gör något bättre än man kan förvänta sig...

 

Jag har noterat två lite lustiga saker i de här kontakterna. De gånger jag skickar beröm är det sällan jag får någon reaktion tillbaka. Till exempel när jag skrev till företaget vi köpte vatten till poolen från att leveranserna gick så himla smidigt och ”poolpojken” (han kallade sig själv så) var mycket proffsig och hjälpsam. Inte ett pip till svar. Eller PostNord när jag tyckte att de hanterade en felbeställning (från Zalando) alldeles utmärkt och chauffören löste avsändarens tabbe mycket elegant. Total tystnad. Och så där är det nästan jämt.

 

Den andra lustigheten är att väldigt ofta möts mina synpunkter av ett ”det är ingen annan som har klagat/framfört synpunkter/varit missnöjd”. I och för sig KAN det vara så (tillåt mig tvivla...) men det är för mig alldeles förfärligt ointressant. Lika ointressant som när man frågar i en klädaffär om det jag är intresserad av finns i annan färg/annan storlek och får till svar ”Nej men vi har HAFT den i blått/storlek L”. Alltså, ville jag veta det? Eh...nä!

 

Sommarens synpunkter då. Blåbären i SVTs nyhetssändningar som pratar som om alla ord dels är särskrivna och dels kräver stor tyngd på första stavelsen. 

”krrrrrraf tigt åsk väder i Medel pad”

Eller när de lägger in en extra bokstav i början av alla ord som e-börjar e-på en e-konso nant.

Jävligt irriterande. Om ni frågar mig.

Men jag är tydligen den enda i hela världen som stör mig på det.

Enligt SVTs kundtjänst.

 

Ingen annan har heller haft synpunkter på de smaklösa räkmackorna i Norrtälje (fiket som renommésnyltar på fin-fiket på Karlavägen) eller deras gamla napoleonbakelser. Jag är den enda som upptäckt att behållarna för återvinning av kläder (Emmaus) plundras och vandaliseras.

För att ta ett par aktuella exempel. Det är inget jag grubblar så särskilt mycket över, men lite märkligt är det. Det är ju ytterst sällan man har en alldeles unik åsikt, liksom.

 

Å andra sidan är det lite befriande att störa sig på småsaker i stället för att oroas över tillståndet i världen. Afghanistan, till exempel. 20 år av försök från västvärlden att få landet på fötter, miljarders miljarder i bistånd och gigantiskt militärt och humanitärt arbete. Allt raserat på bara några dagar. I ett av världens mest korrupta länder. Skrämmande.

 

Jordbävningen på Haiti. När de knappt hämtat sig från den förra. Arma folk.

 

Klimatkrisen.

 

De omfattande skogsbränderna.

 

Pandemin.

 

Det eskalerande dödliga våldet.

 

Svenska regeringens handlingsförlamning i varenda kris.

 

Svensk lagstiftning som ger en galen våldtäktsman nästan en miljon kronor i skadestånd för att han suttit häktad längre än det slutgiltiga straff som HD sänkte till. Bli rik på att tortera och våldta kvinnor. Hallå, Morgan. Vakna!

 

Ibland får man lust att sluta följa nyheterna. Det blir liksom för mycket elände att ta in. Lättare att reta sig på Epa-ungdomarna, som Expressen kallar dem, väglössen bestående av stora, tunga bilar med varningstriangel bak. Som ligger och puttrar i 40 km/h och stoppar upp trafiken i och kring Norrtälje. Morr.

 

Eller så kan man sätta sig under ett träd och försöka lista ut vad saker man läser i tidningarna betyder.

Streamer på twitch, till exempel. Det är tydligen ett yrke.

Polisens mjöltrick. Ingen aning om vad polisen gjorde, men det gick tydligen bra.

Hans otroliga pentakill. Någon som lyckats kvala in till nåt VM.

 

Man skulle också kunna ägna sig åt att ta reda på vilken som är den godaste falukorven, den bästa sladdlösa cirkelsågen, den bästa sexleksaken eller om man är sommaralkoholist. Finfina erbjudanden från kvällspressen. 

 

Men nä, jag lägger pengarna på nåt annat. Glassbilen kommer ju på torsdag igen. De säljer världens godaste pizzor! Jodå, jag har berättat det för dem. 

Fick jag någon reaktion på berömmet?

Gissa...

Inläggets gif-snutt har absolut ingen koppling till texten, men jag kan inte sluta garva så jag delar med mig av lite humor.

 

Skjut en hund!

 

National Lampoon var en amerikansk tidning som gavs ut under åren 1970  - 1998. Det var ett satirmagasin med mestadels surrealistiskt innehåll, så när nr 7 av tidningen år 1973 var ett ”dödsnummer” var det inte jättekonstigt att omslaget pryddes av en hund med en pistol riktad mot huvudet och texten ”If you don’t buy this magazine, we’ll kill this dog”. I sammanhanget och med tidningens målgrupp kunde kanske även djurvänner se ett litet uns humor, även om det är långsökt.

 I dagarna har tidningen Fokus använt sig av samma koncept. Fokus marknadsför sig som nyhetsmagasin och att då hota med att skjuta en hund om man inte nappar på deras prenumerationserbjudande, ter sig enbart som fullkomligt smaklöst. Att deras politiska reporter, Johan Hakelius, som själv är hundägare ställer sig bakom detta är obegripligt.

 

Jag skrev såklart till Fokus chefredaktör och vd, Jon Åsberg, och framförde mina åsikter. Han svarade typ att jag inte har fattat ett smack. Jag citerar: ”Fokus är en tidning som vänder sig till läsare som är intelligenta, öppna, nyfikna och förmögna att skilja mellan allvar och humor. ”

 

Se där! Det krävs intelligens, nyfikenhet och en förmåga att uppfatta humor. Egenskaper som jag uppenbarligen saknar. Surprise!

 

Han skriver också att de när de skulle göra detta reklamutskick ”tog fasta på de egenskaper vi förväntar oss bland Fokus läsare”. Bra att veta. Om man inte tycker det är kul att hota med att skjuta en hund tillhör man inte Fokus läsekrets. Med andra ord – den som ogillar annonsen vill man inte ha som prenumerant (för då är man för korkad för att förstå det som skrivs i tidningen).

 

Jag framförde att, utöver det osmakliga i både bildval och text, jag tycker det är ogenomtänkt att använda hot med vapen i tider av ett accelererande skjutvåld i samhället. Åsbergs svarade att den rådande trenden där ”alla formuleringar, ord, bilder och tankar som på något sätt kan få någon att ta illa upp är oacceptabla. Underförstått – och ibland direkt uttalat – den känsligaste eller mest lättkränkta är den som har rätt att sätta ribban för vad som får sägas, eller vad som lämpar sig att skämta om. Det är inte en hållning som Fokus ställer sig bakom.”

 

Hoppla hoppla, så blev man klassad som lättkränkt också. DET är däremot humor.

 

Det spelar ingen roll att reklamutskicket var en bilaga till Grönköpings Veckoblad eller att man från Fokus refererar till annonsen som ”kulturarv”. Inte heller bryr jag mig om att den inte var tänkt att få allmän spridning. Hur kunde de tro det? Landet är fullt av intelligenta, öppna och nyfikna DJURVÄNNER, som i likhet med mig har reagerat mycket negativt och givetvis delat med sig av sin ilska. Jag tycker reklamen är smaklös, upprörande och rent ut sagt skitdålig ändå. 

Det tänker jag fortsätta att tycka. 

Och dessutom inleder jag nu en livslång bojkott av tidningen. 

 

(Det bär mig emot att publicera en bild av reklamutskicket, men min ilska blir mer begriplig om man ser vad som orsakat den.)

 

 

 

 

Längst eller äldst, eller högst?

Svårt att fånga den höga (långa?) busken på bild så jag fotade en tulpan i stället.

 Jo, jag erkänner (igen). Jag är en språknörd. Eller yrkesskadad låter förresten trevligare. Det kan knappast ha undgått någon att jag får otäcka rysningar när folk inte kan skilja mellan var och vart, eller de och dem. Men det finns angenämare saker i språket att fundera över.

 Jag skulle berätta att den ärvda rosbusken som flyttat land och rike runt nu har vuxit till sig rejält. Eller växt till sig? Nu blev jag osäker… 

Nåväl. Den har blivit stor. Om jag ställer mig bredvid den når vi ungefär samma höjd över marken. Jag sa då ”Kolla den har blivit lika lång som jag!” och just som jag sagt det tänkte jag att buskar blir väl inte långa? De blir ju höga. Man frågar liksom inte på Plantagen ”Hur lång blir den här busken?”. Å andra sidan om jag säger att jag är lika hög som rosbusken, blir ju innebörden en helt annan.

 

Samma sak med gamla vänner. Vad säger man om en vän som man har haft sedan barndomen. Det här är min äldsta vän? Fast hon inte alls är äldst i vänkretsen, utan bara har varit min vän länge. Hon är min längsta vän? Stämmer inte heller.

 

Så där kan man hålla på om man är som jag.

Troligen slingrar tankebanorna på det sättet för att inte tänka på en massa hemskheter. Det som händer i Belarus, till exempel. Att en diktator kapar ett passagerarplan på väg från ett EU-land till ett annat för att kunna fängsla en meningsmotståndare! Just som man trodde att det inte kunde bli värre. Och så ska regeringen stötta diktatorn med gigantiska lånegarantier. Som troligen vi skattebetalare får ta notan för vad det lider.

 

Eller kabinbanan som kollapsade i Italien. Den enda som överlevde är en 5-åring, som nu ligger svårt skadad och nersövd. Hur blir hans framtid. Man kan faktiskt börja lipa när man tänker på den lille killen. Samma när man läser om rättegången mot ”lilla hjärtats” biologiska mamma. Den historien gjorde så ont att läsa att jag fick pausa flera gånger. Hur är en människa funtad som kan svälta och droga sitt barn och när flickan till slut dör, linda in henne i trasor och lägga henne under en säng. Det är så makabert att inte ens Tarantino skulle kunnat hitta på det.

 

Och så lille Arvid då, som Expressen skriver om. Han är två år gammal och har under ett års tid haft öronproblem. Efter besök hos sex olika läkare under året kunde något ljushuvud till slut konstatera att han hade en död skalbagge i örat. Stackaren. Efter att ha läst om det kommer jag högst troligen drömma mardrömmar i natt. När jag var liten blev jag ilurad att tvestjärtar (som var det absolut läskigaste jag visste som liten) kryper in i folks öron och lägger ägg. Det var nästan lika otäckt som att det kanske kunde stå vargar och flåsa en i rumpan när man satt på dasset i Småland. Eller att den enormt stora och farliga Kedjegubben skulle komma rasslande längs grusvägen med långa kedjor släpande efter sig. Varför han skulle göra det fick man aldrig någon klarhet i, men rädd blev man. 

 

Min gamla (o)vana att hitta märkliga ord i pressen lever än. Idag hittade jag följande:

Nazistorgie (i en tortyrkammare dessutom!)

Superguiden (om vad man kan göra efter den 1 juni)

Opiatkrisen (knark är en bristvara?)

Äktenskapsfälla (ingen aning faktiskt)

Spotifyavhoppare

 

Nä men i övrigt går vi mest och väntar på det omtalade SMS-et. Det som ska komma 1-2 veckor innan man kan boka tid för sin andra vaccindos. Inte för att jag är så slängd i matte, men Pfizers andra dos ska tas 6 veckor efter den första. Nu är det fem veckor sedan första sprutan… ”Tyst och död är telefon, står där nästan som ett hån…” Och enligt Alex Schulman är det totalt kaos i appen Alltid öppet. När man öppnade för bokningar för 45-åringar kraschade hela systemet. Igen. 

Suck.

 

Snart...

  

Jag vet. Bloggen har varit satt i pausläge väldigt länge nu, men ett par månader in i pandemin tappade jag sugen. Och författarlusten. Och det mesta andra också för den delen. Skrivuppdragen uteblev, alla pitchar fick nobben och till och med sånt som jag tidigare nästan rynkat på åt hade känts roligare att få sätta tänderna i, än att hamna i detta nästan-vacuum. I mitten av sommaren sa jag ”vilken tur att det här inte inträffade i november, då hade man blivit galen”. Och sedan kom november, läget var oförändrat. Man blev faktiskt galen. I alla fall närapå.

 

Vi hann precis hem från Frankrike förra våren innan landet stängde det mesta. Här hemma stängde man ingenting. Inte började man med tester och smittspårning heller, som så gott som alla andra likvärdiga länder gjorde. Men allt det där vet alla, så jag ska inte svamla mer om det.

 

Högt på floskeltoppens tio-i-topp-lista ligger nu ”ljuset i tunneln” samt ”håll i och håll ut” och alla beslutsfattares företrädare lovar att snart…SNART…ska vi få träffas, kramas, gå på krogen, skrika oss hesa på sportarenor och så vidare. Problemet är att svensken i gemen verkar ha vissa svårigheter med begreppet ”snart”. Varför tror jag det? Jo, vi har för närvarande den största spridningen av coronaviruset i Europa. Virrvantarna på FHM förklarar det med att Sverige ligger så långt norrut och har kallare väder. Men alltså, Finland och Norge ligger väl på ungefär samma breddgrader? Eller?

 

Nåväl, att detta ”snart” har basunerats ut tycks ha gjort att Svenne Banan & co släpper allt vad säkerhetstänk heter (de som över huvud taget haft något) och vimlar runt på stan som om pandemin bara var en ond dröm som nu är över. Hela pensionärsföreningen dräller in på det lokala fiket och beter sig som stressade getingar, familjen Lördagsgodis ockuperar tobaksaffären och antalet galna löpare runt Djurgården tappade jag räkningen på efter ungefär en halvtimmes promenad. Hoppas att försöken att undvika dessa galningars svett, snor och spottloskor lyckades, trots att de passerade på några centimeters avstånd. Inte kan man skälla på dem heller, alla har topz-liknande föremål hängande från öronen. Hade mina reaktioner varit snabbare, kunde jag ha puttat en och annan ner i Djurgårdsbrunnskanalen med ett ”Ojsan, jag trodde inte du var så nära”. Men så gör man ju bara inte. 

 

Jag tänker att om man skulle utföra marshmallows-testet på Sveriges befolkning skulle en övervägande majoritet uppvisa tålamod och konsekvenstänk som en normalbegåvad tvååring. Å andra sidan, när informationen från våra beslutsfattare är så motsägelsefull, ständigt föränderlig och i total avsaknad av logik är det inte så konstigt att det blir som det blir. 

 

Hur är det nu? Får man bara vara åtta personer även om man träffas utomhus? Om det inte är en begravning, för då får man vara 20. Inomhus. Och på en idrottsarena utomhus med plats för tiotusentals får man bara vara åtta, men i ett köpcentrum får man vara i princip hur många som helst. Så ett garden party för 20-22 pers i slutet av maj är no-no, men några dagar senare går det bra att vara 100? För en som är så usel på siffror som jag, är alla de här reglerna och undantagen faktiskt en hälsorisk. Man kan få högt blodtryck och stressmage för mindre. Jag får huka i endräkt i sommarstugan tills vidare, helt enkelt. Och fortsätta med intervjuer per telefon, möten via Zoom och Teams och längta efter reportageresor, konferenser, sammanträden och annat som var en del av arbetslivet för inte så länge sedan. Och glädjas åt att det trots allt dyker upp nya uppdrag. Min senaste uppdragsgivare har en spermabank. Hur det än är så har jag liksom inte långtråkigt.

 

De enda tillfällena när det är lämpligt att byta ut ”snart” till ett ”nu” är när man har något viktigt att göra men som kanske är lite jobbigt. Till exempel hälsa på en nästan bortglömd släkting, ringa en gammal vän, köpa en blomma till sin partner, skicka ett vackert vykort… ja, alla hajar principen. Sånt ska man göra NU. För, som Robban Broberg sa, nu blir ganska snabbt ett nyss. 

Så sant. 

Och då kan det vara för sent.