Ansvar

Ibland blir man bara SÅ trött. Förutom trött på vädret som gör att man tror man är statist i Utvandrarna eller Sjunde inseglet, blir jag så illa trött på alla som skyller ifrån sig. Deltagarna i Lyxfällan som alla blir lika chockade när de inser hur stora skulder de har. Och skyller på än det ena, än det andra. Och tycks tro att skulderna bara ska trollas bort i ett nafs. Befogad fråga är ju; vem betalar skulderna när folk beviljas skuldsanering? Till exempel.

Eller folk vars hundar är ohyfsade, eller barn som är söndercurlade, eller bildörren som bara ”råkade” smälla till bilen bredvid. Eller vad fasen som helst som man inte har någon lust att stå för att man har gjort. Eller inte gjort. Vet inte vilket som är värst.

Men alltså, alla kan göra tabbar. Eller hur? Slarva, ha otur eller nåt annat. Som stans klantigaste rörmokare som råkade ställa till vattenskadan i vårt matrum. Kan säkert hända den även den bäste en dålig dag. Hade man kunnat svälja om Klimatrör (som skickade hit rörisen) hade sagt ”sorry, det blev inte så bra men vi ska fixa det”. Men det gjorde man inte. Man sa över huvud taget ingenting under alla de veckor reparationsarbetena pågick. Timmar av skrivande, ringande, passande av hantverkare. Timmar och dagar av packande, uppackande och städande. Inte ens när hela rummet var återställt hörde Klimatrör av sig. Till slut härsknade jag till och skrev ett brev. Ja jag erkänner, det var ett ganska ampert brev. Efter några veckor kom ett svar. Från en jurist. Minsann. Man tyckte det var så allvarligt läge att man anlitade Länsförsäkringars jurist. Som sa att det inte var Kimatrörs fel att deras röris förstört vårt matrum. Det var ventilens fel. Jaha? Vilket betyder vadå? Ventilen gick liksom inte sönder av sig själv. Dessutom var det inte rörisens jobb att skruva på elementet över huvud taget. Han skulle växla två rör i badrummet. Punkt.

Nåväl. Den som tror att jag sa ”jaså” och la ner där, tror fel. Jag tycker nämligen att man får stå för sina tabbar. Dessutom tycker jag inte att det är rimligt att det ska kosta oss både tid, arbete och pengar när nån annan har ställt till det. Så jag anmälde ärendet till ARN, Allmänna Reklamationsnämnden. Det var den 2 september förra året.

Hur gick det med den anmälan?

Det vet vi inte än.

Klimatrör har anlitat samma jurist på Länsförsäkringar som har krånglat och konstrat från första början. När han inte fick ARN att avvisa min anmälan (en och en halv månad efter att de fick ta del av den), författade han ett långt svar som i princip gick ut på att jag försöker mig på ett försäkringsbedrägeri. Inte blev jag mer välvilligt inställd till vare sig Länsförsäkringar eller Klimatrör efter det, men jag svarade mycket korrekt och sågade juristens påståenden jämsmed fotknölarna. Det var den 20 oktober.

ARN lider väl inte av Migrationsverkets arbetsbelastning, men kvarnarna mal ganska långsamt ändå. I början av december ville de att Länsförsäkringar skulle komplettera sin skrivelse. Det enda ARN är intresserade av att veta är hur stor självrisk Klimatrörs försäkring har. Den frågan skickade de den 4 december. Länsförsäkringar fick tid på sig ända till den 25/12 för att svara. Generöst tycker jag, med tanke på att det borde gå ganska snabbt för ett försäkringsbolag att ta reda på vilka självrisker deras kunder har. Tydligen inte.

Länsförsäkringar kom inte med något svar på juldagen, men den 7 januari begärde de anstånd igen. Nu till den 25 januari! ARN beviljade anståndet men skrev att ”ytterligare anstånd kan inte påräknas”. F-n tro’t.

Och mycket riktigt.

Den 21 januari, fyra dagar innan de ska svara hur stor självrisken är, begär Länsförsäkringar ytterligare anstånd. Man behöver tid till den 5 februari. Det får man. Trots tidigare besked att man inte kan påräknas ytterligare anstånd.

Den 3 februari begär man ännu mer anstånd för nu har tydligen någon blivit sjuk. Vem det är som är sjuk framgår inte av ansökan. Det står bara ”på grund av sjukdom”. Det kan ju vara vem som helst som är sjuk. Vår granne har varit lite snorig på sistone. Det borde funka att ange som skäl när man inte vill ta ansvar. Eller? Och nu har man fått ännu mer tid på sig och ARN meddelar igen (för tredje gången) att några fler anstånd ”kan inte påräknas”. Nu måste Länsförsäkringar svara senast den 19 februari.

Är det bara jag som tycker det är märkligt att ett försäkringsbolag behöver två och en halv månader på sig för att kolla upp sina egna försäkringsvillkor?

Och är det bara jag som är väldigt trött på alla bilder i tidningarna på en gråtande Anna Book?

"Sudda, sudda, sudda..."

Word!

Det var nästan så han saknade ord i morse.

”Äh, TALA!” kan maken utbrista ibland. Uttrycket är en kvarleva från sjuttiotalet tror jag och betyder ungefär detsamma som Exakt!, Verkligen, Skämta’rueller eller något liknande. I engelskspråkiga länder hör och ser man ibland kommentaren Word, som väl också är ett instämmande med emfas. Typ Det var bra sagt! Det är roligt med ord. Och språk.

Ibland får man klia sig i huvudet mer än vanligt. Som när man ska översätta en forskningsrapport till begriplig svenska. Och övertyga forskaren om att det inte är så klokt att använda begrepp som fenomenologisk och hermeneutisk och longitudinellt. Detsamma gäller för ord som huruvida, forskridit och aktivitetseffekter. Det sistnämnda fattar man åtminstone vad det betyder, men det blir inget bra i en text som ska läsas av många (förhoppningsvis). Inte så att jag på något sätt underskattar människors fattningsförmåga, men det är en väldig skillnad på språk och språk.

Fast egentligen fattar jag inte varför man måste använda ett högtravande språk. Annat än för att bevisa för sin omvärld att man kan svåra ord och är lite förmer än gemene man. För många år sedan envisades jag med att skriva ”vanlig” svenska i stället för en massa dravel i protokoll. Det var liksom inte regeringskansliet jag arbetade på. Det tog några år, men allteftersom gamla sekreterare byttes ut, blev också språket på företaget mer lättbegripligt. Det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta.

Apropå regeringskansliet. Jag jobbar ju ibland ideellt för en eller annan förening. Ganska intressant att notera hur dåliga folk i allmänhet är på att hålla koll på hur föreningar ska skötas. Jo då, det finns ganska många regler för föreningsverksamhet. Oavsett om man är en liten tomtägarförening eller bostadsrättsförening eller hundklubb. Ordning och reda är sällan populärt. Den som verkligen vill ha ordning och reda blir överröstad, nerröstad och till slut bortröstad eftersom han eller hon är en så himla jobbig person. Med just argumentet ”det är väl inte regeringskansliet heller” eller ”men det är ju bara en liten förening”. Patetiskt.

Apropå ord. Striden mellan frilansjournalister och de stora medieföretagen går vidare. Personer med gott minne har rotat fram en debattartikel från 2007 skriven av Carl-Johan Bonnier där han ondgör sig över svensk lagstiftning som han ansåg var alldeles för svag när det gällde att värna upphovsrätten. Fast då gällde det piratkopiering och upphovsrätten på internet. Som ju är en helt annan sak än att Bonnier nu kräver äganderätt till allt frilansmaterial man köper. Utan att betala något extra. Han kallade Sverige för ett ”efterblivet paradis” och upprördes över de ”nättrakasserier som drabbar dem som vill stärka skyddet för upphovsrätten”. Fast det var då det. Innan hans egen koncern kom på hur billigt och bra det blir när man fråntar författare och fotografer deras upphovsrätt.

Stockholmspolisen ska inrätta en specialstyrka mot huligangängen och rasisterna som drog igång vad som närmast kan beskrivas som medborgargarde mot de nordafrikanska ungdomar som sätter skräck i folk i Stockholms innerstad. Det är väl bra i och för sig, man ska fanimej inte kunna ta lagen i egna händer, men vore det inte klokt att ta itu med roten till problemen? Som sägs vara männen som uppehåller sig illegalt i framför allt Stockholm och Göteborg och försörjer sig på diverse kriminella handlingar.

Spännande händelser idag. Där primärvalen i USAs delstater ligger i lä. (Och visst var det lite komiskt att se the Donald nästan tappa talförmågan?)

Kristin Kaspersen visar det smartaste sättet att skala vitlök (Vardagspuls kl 13.00)

Aftonbladet säljer bästa övningarna för snyggare mansbröst.

Och Linda Bengtzing kollapsade efter för mycket träning och fel kost, med mineral- och fettbrist rom resultat. Hon berättar om det i tidningen Wellness, som på omslaget har en mycket mager Linda och puffen ”BRÄNN FETT SNABBT!”.

Frågor på det?

Tiggeriet

”Länsstyrelsen föreslås få ansvar för tiggeri” skriver Expressen idag.

Alltså, nog för att Andersson har aviserat att alla lador är tomma, men att det var så illa med finanserna i landet att länsstyrelserna nu ska ägna sig åt tiggeri? Det var oväntat.

Nej, men som vanligt är det tidningens rubriksättare som svamlar. Ladorna kanske är tomma där också? Regeringen har ju tillsatt en ”tiggerisamordnade” (gu’ vilken märklig titel) som ska leverera lösningar på problemet med alla ”utsatta EES-medborgare som vistas tillfälligt i landet”. Nu vet jag väl inte om det är så himla tillfälligt som de befinner sig i landet. De som intervjuas i tidningarna har ju suttit på samma ställen i åratal. Och bott på någon annans tomt. Eller på någon offentlig toalett. Just de timslånga ockupationerna av toaletter som ska vara tillgängliga för alla är ett problem för alla oss hundratusentals människor som har problem med magen. Många restauranger och kaféer har nu stängt sina gästtoaletter just för att de används som vilrum, tvättstuga och duschrum av ”utsatta EES-medborgare”. Och det var inte riktigt så gästtoaletterna var tänkta att använda.

Och minsann har inte vår barn-, äldre- och jämställdhetsminister (herregud…) varit i Rumänien och kommit överens om att man där ska ägna sig åt ”jobbskapande, social inkludering liksom jämställdhetsfrågor”. Alltså. Tror ministern verkligen på det där? På riktigt?

Jämställdhetsfrågor är något som vi gärna vill att andra länder ägnar sig åt. Sida-projekt plöjer ner miljarder på sånt, i länder som knappt har någon infrastruktur och högst troligt gärna hellre skulle ta emot bistånd för att bygga vägar, skolor och VA-anläggningar. Men nehej då, präktiga Sverige tycker att man ska ägna sig åt jämställdhet först och främst.

Men tiggeriet. Nu säger den här samordnaren/utredaren att det är olagligt att upprätta boplatser på någon annans mark. Det visste väl alla redan? Bara att polisen inte vågar ta itu med den sortens kriminalitet. Eller ids. Eller vad det nu beror på att folk kan få sina tomter ockuperade i månader utan att få hjälp med att köra bort de som barrikaderat sig där.

Samordnaren/utredaren har också kommit fram till att man inte ska erbjuda skolgång åt tiggarnas barn, det uppmuntrar bara tiggarna att ta med barnen hit där de far väldigt illa. Vem skulle inte göra det? Under en presenning på en ödetomt? Till exempel.

Slutligen slår han också fast att man inte hjälper de här människorna genom att ge dem pengar. ”Det är bättre att skänka pengar till en organisation som verkar i hemlandet än att ge pengar direkt i muggen.” Det är ju det jag har sagt hela tiden. Varför lägger man pengar i tiggarnas pappmuggar? Svar: ”Det känns bra för mig” (med tillägget "han sitter ju utanför jobbet varenda dag"). Aha! Är det så det ligger till? Inte medmänsklig omtanke, alltså.  Svensken i gemen är försedd med dåligt samvete. Som renas genom att lägga en tjuga i en pappmugg. Alltså, det borde väl finnas en uppsjö av andra ego-kickar man kan ägna sig åt? Som inte har negativ inverkan på omgivningen? Och vill man däremot hjälpa dem på riktigt, kan man gå via kampanjen Hjälp människor som tigger. Länk: http://hjalpmanniskorsomtigger.se/

I ett års tid har samordnaren/utredaren jobbat och kommit fram till de här självklara slutsatserna. Kunde jag ha levererat på stubinen. Antagligen till ett avsevärt mycket lägre konsultarvode.

Men lycka till med projekten för jobbskapande och jämställdhet i Rumänien. Det ska visst slutas liknande avtal med Bulgarien. Blir spännande att se när de avtalen ger effekt här hemma. Och när livet kommer att bli drägligt för dessa utsatta människor i deras hemländer.

Lycka till.

Säger jag bara.

Intresseklubben

Åter till veckorna i USA. Jag har ju tidigare lovordat hjärtligheten, omtanken och allt det som är som det var här hemma för sisådär fyrtio år sedan. När pappa lyfte på hatten när han hälsade på grannarna. När man höll upp dörren för varandra. När man småpratade i kön till snabbköpskassan eller i väntkuren vid busshållplatsen. Någon sa, innan vi åkte, att det där är bara yta. Och – alla frågar hela tiden hur man mår, som om de brydde sig.

Yta eller ej, men nog kändes det äkta. Och amerikaner delar gärna med sig av små anekdoter ur sina egna liv för att stunden senare intresserat lyssna på vad man har att kontra med.

Oh, how interesting. Kan de säga och övertyga åtminstone mig om att de menar det. Och inte sjutton skulle någon i Stockholms tunnelbana frivilligt gå fram och fråga en som ser vilsen ut om han eller hon behöver hjälp. Sånt hände i New York. Mer än en gång.

Eller när två överförfriskade herrar började slåss på stora gatan i Austin på nyårsnatten. Det tog baske mig inte ens en minut förrän förbipasserande rusade dit och skilde bråkstakarna åt. Skulle aldrig hända i den här stan. Eller är jag grinig nu? Jag bara tänker på alla som råkar illa ut på ett eller annat vis och som vittnar om att ingen kommer till undsättning. Och bara en sån sak att man delar ut pris till den som verkligen går mot strömmen och vågar hjälpa till. Galet.

Alla taxichaufförer vi åkt med (eller mest Über faktiskt) och som berättat om sig själva och nyfiket frågat om oss, om Sverige, om skatter (kommer alltid på tal när man nämner Sverige…) eller vad vi tycker om Austin. Och inte en enda gång har någon kommenterat mitt svar ”jag är frilansjournalist” med ett ”JAHA?! Och kan du leva på det?”. Den kommentaren kommer i princip undantagslöst här hemma. Vad svarar man på det?

”Nej alltså det går ju inte. Fattar inte varför jag jobbar med det här år ut och år in. När jag inte kan försörja mig. Men onsdagar och torsdagar sitter jag utanför ICA med en pappmugg och varannan lördag fnaskar jag på Sheraton.” Eller vad?

För att inte tala om dem som sitter med sina telefoner vid middagsbordet och inte lyssnar ens med ett halvt öra på de samtal som eventuellt förekommer kring bordet. Om inte alla är lika upptagna av Instagram, Facebook, Twitter eller vad det nu är som är så himlans intressant att man inte ens kan äta middag utan ett öga på telefonen. Inte ens i tio minuter. Skrämmande.

Något som rönte stort intresse i går, i alla fall i Norrköping, var kungens namnsdag. Det var Karl i går och allmän flaggdag. Utanför polisstationen hade ingen flagga hissats, varpå en rad misslynta medborgare ringde och påpekade det olämpliga i att förbise denna viktiga dag. Till slut såg polisen sig tvungen att gå ut på sin hemsida och meddela att man av säkerhetsskäl valt att inte hissa någon flagga över huvud taget. Det blåste nämligen för mycket. 

Kungens namnsdag. 

Intresseklubben antecknar.

Fula fiskar

Att folk och företag alltmer försöker sko sig på andra blir mer och mer uppenbart. Och jag blir heligt förbannad varenda gång jag stöter på fenomenet. Just nu är det medieföretagen som är de fulaste fiskarna. I alla fall i den lilla världen där jag befinner mig.

Som frilansare går mycket tid åt att sälja in en idé till en tidning. Det gäller att berätta tillräckligt mycket för att idén ska låta intressant, men inte så mycket att de kan sno idén och lägga jobbet på någon annan, exempelvis någon fastanställd. Det går åt mycket tid till detta ”sälj” och kanske får jag napp på två av tio förslag. Oftast vill tidningarna köpa både bild och text. Är materialet bra kan jag arbeta om det lite och sälja in till flera tidningar; andra bilder, annan vinkel osv. Det är jag som äger texten och bestämmer var den ska publiceras. Detsamma gäller bilder. Tidningen – eller vem det nu är som köper – betalar för rättigheterna att använda mina alster på det sätt vi kommer överens om.

Men nu blir det andra bullar.

Aller förlag (Allers, Allas, Året Runt m fl stora tidningar) har skickat ut avtal (vilket är helt fel benämning) till alla frilansar där jag uppmanas att skriva under. ”Avtalet” innebär att det jag säljer får användas fritt inom hela koncernen, i vilket land som helst och hur många gånger som helst. Dessutom även i reklamsammanhang, på Facebook och över huvud taget där förlaget tycker att de kan använda det jag producerat. Fulavtal, kallar Journalistförbundet det och kallade omedelbart till förhandling. Samt uppmanade alla medlemmar att inte skriva på. Av alla mejl som nu cirkulerar bland medlemmarna framgår klart och tydligt att förlaget utövar ren utpressning. Skriver man inte på – och ger upp alla rättigheter till sina egna grejer – blir det ingen affär.

”9 av de 10 mest lösnummersålda tidningarna i handeln kommer från Aller media.” skriver Aller på sin hemsida. Allerkoncernen har verksamhet i Danmark, Sverige, Norge och Finland med ca 120 tidskrifter och publikationer.

Nu har även Bonnier gått ut med samma fuling, men tagit det hela ett steg längre. Säljer man till någon titel inom Bonnier ger man förlaget ensamrätt. Man får alltså inte använda sin egen text eller sina egna bilder om man en gång tagit betalt för material man sålt. Och det ska gälla även retroaktivt, dvs om jag sålde en artikel för fem år sedan kan texten och/eller bilderna dyka upp varsomhelst inom Bonnier. Och i vilket sammanhang som helst. Bonnier finns i 15 länder och har 350 varumärken och företag.

Egmont går ännu ett snäpp längre genom att kräva att journalister och fotografer ska skicka in allt material som företaget köpt, för att säkerställa (nåja) att frilansaren inte säljer något material vidare. Egmont finns i 30 länder och gör - förutom tidningar - spel, film, böcker och olika digitala medier.

Ponera att det gäller bilder från något gratisätarevenemang och en fotograf tar bilder på en massa kändisar. Säljer bilderna till Amelia som sedan skänker dem vidare (då behöver de inte betala några 10% för vidareförsäljning nämligen) till nån reklamkampanj i Danmark. Kändisen blir galen och stämmer tidningen. Som hänvisar stämningen vidare till fotografen. Som ju har undertecknat ett avtal och godkänt att Bonnier använder bilderna hursomhelst. Med ensamrätt.

Journalistförbundets jurister har gått i taket eftersom ”avtalen” strider mot upphovsrättslagen. Vilket inte tycks bekymra förlagen ett enda vitten. Och material får de säkert ändå. Det är inte alla frilansar som är lika noga med vart de säljer vare sig texter eller bilder. Så blir det som det blir med både språket och bildkvaliteten. Men det går säkert att sälja tidningar ändå. Ingenting är ju så himla noga nuförtiden.

Och några stridsåtgärder eller centrala förhandlingar är det inte tal om från Journalistförbundets sida. Sånt ägnar man sig inte åt när det gäller egenföretagare.

Som om det inte var motigt nog ändå.

Jag går och bakar en kaka i stället.