Min huvudvärk?

Paris, juli 2016

Tömde brevlådan vid sommarstugan i helgen. Det är inte så ofta vi gör det. Vem skickar post dit liksom? Jo, några lokala företag som inte kan läsa/förstå skylten ”Ingen reklam, tack!” och proppar lådan full med olika erbjudanden. Och så Norrtelje tidnings reklamblad, som tydligen inte heller räknas som reklam.

Nu fanns dock något nytt. Ett vykort från Norrtälje kommun som ber oss hyra ut vår sommarstuga över vintern till några som väntar på besked om uppehållstillstånd. Detta, skriver kommunen, gör att jag ”bidrar till ett samhälle som är hållbart för framtiden”. Det har jag funderat mycket över. Vad menar de? På vilket sätt blir samhället mer hållbart i framtiden om jag hyr ut min sommarstuga några månader i vinter? Jag är fanimej inte människa att haja det. Tips? Någon?

Vidare skriver kommunen, att det är ”ett tryggare fastighetsägande” att hyra ut stugan till en flyktingfamilj under vintern. Inte heller det går att förstå. Men jag kanske har blivit dum i huvudet under sommaren.

Har märkt att det blir allt fler saker som vi vanliga dödliga ska göra å samhällets vägnar. Vi ska ta hand om våra gamla föräldrar eftersom den kommunala omsorgen enbart är inställd på att personalen ska trivas. Vi ska VAB-a då våra barnbarn är sjuka eftersom hemsjukvårdare numera är ett minne blott och företag missgynnar de anställda som har hög frånvaro. Vi ska bjuda hem nyanlända på middag eftersom integrationen har misslyckats kapitalt och de styrande inte har någon plan. Och idag fick jag ett mail där jag uppmanas att ”bli mentor åt en nyanländ kollega”. Undrar hur många frilansare som har tid med det? Förutom att sköta sina uppdrag, jaga nya uppdragsgivare, sköta bokföring och skatte-/momsinbetalningar och så vidare som för de flesta upptar mer än en heltid, förväntas jag nu dessutom introducera en nyanländ på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte avig på det viset, men hur skulle jag hinna med det?

I största allmänhet är det ju dessutom så att man numera själv ska klara alla sina bankärenden på nätet, ta betalt av sig själv på ICA, hämta sin post som är av större mått än ett A4-kuvert, sota skorstenen och jag-vet-inte-vad. Sånt som i andra länder alldeles självklart är en service som medborgarna åtnjuter.

En annan sak jag funderat över i sommar är frånvaron av nyhetstorka. Är det bra eller dåligt? Bra för att man slipper gamla repriser och krystade reportage om någon skum statistik som någon gröngöling hämtat från SCB. Dåligt för att de nyheter som stod som spön i backen, uteslutande var dåliga nyheter. Terrordåd nästan varenda vecka. Och ja, det var lite läskigare att vara i Frankrike än i Sverige den 14 juli. Och efter att den första stollen löpt amok verkade det som att det väckte en massa andra stollar med inspiration att kopiera galenskaperna. Och jag tänkte att om de här stollarna inte gavs någon uppmärksamhet, skulle vi se färre terrordåd då? Det är ju uppmärksamheten de söker. Sina 15 minutes of fame, liksom. Strunt samma om de själva inte får ta del av berömmelsen. Typ som när tv aldrig visar fotbollshuliganer som stormar in på planen under en match. Mer fokus på offren, tänker jag. Det borde reta stollarna till vansinne att de som dött i illdåden uppmärksammas med bilder och text om deras liv och leverne. Och att gärningsmännen ställs i skymundan, nämns i en bisats och aldrig får vare sig namn eller bild i offentligheten. Lite så tänkte jag.

Och än en gång undrar jag varför medierna envisas med att säga/skriva ”NN tog på sig ansvaret för dådet”. Eller ännu värre ”NN tar på sig ansvaret för dådet”. Som om det var något hjältemodigt. Vadå ”tog på sig”? Och vadå ”ansvar”? Erkände det fega angreppet på oskyldiga människor. Erkände att de helt oprovocerat hade ihjäl en massa vanliga hederliga människor. Den typen av rapportering skulle kännas mindre smaklös.

Och apropå att kunden numera får göra jobbet. Nån mer som stör sig på kvällspressens ständiga uppmaningar: Vet du mer? Är du på plats? Har du bilder? Så att tidningen helt gratis kan knåpa ihop en halvsida av att någon sagt något relativt ovidkommande, till exempel ”Jo men jag bodde granne med mördaren. Han verkade vara en trevlig kille.” tillsammans med ett gammalt skolfoto eller en bild på porten till huset där mördaren, offret eller vem-fan-som-helst har bott och som på något avlägset sätt kan kopplas ihop med det som hänt.

Sådärja. Det märks att träningsvärken efter köksrenovering, altanbygge och trädgårdsröjning börjat släppa och rörligheten i fingrarna återvänt. Och det räckte med en pain-in-the-ass norrman för att få igång adrenalinet. Den snubben ger mig faktiskt huvudvärk. På riktigt. Men det är en helt annan story.

Fula fiskar

Att folk och företag alltmer försöker sko sig på andra blir mer och mer uppenbart. Och jag blir heligt förbannad varenda gång jag stöter på fenomenet. Just nu är det medieföretagen som är de fulaste fiskarna. I alla fall i den lilla världen där jag befinner mig.

Som frilansare går mycket tid åt att sälja in en idé till en tidning. Det gäller att berätta tillräckligt mycket för att idén ska låta intressant, men inte så mycket att de kan sno idén och lägga jobbet på någon annan, exempelvis någon fastanställd. Det går åt mycket tid till detta ”sälj” och kanske får jag napp på två av tio förslag. Oftast vill tidningarna köpa både bild och text. Är materialet bra kan jag arbeta om det lite och sälja in till flera tidningar; andra bilder, annan vinkel osv. Det är jag som äger texten och bestämmer var den ska publiceras. Detsamma gäller bilder. Tidningen – eller vem det nu är som köper – betalar för rättigheterna att använda mina alster på det sätt vi kommer överens om.

Men nu blir det andra bullar.

Aller förlag (Allers, Allas, Året Runt m fl stora tidningar) har skickat ut avtal (vilket är helt fel benämning) till alla frilansar där jag uppmanas att skriva under. ”Avtalet” innebär att det jag säljer får användas fritt inom hela koncernen, i vilket land som helst och hur många gånger som helst. Dessutom även i reklamsammanhang, på Facebook och över huvud taget där förlaget tycker att de kan använda det jag producerat. Fulavtal, kallar Journalistförbundet det och kallade omedelbart till förhandling. Samt uppmanade alla medlemmar att inte skriva på. Av alla mejl som nu cirkulerar bland medlemmarna framgår klart och tydligt att förlaget utövar ren utpressning. Skriver man inte på – och ger upp alla rättigheter till sina egna grejer – blir det ingen affär.

”9 av de 10 mest lösnummersålda tidningarna i handeln kommer från Aller media.” skriver Aller på sin hemsida. Allerkoncernen har verksamhet i Danmark, Sverige, Norge och Finland med ca 120 tidskrifter och publikationer.

Nu har även Bonnier gått ut med samma fuling, men tagit det hela ett steg längre. Säljer man till någon titel inom Bonnier ger man förlaget ensamrätt. Man får alltså inte använda sin egen text eller sina egna bilder om man en gång tagit betalt för material man sålt. Och det ska gälla även retroaktivt, dvs om jag sålde en artikel för fem år sedan kan texten och/eller bilderna dyka upp varsomhelst inom Bonnier. Och i vilket sammanhang som helst. Bonnier finns i 15 länder och har 350 varumärken och företag.

Egmont går ännu ett snäpp längre genom att kräva att journalister och fotografer ska skicka in allt material som företaget köpt, för att säkerställa (nåja) att frilansaren inte säljer något material vidare. Egmont finns i 30 länder och gör - förutom tidningar - spel, film, böcker och olika digitala medier.

Ponera att det gäller bilder från något gratisätarevenemang och en fotograf tar bilder på en massa kändisar. Säljer bilderna till Amelia som sedan skänker dem vidare (då behöver de inte betala några 10% för vidareförsäljning nämligen) till nån reklamkampanj i Danmark. Kändisen blir galen och stämmer tidningen. Som hänvisar stämningen vidare till fotografen. Som ju har undertecknat ett avtal och godkänt att Bonnier använder bilderna hursomhelst. Med ensamrätt.

Journalistförbundets jurister har gått i taket eftersom ”avtalen” strider mot upphovsrättslagen. Vilket inte tycks bekymra förlagen ett enda vitten. Och material får de säkert ändå. Det är inte alla frilansar som är lika noga med vart de säljer vare sig texter eller bilder. Så blir det som det blir med både språket och bildkvaliteten. Men det går säkert att sälja tidningar ändå. Ingenting är ju så himla noga nuförtiden.

Och några stridsåtgärder eller centrala förhandlingar är det inte tal om från Journalistförbundets sida. Sånt ägnar man sig inte åt när det gäller egenföretagare.

Som om det inte var motigt nog ändå.

Jag går och bakar en kaka i stället.

Livet som frilansare

Att jobba som frilansare kräver kreativitet och envishet. Särskilt om man är ny i gamet och inte har ett gigantiskt kontaktnät. "Gräv där du står" gäller även skrivande. "Man kan skriva om allt" säger min mentor. Jag gör det. Och sen skickar jag mina artikelidéer till den eller de tidning(ar) med en målgrupp som skulle kunna gilla det jag skrivit. Ibland funkar det, ibland inte.

Humor är också en användbar egenskap.
Som till exempel när man får följande svar från en Veckotidningsredaktör (efter att hon förklarat att om man inte får svar ganska omgående betyder det ett nej, som om det vore en självklarhet...):
- Vi tar endast i få fall emot frilansmaterial, det allra mesta görs inhouse av redaktionen. Köper vi något är det främst material vi själva beställer (dvs egna idéer), vanligen från frilanskontakter vi jobbat med tidigare.

Sen kommer den oerhört komiska avslutningen på mejlet:
- Du får dock gärna fortsätta skicka artikel-idéer till oss.

Alltså, hur dum tror hon att jag är?

Skickar mina lysande idéer till en tidning som sedan lägger ut jobbet på en annan frilansare.

Tur man har humor.