Min huvudvärk?

Paris, juli 2016

Tömde brevlådan vid sommarstugan i helgen. Det är inte så ofta vi gör det. Vem skickar post dit liksom? Jo, några lokala företag som inte kan läsa/förstå skylten ”Ingen reklam, tack!” och proppar lådan full med olika erbjudanden. Och så Norrtelje tidnings reklamblad, som tydligen inte heller räknas som reklam.

Nu fanns dock något nytt. Ett vykort från Norrtälje kommun som ber oss hyra ut vår sommarstuga över vintern till några som väntar på besked om uppehållstillstånd. Detta, skriver kommunen, gör att jag ”bidrar till ett samhälle som är hållbart för framtiden”. Det har jag funderat mycket över. Vad menar de? På vilket sätt blir samhället mer hållbart i framtiden om jag hyr ut min sommarstuga några månader i vinter? Jag är fanimej inte människa att haja det. Tips? Någon?

Vidare skriver kommunen, att det är ”ett tryggare fastighetsägande” att hyra ut stugan till en flyktingfamilj under vintern. Inte heller det går att förstå. Men jag kanske har blivit dum i huvudet under sommaren.

Har märkt att det blir allt fler saker som vi vanliga dödliga ska göra å samhällets vägnar. Vi ska ta hand om våra gamla föräldrar eftersom den kommunala omsorgen enbart är inställd på att personalen ska trivas. Vi ska VAB-a då våra barnbarn är sjuka eftersom hemsjukvårdare numera är ett minne blott och företag missgynnar de anställda som har hög frånvaro. Vi ska bjuda hem nyanlända på middag eftersom integrationen har misslyckats kapitalt och de styrande inte har någon plan. Och idag fick jag ett mail där jag uppmanas att ”bli mentor åt en nyanländ kollega”. Undrar hur många frilansare som har tid med det? Förutom att sköta sina uppdrag, jaga nya uppdragsgivare, sköta bokföring och skatte-/momsinbetalningar och så vidare som för de flesta upptar mer än en heltid, förväntas jag nu dessutom introducera en nyanländ på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte avig på det viset, men hur skulle jag hinna med det?

I största allmänhet är det ju dessutom så att man numera själv ska klara alla sina bankärenden på nätet, ta betalt av sig själv på ICA, hämta sin post som är av större mått än ett A4-kuvert, sota skorstenen och jag-vet-inte-vad. Sånt som i andra länder alldeles självklart är en service som medborgarna åtnjuter.

En annan sak jag funderat över i sommar är frånvaron av nyhetstorka. Är det bra eller dåligt? Bra för att man slipper gamla repriser och krystade reportage om någon skum statistik som någon gröngöling hämtat från SCB. Dåligt för att de nyheter som stod som spön i backen, uteslutande var dåliga nyheter. Terrordåd nästan varenda vecka. Och ja, det var lite läskigare att vara i Frankrike än i Sverige den 14 juli. Och efter att den första stollen löpt amok verkade det som att det väckte en massa andra stollar med inspiration att kopiera galenskaperna. Och jag tänkte att om de här stollarna inte gavs någon uppmärksamhet, skulle vi se färre terrordåd då? Det är ju uppmärksamheten de söker. Sina 15 minutes of fame, liksom. Strunt samma om de själva inte får ta del av berömmelsen. Typ som när tv aldrig visar fotbollshuliganer som stormar in på planen under en match. Mer fokus på offren, tänker jag. Det borde reta stollarna till vansinne att de som dött i illdåden uppmärksammas med bilder och text om deras liv och leverne. Och att gärningsmännen ställs i skymundan, nämns i en bisats och aldrig får vare sig namn eller bild i offentligheten. Lite så tänkte jag.

Och än en gång undrar jag varför medierna envisas med att säga/skriva ”NN tog på sig ansvaret för dådet”. Eller ännu värre ”NN tar på sig ansvaret för dådet”. Som om det var något hjältemodigt. Vadå ”tog på sig”? Och vadå ”ansvar”? Erkände det fega angreppet på oskyldiga människor. Erkände att de helt oprovocerat hade ihjäl en massa vanliga hederliga människor. Den typen av rapportering skulle kännas mindre smaklös.

Och apropå att kunden numera får göra jobbet. Nån mer som stör sig på kvällspressens ständiga uppmaningar: Vet du mer? Är du på plats? Har du bilder? Så att tidningen helt gratis kan knåpa ihop en halvsida av att någon sagt något relativt ovidkommande, till exempel ”Jo men jag bodde granne med mördaren. Han verkade vara en trevlig kille.” tillsammans med ett gammalt skolfoto eller en bild på porten till huset där mördaren, offret eller vem-fan-som-helst har bott och som på något avlägset sätt kan kopplas ihop med det som hänt.

Sådärja. Det märks att träningsvärken efter köksrenovering, altanbygge och trädgårdsröjning börjat släppa och rörligheten i fingrarna återvänt. Och det räckte med en pain-in-the-ass norrman för att få igång adrenalinet. Den snubben ger mig faktiskt huvudvärk. På riktigt. Men det är en helt annan story.