Min huvudvärk?

Paris, juli 2016

Tömde brevlådan vid sommarstugan i helgen. Det är inte så ofta vi gör det. Vem skickar post dit liksom? Jo, några lokala företag som inte kan läsa/förstå skylten ”Ingen reklam, tack!” och proppar lådan full med olika erbjudanden. Och så Norrtelje tidnings reklamblad, som tydligen inte heller räknas som reklam.

Nu fanns dock något nytt. Ett vykort från Norrtälje kommun som ber oss hyra ut vår sommarstuga över vintern till några som väntar på besked om uppehållstillstånd. Detta, skriver kommunen, gör att jag ”bidrar till ett samhälle som är hållbart för framtiden”. Det har jag funderat mycket över. Vad menar de? På vilket sätt blir samhället mer hållbart i framtiden om jag hyr ut min sommarstuga några månader i vinter? Jag är fanimej inte människa att haja det. Tips? Någon?

Vidare skriver kommunen, att det är ”ett tryggare fastighetsägande” att hyra ut stugan till en flyktingfamilj under vintern. Inte heller det går att förstå. Men jag kanske har blivit dum i huvudet under sommaren.

Har märkt att det blir allt fler saker som vi vanliga dödliga ska göra å samhällets vägnar. Vi ska ta hand om våra gamla föräldrar eftersom den kommunala omsorgen enbart är inställd på att personalen ska trivas. Vi ska VAB-a då våra barnbarn är sjuka eftersom hemsjukvårdare numera är ett minne blott och företag missgynnar de anställda som har hög frånvaro. Vi ska bjuda hem nyanlända på middag eftersom integrationen har misslyckats kapitalt och de styrande inte har någon plan. Och idag fick jag ett mail där jag uppmanas att ”bli mentor åt en nyanländ kollega”. Undrar hur många frilansare som har tid med det? Förutom att sköta sina uppdrag, jaga nya uppdragsgivare, sköta bokföring och skatte-/momsinbetalningar och så vidare som för de flesta upptar mer än en heltid, förväntas jag nu dessutom introducera en nyanländ på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte avig på det viset, men hur skulle jag hinna med det?

I största allmänhet är det ju dessutom så att man numera själv ska klara alla sina bankärenden på nätet, ta betalt av sig själv på ICA, hämta sin post som är av större mått än ett A4-kuvert, sota skorstenen och jag-vet-inte-vad. Sånt som i andra länder alldeles självklart är en service som medborgarna åtnjuter.

En annan sak jag funderat över i sommar är frånvaron av nyhetstorka. Är det bra eller dåligt? Bra för att man slipper gamla repriser och krystade reportage om någon skum statistik som någon gröngöling hämtat från SCB. Dåligt för att de nyheter som stod som spön i backen, uteslutande var dåliga nyheter. Terrordåd nästan varenda vecka. Och ja, det var lite läskigare att vara i Frankrike än i Sverige den 14 juli. Och efter att den första stollen löpt amok verkade det som att det väckte en massa andra stollar med inspiration att kopiera galenskaperna. Och jag tänkte att om de här stollarna inte gavs någon uppmärksamhet, skulle vi se färre terrordåd då? Det är ju uppmärksamheten de söker. Sina 15 minutes of fame, liksom. Strunt samma om de själva inte får ta del av berömmelsen. Typ som när tv aldrig visar fotbollshuliganer som stormar in på planen under en match. Mer fokus på offren, tänker jag. Det borde reta stollarna till vansinne att de som dött i illdåden uppmärksammas med bilder och text om deras liv och leverne. Och att gärningsmännen ställs i skymundan, nämns i en bisats och aldrig får vare sig namn eller bild i offentligheten. Lite så tänkte jag.

Och än en gång undrar jag varför medierna envisas med att säga/skriva ”NN tog på sig ansvaret för dådet”. Eller ännu värre ”NN tar på sig ansvaret för dådet”. Som om det var något hjältemodigt. Vadå ”tog på sig”? Och vadå ”ansvar”? Erkände det fega angreppet på oskyldiga människor. Erkände att de helt oprovocerat hade ihjäl en massa vanliga hederliga människor. Den typen av rapportering skulle kännas mindre smaklös.

Och apropå att kunden numera får göra jobbet. Nån mer som stör sig på kvällspressens ständiga uppmaningar: Vet du mer? Är du på plats? Har du bilder? Så att tidningen helt gratis kan knåpa ihop en halvsida av att någon sagt något relativt ovidkommande, till exempel ”Jo men jag bodde granne med mördaren. Han verkade vara en trevlig kille.” tillsammans med ett gammalt skolfoto eller en bild på porten till huset där mördaren, offret eller vem-fan-som-helst har bott och som på något avlägset sätt kan kopplas ihop med det som hänt.

Sådärja. Det märks att träningsvärken efter köksrenovering, altanbygge och trädgårdsröjning börjat släppa och rörligheten i fingrarna återvänt. Och det räckte med en pain-in-the-ass norrman för att få igång adrenalinet. Den snubben ger mig faktiskt huvudvärk. På riktigt. Men det är en helt annan story.

Berg- och dalbanan

”Life is a roller coaster” sjöng Ronan Keating. Och alla som varit med ett tag kan hålla med. Ibland är det en sabla uppförsbacke, sen går det utför med en faslig fart, det kränger och svänger så man nästan tappar andan. Sedan kommer en kortare, plan transportsträcka då man kan hämta andan lite innan det kör igång igen. Och sedan, utan att man vet riktigt när och hur, så tar det slut.

”Sommaren är kort”, Tomas Ledins årliga allsångsplåga som nästan alla kan texten till, brukar också spegla verkligheten. Den här sommaren är det dock inte mycket som har regnat bort. I alla fall inte i min del av Sverige. Fast Göteborg höll visst på att drunkna, men det ordnade upp sig till slut. Kalmar fick en släng av sleven också, tidigare på säsongen. Sen spelar det ingen roll att förstå-sig-påare säger att sånt här händer emellanåt. Möjligt. Men jag tycker ändå att vädret är väldigt mycket konstigare nu än när jag var liten. Å andra sidan, rent statistiskt, är min livstid som en fis i rymden. Man måste se det på längre sikt. Bevars.

Även om nu sommaren råkar vara kort (funderar allvarligt på att förlägga verksamheten till varmare breddgrader under de värsta månaderna) så har den för min del varit innehållsrik. Och väldigt känslosam. Skratt, glädjetårar och tårar av sorg.

Det finns inte mycket som slår ett sommarbröllop. Och för den som vill ladda lite positiv energi kan jag varmt rekommendera ett besök i Stockholms Stadshus en lördagseftermiddag. Brudpar av alla modeller, allt från marängklänningsbrudar i sällskap av stora följen till ensamma par i vardagskläder. Garanterad humörhöjare.

Och jag har sagt det förut; alla borde gå på minst ett bröllop varje år. Kärlek som flödar, livet när det är som bäst. Lycka.

Vi har haft förmånen att bli bjudna på två bröllop i år. Hittills. Helt underbart!

Har också haft förmånen att träffa människor från andra länder, andra kulturer. Milda makter så mycket man lär sig av sådana möten! Inte bara för att det är roligt att lära känna nya människor, utan för att man blir pinsamt medveten om att man här hemma itutas att vi är världsbäst på en hel massa saker. Vilket nys!

Till exempel blev vi itutade att de svenska fotbollstjejerna i princip var klara för guldmedaljerna. Så snöpligt det blev då. Men roligt för alla fotbollsintresserade tjejer som nu kanske slipper lira med grabbarna. Kanske kan även små städer få ihop tillräckligt många duktiga flickor för att få ihop ett eget lag…

Vis av skadan skruvade Sarah Sjöström & co ner förväntningarna inför sim-VM. Man sa att målsättningen var att komma till final. Pyttsan. Vilken idrottare ställer upp utan att ha ambitionen att vinna? Va? Men medierna gapade och svalde. Och Sarah kunde simma i lugn och ro (i alla fall mentalt) och ta guld. Smart brud det där.

Idrottshändelser är väl annars det enda som kan betraktas som nyheter under sommarmånaderna? I övrigt är det mest repriser med fästingar, platsbrist på sjukhus, bantning, grilltips och annan gammal skåpmat. Om det inte inträffar någon katastrof förstås. Som tågolyckan i Spanien. Riktigt ruskiga bilder. Den enda positiva känslan man fick av att följa rapporteringen var väl alla omkringboende som rusade till olycksplatsen, inte för att på svenskt gam-aktigt maner stå och titta, utan för att hjälpa till. Med förbandslådor, filtar och medmänsklighet tog de hand om de skadade i väntan på sjukvårdare och ambulanser. I nöden prövas vännen. Det gäller i både stort och smått.

”Riktiga vänner är som stjärnor. De syns inte hela tiden men de finns där.” Ett av många små tänkvärda citat som cirkulerar på Facebook. Så sant.

Nu har en av våra stjärnor slocknat för gott. I söndags morse lämnade han oss, plötsligt och alldeles för tidigt. Visst. Man vet att livet kan ta slut när som helst. Men det hjälper liksom inte. När det händer blir man ändå chockad.

Hur kan en människa, så full av liv och glädje, bara vara borta?

Vi skulle ju ses snart. Det var bestämt sedan länge. Förningen står nerpackad i hallen.

Och nu är hans tid på jorden över.

Lika snabbt som att blåsa ut ett ljus. Poff.

Kvar finns alla vi andra. Hustrun, barnen, de små barnbarnen.

Alla vänner.

Vi känner oss lurade. Och fick oss ännu en tankeställare.

Livet är så skört.

Och livet är nu. Nu.

Ibland gör det väldigt ont att bli påmind om det.

Life is a roller coaster.