Berg- och dalbanan

”Life is a roller coaster” sjöng Ronan Keating. Och alla som varit med ett tag kan hålla med. Ibland är det en sabla uppförsbacke, sen går det utför med en faslig fart, det kränger och svänger så man nästan tappar andan. Sedan kommer en kortare, plan transportsträcka då man kan hämta andan lite innan det kör igång igen. Och sedan, utan att man vet riktigt när och hur, så tar det slut.

”Sommaren är kort”, Tomas Ledins årliga allsångsplåga som nästan alla kan texten till, brukar också spegla verkligheten. Den här sommaren är det dock inte mycket som har regnat bort. I alla fall inte i min del av Sverige. Fast Göteborg höll visst på att drunkna, men det ordnade upp sig till slut. Kalmar fick en släng av sleven också, tidigare på säsongen. Sen spelar det ingen roll att förstå-sig-påare säger att sånt här händer emellanåt. Möjligt. Men jag tycker ändå att vädret är väldigt mycket konstigare nu än när jag var liten. Å andra sidan, rent statistiskt, är min livstid som en fis i rymden. Man måste se det på längre sikt. Bevars.

Även om nu sommaren råkar vara kort (funderar allvarligt på att förlägga verksamheten till varmare breddgrader under de värsta månaderna) så har den för min del varit innehållsrik. Och väldigt känslosam. Skratt, glädjetårar och tårar av sorg.

Det finns inte mycket som slår ett sommarbröllop. Och för den som vill ladda lite positiv energi kan jag varmt rekommendera ett besök i Stockholms Stadshus en lördagseftermiddag. Brudpar av alla modeller, allt från marängklänningsbrudar i sällskap av stora följen till ensamma par i vardagskläder. Garanterad humörhöjare.

Och jag har sagt det förut; alla borde gå på minst ett bröllop varje år. Kärlek som flödar, livet när det är som bäst. Lycka.

Vi har haft förmånen att bli bjudna på två bröllop i år. Hittills. Helt underbart!

Har också haft förmånen att träffa människor från andra länder, andra kulturer. Milda makter så mycket man lär sig av sådana möten! Inte bara för att det är roligt att lära känna nya människor, utan för att man blir pinsamt medveten om att man här hemma itutas att vi är världsbäst på en hel massa saker. Vilket nys!

Till exempel blev vi itutade att de svenska fotbollstjejerna i princip var klara för guldmedaljerna. Så snöpligt det blev då. Men roligt för alla fotbollsintresserade tjejer som nu kanske slipper lira med grabbarna. Kanske kan även små städer få ihop tillräckligt många duktiga flickor för att få ihop ett eget lag…

Vis av skadan skruvade Sarah Sjöström & co ner förväntningarna inför sim-VM. Man sa att målsättningen var att komma till final. Pyttsan. Vilken idrottare ställer upp utan att ha ambitionen att vinna? Va? Men medierna gapade och svalde. Och Sarah kunde simma i lugn och ro (i alla fall mentalt) och ta guld. Smart brud det där.

Idrottshändelser är väl annars det enda som kan betraktas som nyheter under sommarmånaderna? I övrigt är det mest repriser med fästingar, platsbrist på sjukhus, bantning, grilltips och annan gammal skåpmat. Om det inte inträffar någon katastrof förstås. Som tågolyckan i Spanien. Riktigt ruskiga bilder. Den enda positiva känslan man fick av att följa rapporteringen var väl alla omkringboende som rusade till olycksplatsen, inte för att på svenskt gam-aktigt maner stå och titta, utan för att hjälpa till. Med förbandslådor, filtar och medmänsklighet tog de hand om de skadade i väntan på sjukvårdare och ambulanser. I nöden prövas vännen. Det gäller i både stort och smått.

”Riktiga vänner är som stjärnor. De syns inte hela tiden men de finns där.” Ett av många små tänkvärda citat som cirkulerar på Facebook. Så sant.

Nu har en av våra stjärnor slocknat för gott. I söndags morse lämnade han oss, plötsligt och alldeles för tidigt. Visst. Man vet att livet kan ta slut när som helst. Men det hjälper liksom inte. När det händer blir man ändå chockad.

Hur kan en människa, så full av liv och glädje, bara vara borta?

Vi skulle ju ses snart. Det var bestämt sedan länge. Förningen står nerpackad i hallen.

Och nu är hans tid på jorden över.

Lika snabbt som att blåsa ut ett ljus. Poff.

Kvar finns alla vi andra. Hustrun, barnen, de små barnbarnen.

Alla vänner.

Vi känner oss lurade. Och fick oss ännu en tankeställare.

Livet är så skört.

Och livet är nu. Nu.

Ibland gör det väldigt ont att bli påmind om det.

Life is a roller coaster.