En fantastisk man

Allan 6 år gammal, stolt i alldeles ny sjömanskostym.

I dag är det precis 90 år sedan min pappa föddes.
Då känns det såklart extra tomt att han inte längre är i livet. Det är väldigt kluvet, å ena sidan unnar jag honom vilan, å andra sidan hade jag velat ha honom kvar här ett tag till. Men så är det väl med människor man älskar innerligt; det blir väldigt, väldigt tomt när de är borta.

Jag har skrivit mycket om min pappa och jag skulle kunna skriva en hel bok. Om den lille killen som tidigt förlorade sin mamma och som trots alla motigheter lyckades med både karriären och familjelivet.  Det är antagligen därför jag har så svårt för folk som skyller sina struliga liv på en taskig uppväxt. Eller på samhället. Eller på vadfasensomhelst utom just sig själva, sin egen lättja och avsaknad av initiativförmåga och jävlaranamma. Men det var inte om dem bloggen skulle handla idag...

Pappa och jag firade alla hans födelsedagar, ibland tillsammans med många andra och ibland på tu man hand. Inte en enda födelsedag missade jag. Så idag firar jag minnet av en fantastisk man med en bit av hans favorittårta. Kanske blir det en whisky till kvällskaffet också. Det skulle han gillat.

Jag är så stolt över att världens bästa pappa var min. 

Och jag gör som tv och tidningar under sommaren, ger repriser. 

Allan Olsson till minne

Skynda att älska

Det ska f-n bli gammal

Alla dessa dagar 

Gott nytt år!