Respekt

Historien om medieföretagens fula spel med landets frilansare går vidare. Vi är ganska många som är med i olika nätverk för att stötta varandra att INTE skriva under de här så kallade avtalen där man för all framtid avsäger sig sin upphovsrätt. Och, när det gäller vissa förlag, även avsäger sig upphovsrätten för material man har sålt tidigare. Ett avtal föregås vanligtvis av någon form av förhandling. Så icke i de här fallen. Här skickar de stora drakarna ut rena slavkontrakt och försöker få journalister och fotografer att skriva på under hot.

Förvisso. Det finns även ensidiga avtal, vilket de här otvetydigt är, men då brukar det inte gälla saker där båda parter har skyldigheter och rättigheter.

Wikipedia: Ett "ensidigt" avtal – ett något oegentligt begrepp – kallas vanligen för ett benefikt avtal (av latin: bene facere, 'att göra gott'). Ett typiskt benefikt avtal är en gåva.

Och någon gåva är det verkligen inte fråga om…

I fredags skickade Aller ut mejl till de frilansare som inte undertecknat ”avtalet”. I mejlet stod att nu var Journalistförbundet och Aller överens, minsann. Så nu fanns det inga frågetecken kvar, så det var bara att skriva på. Tur att man har en rask ordförande. Som strax efter att han blivit uppmärksammad på Allers fula tricks gick ut med moteld. Överens är man då rakt inte! Rena lögner från Aller alltså. Respektlöst. Luktar desperation.

Jo, man kan bli sur för mindre. Och jag tänker att det måste pågå en massa trista saker runt omkring med tanke på alla sura miner man möter överallt. Efter veckorna i USA har det blivit ännu mer uppenbart. Och allt kan väl inte skyllas på vädret? Eller regeringen? Ödmjukhet, ta hänsyn, visa respekt, vara tacksam och artig etcetera verkar vara helt utdöda begrepp. Spelar ingen roll var man är. I trafiken, i affären, på Posten eller bara är ute och går. Alla. Tänker. Bara. På. Sig. Själva.

Debatten om rätten att amma varsomhelst och hursomhelst blossar upp med jämna mellanrum. Jag har inga problem med ammande mammor. Tänker mest på de små liven som ska tvingas äta i stimmiga miljöer. Bara för att mamman prompt måste gå till frissan, gå och fika eller gå på krogen med en tre-veckors bebis. ”Titta bort om ni tycker det är äckligt” skrev en av de mest militanta morsorna i någon blogg. Sermanpå. Där kom det igen. JAG måste få göra som JAG vill.

Personligen tycker jag det finns vissa saker som passar bäst att göra utan publik. Peta näsan. Rensa tänderna med tandtråd. Bajsa. Snyta sig ljudligt. Klämma finnar. Hångla. Till exempel. Men jag är å andra sidan lite gammeldags.

När människor dör – särskilt om de dör plötsligt och inte av ålderdom – skriver alla om vilken fantastisk person den döde var. Världens snällaste, godaste och mest fantastiska som gått i ett par skor. Undrar om samma saker sades till personen ifråga då han/hon var i livet? Något som dock förvånade mig högeligen i helgen var Expressen (tror jag) som skrev om Linda Haglunds skulder. Hon hade obetalda p-böter och en massa annat. Det sjukaste var väl inte att tidningen skrev om det, det sjukaste är att den artikeln är tidningens mest delade. Alltså. På riktigt?

I går, efter att ha rivit ut en gammal äcklig plastmatta i hallen (två lager med något äckligt asbest-klister underst) kraschade jag i soffan, en bra bit från fjärrkontrollen. Parneviks på TV3. Barnen ojade sig över att folk trodde de var bortskämda, med både far och farfar som är kändisar. Men de lever helt vanliga liv, säger de. Beror kanske på vem man jämför med. 

Sen var det Ung & bortskämd i samma kanal. En samling latmaskar som super, bråkar och gnäller. En av brudarna är väldigt lik Svartenbrandts dotter. Är de systrar? Eller kanske de bara har samma plastikkirurg? 

En av grabbarna har aldrig klippt sina naglar. Det gör mamma åt honom. Och nej, det är inga sjuåringar det handlar om. Den här pajasen är 19.

Frågor på det?

Fula fiskar

Att folk och företag alltmer försöker sko sig på andra blir mer och mer uppenbart. Och jag blir heligt förbannad varenda gång jag stöter på fenomenet. Just nu är det medieföretagen som är de fulaste fiskarna. I alla fall i den lilla världen där jag befinner mig.

Som frilansare går mycket tid åt att sälja in en idé till en tidning. Det gäller att berätta tillräckligt mycket för att idén ska låta intressant, men inte så mycket att de kan sno idén och lägga jobbet på någon annan, exempelvis någon fastanställd. Det går åt mycket tid till detta ”sälj” och kanske får jag napp på två av tio förslag. Oftast vill tidningarna köpa både bild och text. Är materialet bra kan jag arbeta om det lite och sälja in till flera tidningar; andra bilder, annan vinkel osv. Det är jag som äger texten och bestämmer var den ska publiceras. Detsamma gäller bilder. Tidningen – eller vem det nu är som köper – betalar för rättigheterna att använda mina alster på det sätt vi kommer överens om.

Men nu blir det andra bullar.

Aller förlag (Allers, Allas, Året Runt m fl stora tidningar) har skickat ut avtal (vilket är helt fel benämning) till alla frilansar där jag uppmanas att skriva under. ”Avtalet” innebär att det jag säljer får användas fritt inom hela koncernen, i vilket land som helst och hur många gånger som helst. Dessutom även i reklamsammanhang, på Facebook och över huvud taget där förlaget tycker att de kan använda det jag producerat. Fulavtal, kallar Journalistförbundet det och kallade omedelbart till förhandling. Samt uppmanade alla medlemmar att inte skriva på. Av alla mejl som nu cirkulerar bland medlemmarna framgår klart och tydligt att förlaget utövar ren utpressning. Skriver man inte på – och ger upp alla rättigheter till sina egna grejer – blir det ingen affär.

”9 av de 10 mest lösnummersålda tidningarna i handeln kommer från Aller media.” skriver Aller på sin hemsida. Allerkoncernen har verksamhet i Danmark, Sverige, Norge och Finland med ca 120 tidskrifter och publikationer.

Nu har även Bonnier gått ut med samma fuling, men tagit det hela ett steg längre. Säljer man till någon titel inom Bonnier ger man förlaget ensamrätt. Man får alltså inte använda sin egen text eller sina egna bilder om man en gång tagit betalt för material man sålt. Och det ska gälla även retroaktivt, dvs om jag sålde en artikel för fem år sedan kan texten och/eller bilderna dyka upp varsomhelst inom Bonnier. Och i vilket sammanhang som helst. Bonnier finns i 15 länder och har 350 varumärken och företag.

Egmont går ännu ett snäpp längre genom att kräva att journalister och fotografer ska skicka in allt material som företaget köpt, för att säkerställa (nåja) att frilansaren inte säljer något material vidare. Egmont finns i 30 länder och gör - förutom tidningar - spel, film, böcker och olika digitala medier.

Ponera att det gäller bilder från något gratisätarevenemang och en fotograf tar bilder på en massa kändisar. Säljer bilderna till Amelia som sedan skänker dem vidare (då behöver de inte betala några 10% för vidareförsäljning nämligen) till nån reklamkampanj i Danmark. Kändisen blir galen och stämmer tidningen. Som hänvisar stämningen vidare till fotografen. Som ju har undertecknat ett avtal och godkänt att Bonnier använder bilderna hursomhelst. Med ensamrätt.

Journalistförbundets jurister har gått i taket eftersom ”avtalen” strider mot upphovsrättslagen. Vilket inte tycks bekymra förlagen ett enda vitten. Och material får de säkert ändå. Det är inte alla frilansar som är lika noga med vart de säljer vare sig texter eller bilder. Så blir det som det blir med både språket och bildkvaliteten. Men det går säkert att sälja tidningar ändå. Ingenting är ju så himla noga nuförtiden.

Och några stridsåtgärder eller centrala förhandlingar är det inte tal om från Journalistförbundets sida. Sånt ägnar man sig inte åt när det gäller egenföretagare.

Som om det inte var motigt nog ändå.

Jag går och bakar en kaka i stället.

Com Hem - Går Bort

RRRrrrrrring!

Lena Heimlén (svarar jag alltid, det kan ju vara en kund).

”Hej hej det är Anders från Com Hem. Jag söker Lena.”

Blir aggressiv bara jag hör den där tillkämpat överkäcka rösten i luren och fräser att om du hade lyssnat när jag svarade hade du hört att det är mig du pratar med.

”Ja men så bra” tror jag att han säger men det skränar, spelas musik och skrålas som värsta rejv-partyt i bakgrunden. Jag säger åt honom att koppla bort högtalartelefonen, eller head-setet eller var det är. Eller sätta sig någonstans där det inte är så mycket ljud i bakgrunden. Han fattar inte ett jota. Men säger att de sitter flera hundra personer i ett rum. Har de inget skyddsombud på Com Hem?

”Jo sörrö, jag tänkte du skulle få bättre pris på dina tjänster från oss.”

Börjar ana oråd och säger ointresserat jasså’ru. Men först vill han veta hur mycket vi betalar idag. Ingen aning, svarar jag helt sanningsenligt. Det verkar glädja Anders, för nu kan han ju dra till med precis vad som helst. Tror han. ”595 kanske låter bekant” käckar Anders vidare, han har ju ingen aning om att han pratar med en sifferblind (som dyslektiker fast med siffror i stället för bokstäver).

Näe, svarar jag sanningsenligt eftersom det inte låter ett enda dugg bekant. Då klämmer Anders till med ett alldeles fantastiskt erbjudande. ”Ni har ju telefon, bredband och tv från oss. Vilken hastighet har ni på bredbandet?” Faktiskt har jag ingen som helst aning om det heller. Däremot vet jag att vi inte har tv via dem, vi har nåt kabel-tjohej som hela huset har. Det berättar jag för Anders, som inte låter sig hindras av att sitta inne med fel information.

Nu kommer han med det oemotståndliga erbjudandet. Vi behöver bara betala 458 spänn i månaden! Jaha? Tänker jag tyst medan jag loggar in på banken och plockar fram fakturorna från Com Hem. En snabb genomgång visar att vi betalar ungefär 350 kronor i månaden i snitt. Beror lite på hur mycket vi använder den fasta telefonen. Till och med en sifferblind som jag kan konstatera att erbjudandet inte är särskilt lockande.

Jag berättar för Anders att han just kommit med ett fantastiskt erbjudande som skulle kosta oss en hundring mer i månaden. Tolvhundra spänn om året. Då går han till steg två i sitt pratmanus. Vi ska få sex månader gratis. SEN ska vi betala 458/månad.

Jag undrar vad haken är, förutom att erbjudandet blir dyrare efter sex månader. Anders kollar i sina papper och säger att vi just nu tycks ha noll fast avgift för telefonen. Så egentligen skulle vi betala mer. Jaha? Ander klämmer då i med att vi, förutom det fantastiska erbjudandet kommer att få en gratis Siemens-telefon till ett värde av tusen kronor. Lysande. Men vi behöver ingen ny Siemens-telefon. Inte ens en gratis.

Men, jag undrar fortfarande vad det fantastiska erbjudandet består av. Och vad haken är. Då berättar Anders att vi måste binda vårt avtal i 36 månader. Mhm, men om vi flyttar härifrån då undrar jag. Det var skitbökigt sist vi flyttade och hade bundit telefon och internet. Men Anders försäkrar att Com Hem funkar överallt, om vi inte tänker flytta ut till en stuga på landet förstås. Men det kanske är just det vi tänker, säger jag då och känner mig krånglig. Anders letar febrilt i sitt pratmanus. Såna motargument har Com Hem inte räknat med. Anders svamlar en stund och säger sedan myndigt att han nu tänker läsa upp ett avtal som jag får bekräfta och sen är saken klar.

Nähädu, stopp och belägg säger jag med aningen höjd röst. Såna här stora beslut vill jag inte ta på egen hand. Vi har gemensam kassa och ingen av oss fattar självsvåldigt beslut om ekonomin. Jag vill prata med min man först, innan jag sätter oss i något avtal tre år framöver. Men se det går inte alls för sig. Däremot kan Anders själv ringa och prata med honom. Tror jag säkert att du kan, säger jag, men han har inte samma möjligheter som jag att sitta och ta privatsamtal under arbetstid.

Då suckar Anders och säger att om jag inte slår till på direkten kan han inte erbjuda sex månaders gratis telefoni och bredband. Då återstår bara erbjudandet med en höjning av kostnaden med ungefär en hundring. Och en gratis telefon. Mot att vi tecknar ett 36 månaders avtal.

Ja du Anders, tack så himla mycket men då tackar jag nej.