Respekt

Historien om medieföretagens fula spel med landets frilansare går vidare. Vi är ganska många som är med i olika nätverk för att stötta varandra att INTE skriva under de här så kallade avtalen där man för all framtid avsäger sig sin upphovsrätt. Och, när det gäller vissa förlag, även avsäger sig upphovsrätten för material man har sålt tidigare. Ett avtal föregås vanligtvis av någon form av förhandling. Så icke i de här fallen. Här skickar de stora drakarna ut rena slavkontrakt och försöker få journalister och fotografer att skriva på under hot.

Förvisso. Det finns även ensidiga avtal, vilket de här otvetydigt är, men då brukar det inte gälla saker där båda parter har skyldigheter och rättigheter.

Wikipedia: Ett "ensidigt" avtal – ett något oegentligt begrepp – kallas vanligen för ett benefikt avtal (av latin: bene facere, 'att göra gott'). Ett typiskt benefikt avtal är en gåva.

Och någon gåva är det verkligen inte fråga om…

I fredags skickade Aller ut mejl till de frilansare som inte undertecknat ”avtalet”. I mejlet stod att nu var Journalistförbundet och Aller överens, minsann. Så nu fanns det inga frågetecken kvar, så det var bara att skriva på. Tur att man har en rask ordförande. Som strax efter att han blivit uppmärksammad på Allers fula tricks gick ut med moteld. Överens är man då rakt inte! Rena lögner från Aller alltså. Respektlöst. Luktar desperation.

Jo, man kan bli sur för mindre. Och jag tänker att det måste pågå en massa trista saker runt omkring med tanke på alla sura miner man möter överallt. Efter veckorna i USA har det blivit ännu mer uppenbart. Och allt kan väl inte skyllas på vädret? Eller regeringen? Ödmjukhet, ta hänsyn, visa respekt, vara tacksam och artig etcetera verkar vara helt utdöda begrepp. Spelar ingen roll var man är. I trafiken, i affären, på Posten eller bara är ute och går. Alla. Tänker. Bara. På. Sig. Själva.

Debatten om rätten att amma varsomhelst och hursomhelst blossar upp med jämna mellanrum. Jag har inga problem med ammande mammor. Tänker mest på de små liven som ska tvingas äta i stimmiga miljöer. Bara för att mamman prompt måste gå till frissan, gå och fika eller gå på krogen med en tre-veckors bebis. ”Titta bort om ni tycker det är äckligt” skrev en av de mest militanta morsorna i någon blogg. Sermanpå. Där kom det igen. JAG måste få göra som JAG vill.

Personligen tycker jag det finns vissa saker som passar bäst att göra utan publik. Peta näsan. Rensa tänderna med tandtråd. Bajsa. Snyta sig ljudligt. Klämma finnar. Hångla. Till exempel. Men jag är å andra sidan lite gammeldags.

När människor dör – särskilt om de dör plötsligt och inte av ålderdom – skriver alla om vilken fantastisk person den döde var. Världens snällaste, godaste och mest fantastiska som gått i ett par skor. Undrar om samma saker sades till personen ifråga då han/hon var i livet? Något som dock förvånade mig högeligen i helgen var Expressen (tror jag) som skrev om Linda Haglunds skulder. Hon hade obetalda p-böter och en massa annat. Det sjukaste var väl inte att tidningen skrev om det, det sjukaste är att den artikeln är tidningens mest delade. Alltså. På riktigt?

I går, efter att ha rivit ut en gammal äcklig plastmatta i hallen (två lager med något äckligt asbest-klister underst) kraschade jag i soffan, en bra bit från fjärrkontrollen. Parneviks på TV3. Barnen ojade sig över att folk trodde de var bortskämda, med både far och farfar som är kändisar. Men de lever helt vanliga liv, säger de. Beror kanske på vem man jämför med. 

Sen var det Ung & bortskämd i samma kanal. En samling latmaskar som super, bråkar och gnäller. En av brudarna är väldigt lik Svartenbrandts dotter. Är de systrar? Eller kanske de bara har samma plastikkirurg? 

En av grabbarna har aldrig klippt sina naglar. Det gör mamma åt honom. Och nej, det är inga sjuåringar det handlar om. Den här pajasen är 19.

Frågor på det?