Änglar finns!

Den stora påsen syns inte, den innehåller en hemlis.

 Den här bloggen kör jag för att få pysa, muttra och gnälla över livets små förtretligheter. Och stora. Så slipper maken ta emot allt över frukostkoppen. Men idag blir det nog mer ros än ris. Just som jag gick och retade mig på Donald Trump och på gnället om byggandet i Solna tittade solen fram och det kändes som rätt läge att ta en promenad.

”Jag beställde en grej på nätet, kan du hämta den på Posten tror du?” frågade E. Jajamensan, man är väl en hjälpsam person. Och så skulle jag in och leta present och handla lite småsaker på Hemköp (otroligt korkat eftersom alla Solnas pensionärer handlar idag med 5 % rabatt och affären är en enda stor trafikstockning av rollatorer), men är kaffet slut hemma så är det krisläge.

Inledde shoppingturen med en vända på Stadium. Bästa affären i stan. Alltså, den som rekryterar personal dit borde få en guldstjärna. Minst. Otroligt proffsig och hjälpsam personal. Alltid. Varenda en av dem. I alla fall så är det kuligare att köpa kläder i storlek 92/98 än XXL så det blev en påse blandat. Sen blev det inköp av present. Inslagningen av den var som ett Friskis & Svettis-pass Medium, men blev rätt okej. Cirka 130 cm långt med granna snören och allt.

Sen in på Hemköp då. ”Glo lagom” tänkte jag när några damer gav mig mullvaden-blicken. ”Mitt paket tar mindre plats än din rollator.” tänkte jag men sa inget. Inte glodde jag tillbaka heller, nöjd som jag var med mina inköp. Dagen artade sig ännu bättre när det var noll kö till Posten. Händer nästan aldrig. Medan jag balanserade kassar, varukorg och mitt 130-centimeterspaket dök postdamen upp som Mr Deeds (”I am very sneeky” ni vet) och ställde en ENORM låda på disken. Innan jag hann tappa hakan sa hon ”varsågod” och log. Lite elakt, kanske?

Men vad fasen, är det en lekstuga? tänkte jag. Antagligen tänkte jag högt, för tanten som var nästa på tur sa ”men VAD har du handlat?”. Ingenting, svarade jag sanningsenligt medan jag försökte baxa ner lådan på golvet utan att välta stolpen med nummerlappar och störtskylten med billiga strumpor. Jag närapå golvade en tvååring med mitt långa paket och bröt två naglar när jag försökte klämma in handen i en smal glipa i locket på lådan. Proceduren som därefter följde; att komma igenom kassan och betala kaffet, var en scen värdig en Tati-film. Men ut kom jag. Ännu svettigare än efter paketinslagningen. Och tänkte: Vad 17 gör jag nu?

Som i en filmscen där törstande människor efter stekheta dagar i öknen får syn på en oas, uppenbarade sig Stadium ett tiotal meter bort. Min enda chans att få hem lekstugan (eller vad de nu kunde vara) utan att behöva ta en taxi. En extra stor taxi, dessutom. Och det är nu lovsången tar sin början. Tjejen i kassan (som strax innan lett stort åt min hög med pyttesmå kläder) kom med alla möjliga kreativa idéer och vi enades om att det smartaste nog var att öppna den enorma lådan och se om det möjligen fanns en mindre låda inuti. Som inte skulle vara större än att den kunde få plats i Stadiums största plastkasse. Jomenvisst, likt en rysk docka fanns en mindre – men fortfarande väldigt stor – låda i den jättestora lådan, samt en ansenlig mängd luftfyllda plastpåsar. Med gemensamma krafter lyckades vi pressa ner den mindre lådan i Stadiums största plastkasse och tjejen i kassan knöt ett snöre om handtagen så att det hela skulle bli enklare för mig att bära.

-          -  Suveränt! utbrast jag. Tack SNÄLLA för all hjälp! Och tjejen bara log lite vanligt.

Återstår bara att leta upp en soptunna så jag kan slänga alla plastpåsarna och möjligen knöla ner den lekstugestora lådan. Om inte någon av tiggarna vill ha den förstås. Tror jag att jag tänkte. Möjligen tänkte jag lite högt. Och tog tag i kartongen och samlade ihop resten av mina pinaler.

-          -  Nej nej, sa tjejen i kassan, den där tar jag hand om.

Alltså.

På riktigt.

Det finns hopp om mänskligheten.

Jag hoppas att de anställda på Stadium får den uppskattning och den lön de förtjänar. De är som klippta och skurna för jobbet, varenda en av dem. Och det tycker jag även andra dagar, men idag var det något alldeles extra.

Änglar finns.

På Stadium i Solna centrum.