Intresseklubben

Åter till veckorna i USA. Jag har ju tidigare lovordat hjärtligheten, omtanken och allt det som är som det var här hemma för sisådär fyrtio år sedan. När pappa lyfte på hatten när han hälsade på grannarna. När man höll upp dörren för varandra. När man småpratade i kön till snabbköpskassan eller i väntkuren vid busshållplatsen. Någon sa, innan vi åkte, att det där är bara yta. Och – alla frågar hela tiden hur man mår, som om de brydde sig.

Yta eller ej, men nog kändes det äkta. Och amerikaner delar gärna med sig av små anekdoter ur sina egna liv för att stunden senare intresserat lyssna på vad man har att kontra med.

Oh, how interesting. Kan de säga och övertyga åtminstone mig om att de menar det. Och inte sjutton skulle någon i Stockholms tunnelbana frivilligt gå fram och fråga en som ser vilsen ut om han eller hon behöver hjälp. Sånt hände i New York. Mer än en gång.

Eller när två överförfriskade herrar började slåss på stora gatan i Austin på nyårsnatten. Det tog baske mig inte ens en minut förrän förbipasserande rusade dit och skilde bråkstakarna åt. Skulle aldrig hända i den här stan. Eller är jag grinig nu? Jag bara tänker på alla som råkar illa ut på ett eller annat vis och som vittnar om att ingen kommer till undsättning. Och bara en sån sak att man delar ut pris till den som verkligen går mot strömmen och vågar hjälpa till. Galet.

Alla taxichaufförer vi åkt med (eller mest Über faktiskt) och som berättat om sig själva och nyfiket frågat om oss, om Sverige, om skatter (kommer alltid på tal när man nämner Sverige…) eller vad vi tycker om Austin. Och inte en enda gång har någon kommenterat mitt svar ”jag är frilansjournalist” med ett ”JAHA?! Och kan du leva på det?”. Den kommentaren kommer i princip undantagslöst här hemma. Vad svarar man på det?

”Nej alltså det går ju inte. Fattar inte varför jag jobbar med det här år ut och år in. När jag inte kan försörja mig. Men onsdagar och torsdagar sitter jag utanför ICA med en pappmugg och varannan lördag fnaskar jag på Sheraton.” Eller vad?

För att inte tala om dem som sitter med sina telefoner vid middagsbordet och inte lyssnar ens med ett halvt öra på de samtal som eventuellt förekommer kring bordet. Om inte alla är lika upptagna av Instagram, Facebook, Twitter eller vad det nu är som är så himlans intressant att man inte ens kan äta middag utan ett öga på telefonen. Inte ens i tio minuter. Skrämmande.

Något som rönte stort intresse i går, i alla fall i Norrköping, var kungens namnsdag. Det var Karl i går och allmän flaggdag. Utanför polisstationen hade ingen flagga hissats, varpå en rad misslynta medborgare ringde och påpekade det olämpliga i att förbise denna viktiga dag. Till slut såg polisen sig tvungen att gå ut på sin hemsida och meddela att man av säkerhetsskäl valt att inte hissa någon flagga över huvud taget. Det blåste nämligen för mycket. 

Kungens namnsdag. 

Intresseklubben antecknar.