Lite söndagsdepp

Ibland stannar tiden liksom upp och hämtar andan på något sätt. Det står still.
Märkligt nog står det sällan still i positiva lägen. Pause-knappen trycks in när livet är lite trist. Eller tämligen händelselöst. Eller tomt.

Ibland blir det mer påtagligt än annars vilka som saknas. När man ordnar kalas, till exempel. I stället för att glädjas över alla som finns på kalaset, blir man smärtsamt medveten om vilka som inte finns där. Lite samma känsla som när man skriver vykort på semestern, eller julkort. Alla adresser man hoppar över. Människor som man av en eller annan anledning inte kan höra av sig till längre.

Samma sak när det nya årets kalender ska fyllas i. Alla födelsedagar man inte vill glömma. Och så plötsligt inser man att almanackan inte är lika full som året innan.

Det har varit lite väl många förluster de senaste åren. Människor man älskar och som plötsligt är borta. Skälen skiftar, men borta är dom. Och har lämnat stora tomrum efter sig.

När man tänker på hur hjärtlöst livet kan vara, känns det ganska oviktigt att reta sig på Berlusconi, räntehöjningar, snöskottning och elpriset.

"Ta vara på livet, det går ej i repris" har moster broderat på en väggbonad. Det är bra att påminnas om det lite då och då.
Allting har man bara till låns. Ägodelar, vänner, familj.
Man har allt detta. Ett tag. Det gäller att ta vara på och vara rädd om.
Så länge man får och kan.

Det är bara att bita ihop, brukar det heta. Och så gör man det, tills bettskenan går i tre delar. Då får man skrika och gråta och vara förbannad ett tag.
Det går ju över.
Bevars.

"Bara en enda ros på ett evigt klänge,
så är livet, trist varar länge..."