Jag och jag själv

Ingen selfie - bara lite fredagsmys.

Sedan 80-talets första trevande ego-kickar har vurmen för det egna jaget bara växt. JAG går före allting annat. Som om JAG vore jordens medelpunkt. Man ser de är superegoisterna dagligen.
Det är viktigare att kolla sitt Instagram-konto och sina Facebook-meddelanden än att hålla koll på sina barn. Såg jag senast häromdagen. Mamma med två små flickor, kanske 2 och 4 år gamla. Mamman gick längs en hyfsat trafikerad väg, fram och tillbaka på trottoaren, medan flickorna sprang och hoppade framför, bakom och vid sidan av. Mamman hela tiden DJUPT försjunken i sin mobiltelefon. Jag satt och tittade på spektaklet och bad till högre makter att ingen av flickorna skulle få för sig att skutta och hoppsa rätt ut i gatan när någon av alla bussarna körde förbi.

Ordet SELFIE har blivit svenska, undrar om det inte fanns med i förra årets lista över nya svenska ord förresten? Nåja, annars kommer det väl in på listan i år. Att unga tjejer står och plutar med läpparna, tittar under lugg, puffar upp tuttarna och jobbar i en evighet för att få rätt kameravinkel, rätt look och så vidare är allom bekant. Man kan fnysa åt det som en övergående tonårsnyck, men selfien har spridit sig till alla åldrar och alla samhällsskikt. Nu har amerikanska forskare klassat detta som mental disorder, inte en så allvarlig åkomma att den fordrar tvångsomhändertagande, men väl en mental störning.
The disorder is called selfitis, and is defined as the obsessive compulsive desire to take photos of one’s self  and post them on social media as a way to make up for the lack of self-esteem and to fill a gap in intimacy.
Det var som attan.

Det är förresten inte bara småtjejer som producerar flest selfies, Herr Urspårad himself är rätt bra på såna också. Fast just den här bilden har visst snuten tagit... 

Enligt Aftonbladet har han gått bärsärk på ett varuhus. Tvångsvård, finns det i USA?

Margot Wallström, som i åratal sagt högt och tveklöst NEJ till alla som velat ha tillbaka henne i s-toppen, har nu sagt att hon längtar tillbaka till politiken. Blev väl trist när hon inte längre har några uppdrag vare sig i EU eller FN. Postkodlotteriet - eller var det Bingo-lotto? - känns kanske inte lika prestigefyllt. Jag känner henne inte, men hon verkar vara en sympatiskt person. Hade hon nappat när Mona Sahlin blev petad hade det säkert varit en annan sak. Nu vete fåglarna. Har hon inte varit borta lite för länge?
Knasigast idag var nyhetsuppläsaren på SVT1 som presenterade nyheten med "Sverigedemokraternas Margot Wallström..." Vi satte faktiskt morgonkaffet i vrångstrupen. Men sen fattade vi att det var en ren felsägning.

Fotbollsvåldet har debatterats flitigt efter förra helgens tragiska händelse då en DIF-supporter blev dödad i Helsingborg. Nu pratar man om att förbjuda folk att ha på sig rånarluva på matcherna, eller på annat sätt dölja sitt ansikte. Jag trodde att just det förslaget var ett ovanligt uselt aprilskämt. Alltså, vilken anledning har man att dölja fejset när man går på fotboll? För att man sagt till frun att man är på jobbet? För att pappa hejar på rivaliserande klubb? VAD?
Och varför måste man vara aspackad när man går på fotboll? För att stå ut med det dåliga spelet?
Det finns väl en hel del att ta itu med som framför allt klubbarna har blundat inför alldeles för länge. Och funkar inte det får man väl förbjuda 1) bortapublik 2) all publik. Och det blir ju roligt. Inte.

Zlatan viker ut sig i modemagasinet Elle, skriver Expressen och lovar "avklädda bilder" vilket såklart är avsett att locka folk att klicka sig vidare. Aningen skeptisk, men ännu mer nyfiken på varför han inte tillåter avklädda bröstbilder (jo, det gällde hans egen bringa, inte hustruns), klickade jag mig vidare. Hamnade på Elles webbsida där en barsk Karl Lagerfeldt lutar sig mot en leende Zlatan (och där han sitter på sin pall är han ungefär i samma längd som Lagerfeldt). Stakar mig igenom franskan och hittar ännu en länk i texten om de avklädda bilderna. Klickade på länken och möttes av det här:

Surprise!

Jag brukar säga att man kan komma undan med precis vadsomhelst bara man kallar det för konst. Och för att uppmärksammas för sina konst(iga)-projekt gäller att vara så udda som möjligt. Jag tyckte Anna Odell hade nått ett riktigt lågvattenmärke när hon fejkade ett självmordsförsök och kallade det för konst, men fasen vet om inte den franske konstnären (?) Abraham Poincheval tar priset ändå? Han har bosatt sig inuti en död björn under två veckors tid och sänder live-tv där inifrån. Den optimala selfien? 

I Kalmars och Kronobergs län är man bäst på att spara pengar. Det gör nu att pressen fortsätter att odla myten om snåla smålänningar. Hur man nu kan sätta likhetstecken mellan sparsam och snål. Det är faktiskt två helt skilda saker. Det förklarar varför man aldrig ser några smålänningar i Lyxfällan, eller som G sa "dum-i-huvet-tv". 
Sparsamhet är en dygd, sa min mamma. Fast sånt är visst inte så inne längre.

Moderaterna håller stormöte i Göteborg, "Ödesmötet" hojtar AB och andra medier hänger på bilden av en regeringstrött allians som inte åstadkommit nånting. Jag vet att bad news säljer fler tidningar och det är så himla otrendigt att säga något positivt, men den lilla nyheten att 200 000 människor har kommit ifrån det så kallade utanförskapet och i stället arbetar för sin försörjning borde väl ändå ha renderat en halvsida? Va? Eller att alla arbetande svenskar har fått avsevärt mycket mer i plånkan? Men det är roligare att gnälla (tell me about it) över att alla som får sjukpension (exempelvis undertecknad) har fått ersättningen sänkt OCH betalar högre skatt. Instämmer. Sånt suger verkligen. Om jag ska se till min egen privata ekonomi. Och det gör man ju. Nationalekonomi får de som har betalt för det syssla med.

Volvo-Svanberg fick sitt arvode höjt med 44 %. Det var inte illa pinkat. Hur stora lönelyft fick alla som bygger bilarna? 

Men alltså. Det här med att lägga ut bilder på nätet. Ibland undrar man om folk inte har någon insikt i hur internet funkar över huvud taget. Varför lägger man ut bilder på sina nakna barn? Måhända i badkaret där man tycker att de är så himla oemotståndliga. Eller där de ligger och kramar sina gosedjur innan man fått på dem pyjamasen. Rara bilder för oss vanliga människor. Men så himla onödigt.
Det finns en massa nätpeddon som dammsuger nätet efter den här typen av bilder. Jag blir illamående bara att tänka på vad de gör när de hittar de här barnnakenbilderna.
Illa. Mår jag.

Nu ska jag ägna mig åt betydligt trevligare saker. Åka och plåta ett gäng kattungar. Är det något som får en på gott humör, så är det djur. Sällskapsdjur i synnerhet, det är dessutom vetenskapligt bevisat, och ännu mer i synnerhet sällskapsdjurens ungar. Jag har hört folk säga "nä jag tycker inte om hundar/katter/djur" och tycker det är jättekonstigt. Man kan vara rädd, allergisk, oberörd, tycka att de skräpar ner/väsnas/kostar pengar men alltså så där generellt bara "tycker inte om". Är inte det någon form av empatistörning? Som en känd tv-producent sa till mig en gång "djurägare är berikade människor". Så sant. Om jag skulle slå till och köpa en katt kanske?

Stambytet då? Alla vitvaror som bestämt sig för att dö? Hantverkarna som plötsligt dyker upp så vi känner oss ungefär som om vi deltar i nattduellen i Mästarnas Mästare - man vet aldrig när det händer. Nä alltså när jag fick sms i går med innehållet "A har brutit armen på flera ställen, B ligger på sjukhus med andnöd, C har blivit nästan helt döv och D har influensa. Annars är allt bara bra." insåg jag att vi har det ganska bra ändå. Pengar är trots allt bara papper.

Trevlig helg!



PS.
Ni följer väl Manimalis på Facebook?

"In the hood"

Stängt för lunch?

Att vi blir allt mer amerikaniserade eller anglofila eller vad det kan heta är allom bekant. Fick häromdagen frågan ”Är du hemma? Jag är i ditt hood.”.

Jamensåtrevligt, svarade jag glatt medan jag undrade var sjutton människan var nånstans. Sedan hörde jag utrop av station och fattade att hood är förkortning av neighbourhood och betyder ordagrant i grannskapet, alltså personen som ringde var i närheten. Ka-ching!

Nå. Tillbaka i de centralare delarna av Solna har jag idag tagit mig en rejäl runda. Ville kolla vad som hänt sedan sist, förutom att uträtta en del ärenden. Kunde konstatera att personalen hos Kjell & Co fortsatt är i en klass för sig när det gäller hjälpsamhet. Trevliga är de också, varenda en som jobbar där. I dag kom en äldre man i permobil in i butiken. Där är ganska trångt även för en gående och hyfsat smidig person, som jag själv uhrm uhrm, men med permobilen blev det ett rent äventyr. Det första mannen gjorde var att köra rakt in i en hylla med headsets – krasch, brak! Sedan backade han därifrån och välte en korg med kataloger – kablam! Därefter tog han sats och körde framåt igen med en sabla fart och körde över alla kartonger med headset som han rev ner i första svängen – KRAAAAASK! Och när han sedan backade över både kartonger och utvälta kataloger vände sig killen som hjälpte mig mot mannen i rullstolen med ett artigt ”Går det bra?” utan minsta spår av irritation eller ironi.
Och han ägnade säkert fem minuter åt att leta efter en liten grej till mig som kostade tio spänn. Service på hög nivå. Favoritbutik.

Taktiken att inte ge tiggarna pengar verkar ha haft effekt (har hittills bara sett tre personer allt som allt som slängt till någon av tiggarna en slant), antalet har krympt avsevärt och dessutom har de som är kvar blivit ett snäpp latare. Låter en kudde ligga framme och ställer dit en pappmugg. Fattades bara en skylt med ”Kommer strax”. 

Hemköp – alltid lika seeeeegt att köa för att få hämta ut ett brev som är aningen tjockade än ett vanligt kuvert. Suck. Folket från Kjell & Co skulle kunna hålla kurs i bra service.

Spårvägsbygget till Solna station. Alltså, vem var det som kom på den briljanta idén att dra spårvagnen dit? Som alla andra byggen är det försenat = man får gå OMVÄGAR för att komma dit man ska. Jaja, jag behöver röra på fläsket, jag vet. Dessutom med en hög och svindyr standard som håller för snabbtåg, helt onödigt. Som mest har jag sett tio pers i ett helt tåg. Men det kanske blir mer poppis när man kan åka nästan ända fram till kompisarenan.

Hemma i lägenheten då? Vi höll oss ju borta hela dagen i går då hantverkarna skulle göra klart det sista i bad och wc, städning skulle ske som idag tisdag (1:a april, borde anat oråd). Och när vi kom hem i går såg vi att – jodå – ingenting hade hänt. Förvånad? Inte alls. Orkar inte ens bli förbannad längre. Men i morse klockan 07.20 stod det plötsligt en hantverkare i vår hall, tätt följd av ytterligare fyra man. INGEN ringde på dörren. Ursäkta, men vi bor faktiskt här.

Himla tur att man nuförtiden sover med kläderna på. Bara utifall att.

Nä jag bara skojar. Det är ju första april idag.

Det här är dock inget aprilskämt. Det är Kvalitetsbyggs kreativa lösning på problemet: hålet och locket vi gjorde passar inte ihop. Undrar hur länge tejpen håller? 

Stockholmspolisens aprilskämt att de skaffat bettskenor till alla polishundar för att inte få klagomål på hål i kläder och kroppsdelar var inte så himla skoj. Eller, tajmingen kunde varit bättre, kanske man ska säga. Gå ut med det samma dag som alla medier rapporterar att antalet personer som behöver sjukhusvård efter hundbett har ökat de senaste åren. Och så bild på den stackars lilla bebin som blev biten häromdagen.

”Mörkertalet är stort” skrivs det, vilket säkert är sant. Det man vill veta är vad som hände innan hunden bet. Är det ett hugg helt oprovocerat kan man börja fundera på om hunden är så lämplig att ha bland andra levande varelser. Men ofta är det den egna hunden som biter. Om inte, är det oftast den som håller i kopplet det är fel på.

Men nu lär väl debatten om att förbjuda vissa raser att ta fart igen.

Som om det skulle hjälpa.

Liksom.

Nu ska jag städa badrummet. Där ligger metallspån överallt och en massa annat som behöver fixas till. Någon städning har vi inte sett till idag. Däremot hade någon placerat makens promenadskor uppe på fina pallen i hallen när jag kom hem. Och någon hade använt duschen. Kände mig som Guldlock ungefär.

Men det kanske bara var någon som ville skoja lite.

Reclaim the home

Flyttat hemifrån. Igen.

Så var det då äntligen dags att flytta hem igen. Från gamla barndomshemmet (TACK, syrran!). Byggbasen hade garanterat att alla arbeten skulle vara avslutade och lägenheten städad och allt i toppskick i fredags kl 16.00.

Såklart inte den tidplanen höll. Heller. Hyggligt snabbstädad, men verkligen inte färdig.

Men i går gick flyttlassen. Det blev ett par vändor fram och tillbaka, men när vi efter sista lasset stängde efter oss kändes det faktiskt vemodigt. Trots lyckan att kunna återta hemmet. Reclaim som det numera heter på ren svenska. Det betyder att man invaderar något som man tycker sig ha rätt att ockupera; reclaim the streets, reclaim the city och så vidare. Fast vi har ju faktiskt rätt att invadera vårt eget hem. Skönt, men konstigt. Lite som att flytta hemifrån en gång till.

Numera stålsätter vi oss för vilka nya tabbar vi ska upptäcka när vi kommer hem. Inga skåp uppsatta, en massa eldragningar kvar att göra, dörrarna är inte oljade, trösklarna är sneda och spruckna, duschblandaren läcker… Ja, listan är ungefär två A4-sidor lång.

I fredags fick jag frågan: Var vill du ha vattenavstängningen till tvättmaskinen?

Jag: Måste det vara en sån där ful kran?

Rörisen: Dä ä standard.

En sak man kan säga om hela den här soppan att det som verkligen är standard är just de tre orden. Så fort man ställt en fråga, som på minsta möjliga vis kunnat tolkas som ett ifrågasättande, har man fått till svar dä ä standard. Eller möjligen de e standard, beroende på vem man frågat.

Nåväl, den fula kranen är ett måste, så jag svarade: Sätt den gärna där den syns så lite som möjligt. Därefter följde en liten diskussion om var det möjligen kunde vara och rörisen sammanfattade det hela med: Jag sätter den BAKOM tvättmaskinen då, på vänster sida så ni kommer åt den men att den inte är direkt synlig.

Skitbra!

Ja men kolla. Den syns ju nästan inte alls!

Suck.

I morgon ska vi köra hörnsoffan till landet. Familjen växer så det blir större soffa hemma och större soffa på landet. Det skulle vi gjort redan för ett par veckor sedan, men eftersom hela stambytesprojektet är försenat och alla dörröppningar i lägenheten varit inplastade har vi tvingats vänta. Vi får helt enkelt ta semester i morgon, fixa släp redan idag och ställa in soffan där över natten. I morgon kommer Kvalitetsbygg AB tillbaka. Och på tisdag. Och på onsdag. Och på… pja, återstår att se.

Jippi.

Inte.

Men nu vet vi vad det är för "komplicerade arbetsmoment" som försenat hela jobbet. Vi har ju träffat en hel del grannar. Alla berättar om fel som begåtts och som fått rättas till. Sånt tar tid. Både snabbare och bättre att göra rätt från början. Men oerhört svårt för en del. 

Tydligen.

Jag - ett brottsoffer

En schweizerost? Nej, proffsens uppfattning om en korrekt monterad duschvägg...

Visserligen är hela stambyteshistorien skött på ett näst intill kriminellt uselt sätt, men så illa är det väl ändå inte? Nej då. Förvisso upptäckte vi i går kväll att väggarna till duschhörnan var felmonterade, hur man nu kan misslyckas med det. Å andra sidan har vi oräkneliga gånger sagt till varandra ”Hur FA-AN kan man missa något sånt?”. Vi har inte fått något svar på det. Lär aldrig få heller.

Hur noggrann kan man behöva vara? Liksom.

Det räcker inte med ett flertal möten.

Med ett stort antal mejl fram och tillbaka.

Byggbasens egna bilder.

Våra bilder.

Skrivna instruktioner.

Välskrivna avtal.

Monteringsanvisningar.

Det har blivit j-ligt fel ändå. Men det är klart, hantverkare som inte vet skillnaden mellan en ritning och en monteringsanvisning kanske man inte kan förvänta sig något proffsjobb av? Klockan fyra i eftermiddag ska allt vara klart, monterat och städat samt i full funktion. Tillåt mig tvivla.

På onsdag är det besiktning. Ansvarig på Kvalitetsbygg har lagt en lapp i lådan om det. Informationen avslutas med

”Som lägenhetsinnehavare kan man alltid komma med åsikter om utförandet är som förväntat eller ej, men det är alltid besiktningsmannen som avgör om det är godkänt eller ej!”

Komma med åsikter?

Moi?

You bet!

Efter några ganska upprörda telefonsamtal i morse insåg jag till slut det lönlösa i den typen av kontakt och åkte hem i stället. Sista utvägen liksom. Hålla killarna i handen och PEKA. Jag tror det kommer att funka nu. Eller hoppas i alla fall.

På vägen ut mötte jag en av målarna. Han undrade vad jag tyckte om tapeterna på toan.

Jättesnygga, sa jag, det är ju vi som har valt dem.

Jo men tapetseringen, vad tycker du om den?

Frågar man får man räkna med ett svar man kanske inte vill ha, har jag lärt mig.

Mjo, sa jag, på den ena väggen tycker jag att tapeterna sitter snett och fondväggen är snett skuren i båda hörnen.

Insåg raskt att det var dumt sagt och fick ett fräsande ”Det går inte att sätta tapeterna på något annat sätt”.

Nä nä, det är du som är proffset tänkte jag, väl medveten om att vi skulle ha gjort det mycket bättre själva.

Suck.

Eftersom det var bråttom att komma upp i lägenheten parkerade jag på gatan utanför. Trots den hyrda p-platsen har vi löst boendeparkering för två månader (sexhundra spänn) eftersom vi under större delen av detta år har varit ett kringflackande par. När jag kom tillbaka ungefär 45 minuter senare, upptäckte jag att någon gjort en lång repa längs bilens förarsida. Från bakdäcket, över båda dörrarna och fram till främre hjulhuset. Bussigt. Bilen framför var oskadd, men bilen framför den hade liknande skador längs sidan. Kollade reg-numret och fann att bilen tillhör en av våra grannar. Vilken märklig tillfällighet. Ingen av de andra bilarna på gatan hade liknande repor.

Samtal till försäkringsbolaget.

Samtal till verkstan för skadebesiktning.

Samtal till polisen.

- Finns det någon känd hotbild mot dig?

- Haha, skrattade jag, det ska väl vara ett gäng förbannade hantverkare då i så fall.

- Känner de till vilken bil du kör?

- Nä men alltså jag skämtade.

Såna skämt uppskattas inte av farbror polisen som i sträng ton berättade att man ska ta alla hot, även den minsta lilla aning, på fullaste allvar. Det är ju valår i år.

Öh?

Och sen frågade farbror polisen om jag hade några skadeståndsanspråk.

Ja tack, sa jag. Självrisken är på tretusen spänn. Trots att det inte är mitt fel.

Jaha, sa polisen och undrade sen om jag ville ha kontakt med brottsofferjouren eller om jag kunde ta mig igenom detta på egen hand.

Det var ju snällt att fråga, men vad fasen det är en BIL vi pratar om. Visserligen en väldigt bra bil som för två dagar sedan gick igenom besiktningen utan anmärkning, men något direkt trauma kan jag inte påstå att jag upplever av att kärran blivit repad.

Nej tack, sa jag. Och försökte hålla mig för skratt.

Och visst, släppa och gå vidare, som jag skrev i går. Klart jag gör. Det här är inget att gå och älta. Men jag tänker vara väldigt förbannad ett tag först.

Och dricka oanständiga mängder vin i kväll.

Nä, jag bara skojade.

Om vinet alltså. Förbannad tänker jag vara ett tag. 

Släpp och gå vidare

Allt är inte alltid rättvist. Detalj ur målning av Dimitrios Pezouvanis

Gårdagens bild har jag printat och tejpat fast på min bildskärm. ”Livet är för kort för att stressa upp sig över personer som inte ens förtjänar att vara ett problem i ditt liv.” Smaka på den en stund.

Hur illa man än blivit behandlad, hur ledsen man än är och hur tung än sorgen är att bära kommer man förr eller senare till en punkt där man känner att nu räcker det.

Det gäller såklart inte bara det som händer i relationer och i privatlivet. Människor som tjatar och går på även i andra sammanhang blir till slut en pina för hela sin omgivning.

Men släpp det där nu, säger omgivningen. Ibland för döva öron.

Inom rättsväsendet. Har ett ärende prövats i alla möjliga instanser får man till slut lägga ner, hur orättvist man än tycker att det är. Livet är inte rättvist. Släpp och gå vidare.

Uppehållstillstånd. Har ens ansökan prövats, överklagats och prövats igen hela vägen genom rättsapparaten får man vackert hacka i sig, även om man inte gillar att få ett nej. Men icke. Många väljer att bli det som medierna kallar ”papperslös”. Illegal invandrare är väl en mer korrekt benämning? Har man sina papper i ordning, sitt boende och sin försörjning tryggad är det inte särskilt svårt att få permanent uppehållstillstånd. Dessutom finns det massor av svenska tjejer som mot betalning ingår äktenskap för att hjälpa dem som inte har helt legitima skäl att bosätta sig här.

Slussen. Nu cirkulerar en film som råkar (?) ha kommit ut på nätet. Vet inte hur mycket man ska tro på det där med ”råkar”, känt reklamtrick för att få extra mycket uppmärksamhet utan att det kostar något är ju skvaller-knepet – pssst, det här får du ABSOLUT inte säga till någon, men… - ett säkert kort för den som vill sprida en ”hemlis”. Riskkapitalisten Christer Gardell står för finansieringen av filmen. Han bor i Nacka så det är möjligt han kommer att störa sig på en annan miljö om han händelsevis råkar komma till stan med Saltsjöbanan. Men det känns lite som att det är dags att sluta oja sig nu? Att man har fett med stålar (gäller även Benny Andersson) betyder inte alltid att man får sin vilja igenom. Jag tycker det är lite sunt att inte precis ALLT går att köpa för pengar. För en mer nyanserad bild kan jag rekommendera http://www.yimby.se/2014/03/ny-mytfilm-om-slussen_3478.html.

Och apropå Christer Gardell som ju också stack ut hakan och gnällde på Volvos ledning i början av februari. Aktiespararna var inte imponerade av hans argument och avfärdade det hela med att han mest var angelägen att det skulle vända uppåt i hans privata aktieportfölj. Kantänka det. Mycket vill ha mer, som min mamma brukade säga.

Nyheterna i går. Alla kanaler harvar på om skolan. Nu föreslås betyg från årskurs fyra. Vilda protester. Men de som gick i skolan när det inte gavs betyg förrän i åttan säger att det är bra. Inte så kul att bara ha ett år på sig att komma upp till godkänt. Och alla vill faktiskt ha mått på vad man kan? Varför finns det annars en massa quiz och tester i var och varannan tidning? Själv fick jag betyg i trean. Inte tog jag nån skada av det.

SVT hade i går ett inslag om en jättepopulär lärare. ALLA ville gå på hans lektioner. Han var rolig, bra på att lära ut, underhållande och hade höjt alla sina elever till oanade nivåer. Om han hade 10.000 mer i månaden än sina kolleger? Ingen aning, man sa inget om det så han var nog bara normalavlönad. Antagligen är han bara väldigt intresserad av sitt arbete. En skicklig yrkesman helt enkelt. Såna växer inte på trän, minsann.

Men det är dags att släppa det där tjatet om lärarlöner nu va?

På Försäkringskassans kommunikationsavdelning råder svågerpolitik i den högre skolan. En chef har attesterat och betalat ut lön till sin flickvän för en privat resa. Chefen kände till jävssituationen men gjorde ingenting. Han säger dessutom till Expressen att han är ”väldigt stolt över den chefskultur som finns … att vi litar på varandra och inte kör en kontrollregim à la Stalin”. Alltså, det finns faktiskt lägen mellan ”skit i allt” och ”Stalin”. Lite väl släpphänt där.

Och apropå myndigheter. Mitt inlägg i går renderade ett samtal från herr B. ”Tänker du gå vidare med det där eller?” som mer lät som en uppmaning än en fråga.

Mja, okej då. Så jag skrev ett par rader till arbetsmarknadsministerns pressekreterare med en länk till min blogg. Det tog baske mig inte mer än tio minuter så kom svaret:

”Tack för att du hör av dig och delar med dig av dina erfarenheter. Väldigt tråkigt att höra om det där strulet och mottagandet. Jag har skickat din berättelse vidare till Arbetsförmedlingens ledning.” Hoppla. För säkerhets skull har jag kopierat mobilsvar-meddelandet från den förvirrade handläggaren om det skulle uppstå fler oklarheter. Och nu släpper jag den storyn.

Kungaparet är på statsbesök i Lettland och kungen lär ha avbrutit sin hustru när hon berättade om hjälporganisationernas arbete för utsatta kvinnor. Så här lät det, enligt kvällspressen:

- Vi får inte glömma papporna. Vi är viktiga!

Silvia ler och ser att maken har avbrutit henne med glimten i ögat och svarar med samma glimt:

- Jag vet att ni är viktiga, säger Silvia.

Kungen som är avslappnad konstaterar:

- Det är bara mammorna hon pratar om hela tiden, men det är ju vi pappor som behöver stöd, skrattar kungen.

Jag poängterar att kanske även alla morföräldrar?

Kungen nickar ivrigt:

- Oh, ja! De behöver ännu mer stöd, de är det ännu mer synd om hela tiden. De har det så jobbigt, jobbigt.

Och jag som ett tag trodde att kungen höjde sin stämma för jämställdhet mellan män och kvinnor när det gäller vårdnad och umgänge med barnen. Nej, det trodde jag inte. Det hade varit alldeles för seriöst.

Och sen undrar jag varför tidningarna fortfarande, efter typ 40 år, fortsätter att kalla kungaparet för "kungen och Silvia". Skumt.

Nu ska jag återgå till att lyssna på vittnesmålen i den vårdnadstvist jag för närvarande jobbar med. Skrämmande tydligt att vissa vittnen blåljuger, men är man nära släkt med någon av de inblandade vittnar man inte under ed. Det betyder att man kan dra vilka valser som helst. Läskigt.