Obegripligt

När man inte ids ägna sig åt nationalekonomi eller stora världsproblem, kan man reta sig på olika saker i den lilla världen. TV-reklam till exempel. Är det bara jag som stör mig på Telenor? Familjen som är i fjällen och föräldrarna får ungarna att uppföra sig som trimmade robotar mot löfte att de ska få mer surf. Alltså, får man hota barn på det viset? Trodde det förbjöds i samma veva som man förbjöd barnaga. Ja jag vet, man kanske ska se det som humor. Sorry, jag ser ingen komik där.

Inte fattar jag varför man köper Frank Andersson som reklampelare för vad-det-nu-är-för-spelbolag. För det första kan han inte lära sig sina repliker och för det andra hör man inte vad han säger. Och då spelar det kanske ingen roll att han inte kan replikerna. Kom jag just på.

I går kom nyheten att man ska kräva språktest av utländska läkare. Nåt snille på Socialstyrelsen har plötsligt kommit på att kommunikationen mellan patient och läkare kan försvåras om läkaren inte pratar svenska. Alltså. Gomorron.

Det finns ett företag som heter Bisnode som säljer adressuppgifter. Om jag var kund där skulle jag omgående kräva pengarna tillbaka. Fick just ett utskick från SPP (adresskälla Bisnode) där man angett telefonnumret till sommarstugan som ”privat mobilnummer”. Men det kanske finns mobilabonnemang som börjar på 0176? Och nu börjar jag fatta varför vi har typ tvåhundraåttio missade samtal varje gång vi kommer upp till stugan. Telefonsäljare har inte fattat det där med NIX.

Men alltså kan Expressen vara så himla rara och sluta visa närbilder på Glenns mage som putar ut som två fotbollar när han hostar. Vi har sett den nu. Sponsra karln med en bukoperation i stället!

Samma tidning uppger att rugbyvärlden är i chock. En av Australiens stora spelare har ertappats med att ha sex med en hund. Jo, sjuka människor finns överallt. Och då kan jag inte låta bli att tänka på den tyska läkaren/forskaren som under ett seminarium ansåg att det inte var bevisat att hundar faktiskt for illa av att folk hade sex med dem. Men karlarna var det ganska synd om. Läkaren/forskaren har kommit upp sig i världen och pratar inte så mycket om sina åsikter längre. Tack och lov.

Och Jihde utropas som hjälte idag. ”Det som inte får ske, hände.” och man undrar såklart om någon dött mitt under direktsändning. Man får se suddiga bilder på en springande Jihde. Men det var visst bara meteorologens mikrofon som hade pajat. Man kan göra en nyhet av vad-fasen-som-helst. Uppenbarligen.

Aftonbladet skriver om ”skräckviruset” och jag undrar om det kanske är det jag har drabbats av. Inne på fjärde förkylningsveckan och det låter ännu mer synd om mig när jag säger att jag har varit förkyld hela det här året. Eller hur. Nej men det är visst något som en mygga sprider i Karibien och Latinamerika. Men svenskar får inte boka om sina resor till drabbade länder. Kan tänka att det inte finns någon reseförsäkring som täcker ombokning heller. Reseförsäkringar är bara skit. När vi missade anslutningen i Chicago blev vi visserligen ombokade till en annan flight dagen efter, utan kostnad. Men varken reseförsäkringen i vår hemförsäkring eller reseförsäkringen som ingår när man köper rese med sitt Master Card täcker extra kostnader för övernattning mm. Och den supersura SAS-damen på plats upplyste oss om att SAS minsann inte betalar något hotell, det var ju inte SAS fel att det tog 3,5 timmar genom passkontrollen.

Aftonbladet skriver om en veterinär som anmälts för vanvård av en undulat. Veterinären trodde pippin hade fått löss och gav den ”en sprutinjektion i låret” och ett par veckor senare dog den åttaåriga fågeln av biverkningar efter sprutan, enligt ägaren. Hur gamla blir undulater? Och har de lår?

Dagens konstiga:

Ambulansdrönare

Gravidoutfit

Rondelltabbe

Spontanspringa

Skärpning

Jo men det är väl dags att börja gnälla lite igen.

Efter några veckor over there är man så glad och nöjd och utvilad så man vill liksom inte låta energin gå åt till att knorra över vare sig det ena eller andra. Tills man konfronteras med sina landsmän. Alltså. Vad lider svensken av? Egentligen? Det där vanliga, hyggliga, medmänskliga som man stöter på i andra länder (i synnerhet i USA) tycks helt och hållet ha försvunnit från Svenne Banans medvetande. Man knuffas och skuffas och armbågar sig fram. Är sur, otrevlig och näst intill empatistörd så tankarna närmast går till de gamla gubbarna på balkongen i Mupparna. Inte hjälper det att man är trevlig själv heller. Råkar man hålla upp dörren, ge bort en parkeringsbiljett eller låta någon gå före i kön blir man betraktad som mentalt störd. Av blickarna man får känns det så.

Inte ens i mångmiljonstaden New York möts man av någon snorkighet. Aningen stressigare och hetsigare tempo än i laid back Austin, men artigheten finns där. Och medmänskligheten. Skärpning Svensson!

Men jag tänker inte gnälla på Kommunal. Det gör alla andra. Märkligt att folk är så himla förvånade. Den där kulturen såg jag redan i slutet av 70-talet då jag lockades att gå med i Handels. ”Opolitiskt”, sas det. Och sen inledde man medlemsmötena med att sjunga Internationalen. Inte kunde man gå ur heller. Man fick straffa sig ur, ge fasen i att betala medlemsavgiften och sedan finna sig i att bli ”utesluten på grund av bristande betalning”. Inte gjorde ombuden nåt annat än gnällde sinsemellan, fikade för medlemmarnas pengar och gick ut och åt en och annan middag. Det mesta på betald arbetstid, dessutom.

Nyss hemkommen fick man ta itu med räkningshögen. Insåg då att på försäkringsbolaget Trygg Hansa kan man inte räkna. Vi tecknade försäkring när vi köpte bil i somras. Halva priset första halvåret, löd erbjudandet. Vad man inte berättade var att den rabatten skulle man ta igen genom att ta dubbelt betalt andra halvåret. Eller vad sägs om ”Årspremie 7843 kronor, Att betala 5229 kronor” för kommande sex månader. Att prata med Kundtjänst funkar inte heller. Där får man de mest märkliga svar som t ex att ”Ordinarie pris för helår är 10458 kronor” eller att man ”missat att dra av samlingsrabatt 5%”. Men. Ett ägarbyte bara så kan vi välja ett försäkringsbolag där man kan räkna.

Det känns bra att gnälla över sådana I-landsproblem, i stället för att tänka på att det är kris hos polisen framförallt i Stockholm med alla ”gatubarn” från Marocko som man inte klarar av att skicka tillbaka. Eller kaoset som nu uppdagas på diverse boenden för ensamkommande flyktingbarn. Eller kaoset över huvud taget i samhället på grund av att våra beslutsfattare inte haft förmåga/ork/intelligens nog att inse att det givetvis kommer att bli ännu större integrationsproblem med det kraftigt ökade antalet asylsökande. Det är lika anmärkningsvärt som att politiker och andra förvånat konstaterar att det är lärarbrist. Man vet hur många barn som föds varje år. Borde inte kräva ett supersnille för att räkna ut hur många som kommer att börja skolan sex år senare.

Och hur många mord har begåtts innan ens årets första månad är slut? Jag tror inte ett ögonblick på GW när han påstår att den grova brottsligheten minskar.

Och Thomas Brolin sågas i Expressen för att han kom till Idrottsgalan klädd i ”mjukis t-shirt”. Är inte alla t-shirt ”mjukis”?

Och några ord som stack ut i dagens tidningsläsning:

Sexbunkerläkare

Modemåste

Supersmoothie

Rullstolssvärdsman

Köttfusk

I’ll be back.

Service?

Inte så ofta man kan kryssa i den rutan tyvärr

Ni som följt min blogg känner till att vissa saker retar mig mer än andra. Just nu är jag, i den lilla världen där jag befinner mig, ganska förbenad på folk och företag som inte håller vad de lovar. Vad hände med yrkesstoltheten, liksom? Service? Göra ett bra jobb? Lika bortblåst som Trumps comb-over.

Som Kvalitetsbygg som sabbade vårt nyrenoverade badrum. Efter månaders diskussioner fram och tillbaka erbjöd sig VDn att betala oss en mindre summa ”för att det vart en del strul”. Ja, han skrev så. Det var den 28 september. Den som tror att vi fått några pengar kan räcka upp handen. Nä just det. VDn har fått numren till både bankkontot och bankgirot, men några stålar har vi inte sett till. Borde man vara förvånad? Troligen inte.

Eller Com Hem. Vi har bredband och telefon via det företaget. Alternativet heter Bredbandsbolaget och de har vi absolut noll förtroende för efter deras strul med precis ALLT i samband med att vi flyttade. Nu gick modemet sönder. Knepigt läge att varken datorer eller telefonen funkar. Men man skickade ett nytt modem ganska snabbt. Ser man på. Alltid något! I samma veva fick vi veta att det abonnemang vi har inte längre finns. Vi var därför tvungna att teckna ett nytt avtal. Så, utöver att betala för frakten (200 spänn) för att ersätta deras trasiga prylar, debiterades vi 400 spänn i ”startavgift”. För något vi verkligen inte bett om. Jag ger mig fasen på att prylarna är programmerade att sluta funka efter ett par år så man är TVUNGEN att köpa nya.

Sen har vi de här blufföretagen som skickar ut nåt som ser ut som Gula Sidorna ligger bakom. Det gör de inte. Ligger bakom alltså. Gula Sidorna/Eniro. Godtrogen/slarvig mottagare skriver glatt under och skickar in. Och blir luggad på tusenlappar i flera år framöver. Tips på nätet: Lägg en kakelplatta i svarskuvertet så bluffmakarna får pröjsa returporto med straffavgift. Ska kolla om vi har några kakelplattor över. Kul idé.

Senast i raden av vi-som-inte-vet-vad-vi-pysslar-med är SAS. Flygbolaget. Efter åtskilliga telefonsamtal och chatkonversationer förstår jag varför man tappar kunder. Det är baske mig ingen ordning alls. Och varje gång man ringer får man olika svar.

Först var det bokningen av plats med extra benutrymme. Internetbokningen hakade upp sig så jag fick hjälp per telefon. Platserna kostade 2000 spänn, men vid en närmare granskning visade det sig att vi inte alls fått platser med extra benutrymme. Nytt samtal till kundtjänst som nu har garanterat oss att vi fått de platser vi betalat för. Återstår att se om vi verkligen får dem när vi går ombord. I det finstilta står nämligen att det kan komma att ändras. Utan att man får pengarna tillbaka. Ännu en kreativ affärsidé.

Den andra, för SAS oerhört svåra uppgiften, uppstår när man vill ta med en extra resväska. Det går inte heller att göra via nätet och efter lång väntan i telefon, drar kundtjänst slutsatsen att det inte går att boka förrän 22 timmar innan avresa. Och vad gör man om det inte finns plats för extra bagage på flyget, vad gör man då? ”Det finns det säkert” blev svaret.

Jag nöjde mig inte med det. Särskilt inte som det inte går att få svar skriftligt. Då står ju ord mot ord. Och vem tror man på? Knappast på kunden/passageraren.

Chat är enda alternativet och där kan man inte svara på sådant som gäller en specifik resa. Men rent allmänt kunde man svara att flyger man Stockholm – Austin via Chicago så kan man hos SAS bara boka en extra väska till Chicago. Lite lattjo faktiskt. Vill inte alla resenärer ha med sig sitt bagage till slutdestination? Det är mitt problem, svarar snorkfröken på SAS. Jag får boka det via bolaget som ska ta oss från Chicago till Austin. ”SAS trafikerar inte sträckan” informerar snorkfröken och avslutar samtalet.

Trots att SAS har flightnummer på rutten och resan är en paketresa.

Nåväl. Jag kollar UAs sida. Där står att eftersom det är SAS som äger resan så är det SAS som ansvarar för bagaget och det är till SAS man ska vända sig.

Ny chatt med SAS. Som instämmer i vad UA sagt.

En aning förvirrad frågar jag ”vem av er är det som har rätt?”.

”Det är jag” svarar den jag sist chattade med.

Som tur är får man hela chatten som e-post om man vill.

Alltid något.

Som motvikt till alla tomtar med noll-koll tar jag mig nu en tur till Solna centrum. Personalen på Stadium är ett under av hjälpsamhet och serviceanda. Detsamma gäller killen i posten på Hemköp, tjejerna på KappAhl och grabbarna på Kjell & Co.

Och till Löfven vill jag bara säga: Kolla in Kanadas regering. Där har man fanimej inga politiska broilers (Vad heter broiler i plural? På svenska. Broilerar? Broileror?). Där sitter människor med erfarenhet från de områden de har ansvar för. Genialt. Och mycket förtroendeingivande.

Här är listan över Trudeaus ministrar.

Slutligen: heja Storbritannien. Där pågår nu namninsamling för att ge Donald Trump inreseförbud. USA borde ge honom utreseförbud. Det räcker att han står på hemmaplan och vräker ur sig dumheter. Pinsam är bara förnamnet. Och då snackar jag inte om frissen. 

Psykbryt

Det var längesen.

Hösten har liksom inte bjudit på särskilt många lediga stunder och i tider av flyktingkris, terrordåd, krig och andra hemskheter går all energi åt till saker som man försöker förstå. Hösten har också ”bjudit på” några fullständigt, som det verkar, vettvilliga mord på unga kvinnor. Av för dem okända män. Och i många av de illdåd som vi kunna följa i medierna sägs det att gärningsmännen haft psykiska problem. Ingen verkar dock ha varit så totalt otillräknelig att han dömts till vård. Och då tänker jag igen på ett av skälen till att akutmottagningarna är så överbelastade. Där sitter unga människor som råkat ut för någon motgång i livet. Det är någon närstående som blivit sjuk. En pojkvän/flickvän som gjort slut. Jobbiga lärare i skolan. Alltför höga krav i det nyligen påbörjade yrkeslivet. Sånt som hör livet till. I alla fall för oss som inte blivit curlade till förbannelse.

Nu är det väl knappast hjärta och smärta som ligger bakom de värsta brotten, men fram tonar bilder av ensamma unga män, mobbade i skolan, sittande i sin ensamhet i föräldrahemmen, surfande bland en massa sjuk porr, spelande våldsamma dataspel. Och jag tänker; om föräldrarna hade haft lite koll på de här gossarna, ifrågasatt vad de pysslade med på sina rum, ställt krav, satt gränser… hade de varit lika vilsna och våldsbenägna då? Det får vi aldrig veta. Men tanken är skrämmande. Och borde skaka om en och annan curlande kompisförälder.

I Onsala i helgen mördades en 40-åring och två andra människor svävar fortfarande mellan liv och död efter mordförsök. ”Mellanchefen” som ska åtalas slutade sitt jobb för några månader sedan, var utbränd och trodde han var förföljd. Sägs det. Själv säger han att han inte minns vad som har hänt.

Förnedrings-tv hjälper säkert till. Det gäller, i alldeles för många tv-serier, att intrigera så mycket som möjligt. Mobba och baktala. Framhäva sig själv och sin ypperliga förträfflighet. Och få bort dem som inte duger. Kan få vem som helst att drabbas av psykbryt. Maken brukar muttra att ”det är massmedias fel” titt som tätt. Ibland är jag benägen att hålla med honom. När allt man matas med, hela tiden, är att i princip ingen av oss duger blir man till slut ett stort neggo. Nu ska till och med barn som bakar utsättas för bedömning, utröstning och tårfloder för att de inte är bra nog.

Alla behöver bekräftelse. Får man inte det i tillräckligt mått kanske till och med program där artister klappar varandra på huvudet/dunkar varandra i ryggen och får tårar i ögonen av varandras smicker kan göra en deprimerad. Vad vet jag.

Och i mobbnings-tv är det inte bara de som ska väljas bort som kan få magknip, jag tänker på såpan Bonde söker fru. Där rankar man även bönderna och kallar en av dem för ”snyggbonden” och den som inte fick några kärleksbrev alls blev ändå filmad och hånad i första avsnittet (Ja, det såg jag faktiskt. Skämmigt va?).

Psykbryt kan man också drabbas av när man följer turerna i Sveriges regering.  Oseriöst, slarvigt och inkompetent. Löfven blev partiledare på grund av sin långa erfarenhet och skicklighet som förhandlare sas det. Då kan man bara dra en slutsats; i fackliga sammanhang går förhandlingar till så att facket hotar med åtgärder som t ex strejk om man inte får som man vill. Det borde ha gått upp för hr Löfven nu att det inte funkar på riktigt samma sätt i en regering eller riksdag. Hans favorituttryck ”ordning och reda” i både det ena och det andra (finanser, migration, skatter mm) kan man undra vad han menar med.

Känns som att det saknas ett par o.

Skrämmande.

Att tänka om

Medan jag funderar över hur många par skor jag ska packa ner i resväskan och om jag möjligen kommer att hinna måla naglarna i kväll, kommer bilderna tillbaka på näthinnan. Människor som kämpar för att komma upp på ett tåg. Människor som motas bort av barska, tigande militärer. Människor som gråter, skriker, ber för sina liv. Och så bilden av lille Alan. Hans liv blev bara tre år långt. Han drunknade när hans familj försökte fly från krig, elände och förföljelse. Ingen kan vid det här laget ha undgått att se bilderna. Och ingen, jag säger ingen, kan ha undgått att bli djupt berörd. Illa berörd.

Och här står jag och håller i två par skor.

Några säger: det kunde varit mitt barn. Möjligen, men inte särskilt troligt. Tänk om det varit vår familj. Ja, tänk om. Och tänk tanken en gång till. Vi är lyckligt förskonade från krig. Än så länge. Men han var någons barn. Och ingens barn ska behöva uppleva det helvete lille Aylan och många med honom nu tvingas leva i. Ingen över huvud taget.

Jag tänker, vad är det som händer i världen. Hur mycket ondska finns det? Oändligt, som det verkar. Och hur länge ska de oerhört välbetalda tanterna i farbröderna i EU sitta och huka? Tjafsa om kvoter hit och dit. Om vems ansvar det ena och det andra är. Om en hel rad fullständigt onödiga saker, som för vissa tycks vara viktigare än den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.

Och jag tänker, hur var det i Ungern 1956? Vart tog alla som flydde då vägen? Och alla som flydde undan kriget i forna Jugoslavien? Där man nu sätter upp stängsel och vakter och bryter mot alla mänskliga principer och mot alla internationella överenskommelser.

Till slut tänker jag, så skönt att gemene man i mitt eget land åtminstone i sociala medier visar sin empati. Så skönt att det strömmar in både kläder, pengar och andra förnödenheter. Det finns en massa organisationer som tacksamt tar emot det man vill skänka. Och har man råd att lacka naglarna, dricka ett glas vin, röka, köpa ett par skor på rea, ta en fika på stan eller köpa en hämtpizza så har man baske mig råd att skänka ett par hundralappar till människor som inte har mer än kläderna de bär på kroppen och knappt ens det.

Så. Här är några tips:

UNICEF: https://unicef.se/ge-pengar/katastrofhjalp-till-syrien

Röda Korset: http://www.redcross.se/teman/mellanostern/ge-en-gava-syrien/

Rädda Barnen: http://www.raddabarnen.se/vad-vi-gor/katastrofinsatser/syrien/

Läkare utan gränser: http://www.lakareutangranser.se/var-vi-finns/syrien

UNHCR: http://sverigeforunhcr.se/syrien

SOS Barnbyar: http://www.sos-barnbyar.se/sos-nytt/varlden/nodhjalpsprogram-hjalper-drabbade-i-syrien/

IM: http://www.manniskohjalp.se/

Och allra mest tänker jag att om de länder som är med i EU inte tänker vara med och hjälpas åt i allt detta hemska, då borde de faktiskt bli uteslutna ur unionen.

Jag lånar bilden från AFP. Jag tror inte någon har något emot det. Inte om det kan få bara så lite som en enda människa att vakna till.

Och göra något.

På riktigt.