PK

Det tog ett tag innan jag fattade vad ”pk” står för. Har många gånger läst kommentaren ”detta är inte helt pk, men…”. Jo, Politiskt Korrekt. Man får inte säga något som kan anas vara nedlåtande mot någon minoritet, inte ens vara ironisk. Det kan misstolkas. Om man inte kallar det för konst förstås, då kommer man undan med precis vad som helst.

Jag har noterat en rad förekomster som verkar anses helt pk, i alla fall för tillfället.

Att sjuksköterskor ska ha högre lön. Har inget emot att folk ska ha betalt efter förtjänst, men är det någon enda människa som vet vad de egentligen tjänar? Pratade häromdagen med en barnmorska som just fått jobb på KS i Solna. Månadslön 39.000. Tycker inte det är så pjåkigt. En som har sämre betalt jobbar på Akademiska i Uppsala. Hon har 32.000 i månaden. Och då snackar vi grundlön. Sen tillkommer såklart ob och andra tillägg. 

Att lärare ska ha högre lön. Så kallade första-lärare får nu omkring 45.000 i månaden. Möjligt att det är relevant. Jag har ingen aning. Blir man en bättre lärare med några tusenlappar mer i plånkan? Får större pondus? Agerar tryggare ledare? Får mer tid över till stökiga elever? Det hojtas också om att svenska barn behöver fler lärare i sina klassrum. Svenska elever ger upp snabbare, visade Pisa-undersökningen bland annat. Varför pekar ingen på föräldrarna? Hur är barnen uppfostrade när de pratar i mun på varandra, springer runt i klassrummet, kastar saker och ger blanka fan i vad lärarna säger? Eller bränner sina kamrater med strykjärn…

Och igen - vet någon vad en lärare tjänar? Och för att få en relevant jämförelse med andra yrkesgrupper bör man även räkna in alla semesterveckor.

Apropå semester förresten. Offentliganställda brukar gnälla över sina taskiga villkor jämfört med näringslivet. Tyvärr ser man då bara det som råkar vara bättre, sådant man vill vara avundsjuk på. Att offentliganställda har en satans massa mer semester pratas det tyst om. Detsamma gäller pensionsförmånerna.

Att tänka miljövänligt och köpa ekologiskt och närodlat. Man ska i alla fall tycka så offentligt. Sen smygs ändå den skitbilliga danska fläskfilén ner i kundvagnen på Ica. Tillsammans med de influgna, smaklösa jordgubbarna. Och sen flyger man till Thailand på påsklovet. Jojo.

Att anse att barn är en allmän rättighet. Alla ska få insemineras eller adoptera hursomhelst, närsomhelst och helst också på skattebetalarnas bekostnad. Barn är en gåva, lyckliga de som får barn (inte ”skaffar” – får!) och man önskar att alla barn får känna sig välkomna, önskade och respekterade.

Men allra mest pk just nu är det att gilla tiggare. Varenda tidning har snyftreportage om framförallt rumänska romer. Varenda tv-kanal intervjuar aktivister som bistår med byggmaterial och glåpord mot polis och kommunanställda.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de här människorna har det rent överjävligt hemma i Rumänien. Att de nästan både fryser och svälter ihjäl (nåja, någon särskilt mager tiggare har jag faktiskt inte sett om jag ska vara krasst uppriktig) och i princip är desperata för att få ihop tillräckligt för att överleva. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas, bortskämd som jag är med både bostad, arbete och mat på bordet.

Men.

Rumänien är med i EU (hur nu det gick till?) och borde då rimligtvis kunna be EU om hjälp att ta hand om sina medborgare, om nu inte landet självt kan se till att ge människor ett drägligt liv. Rumäniens ambassadör skrev en debattartikel på ämnet i DN för några veckor sedan. I mina ögon både klokt och genomtänkt. Men icke då – den blev genast utdömd av en hel klase förstå-sig-påare som rasistisk, bland annat.

Att dessa människor slår läger i skogsområden runt Stockholm är en sanitär olägenhet. Eller blir det i alla fall efter några veckor. Saneringen efter avhysning kostar kommunerna hundratusentals kronor. Är det verkligen vettigt att använda våra skattemedel till sånt? Samtidigt som kommunen kör bort tiggarna från dessa läger, erbjuds de gratis bussresa hem till Rumänien. Majoriteten av dem nappar på erbjudandet. Har de tur får de med sig några tusen kronor hem, några stora kassar med begagnade kläder och givetvis inställningen att det är värt att komma tillbaka. Troligen tipsar de sina grannar därhemma om hur det funkar i Sverige.

Det är förbjudet att tigga i Rumänien. I Sverige kan man skrapa ihop tillräckligt mycket för att bygga ett enklare hus när man kommer hem.

Bygger man något i Rumänien utan tillstånd, kommer en bulldozer och river stället. Bums. Utan att erbjuda vare sig någon ersättning, transport eller nytt boende.

Eftersom ingen i Stockholm boende kan ha undgått att notera att dessa tiggare ökar i antal för varje vecka, är de ett ständigt återkommande samtalsämne. Ingen jag har pratat med, verkligen INGEN, tycker att det är okej. Vare sig tiggandet eller bosättningarna. Tvärtom, faktiskt. Man blir illa berörd, förbannad, irriterad och en massa annat negativt av olika anledningar. Ingen jag känner ger dem heller några pengar. Däremot skänker alla jag känner pengar till alla möjliga hjälporganisationer, så givmildheten är det inget fel på. Men att lägga en tia i varje framsträckt mugg man passerar på stan, hjälper faktiskt inte ett dugg. Inte i det långa loppet. Det känns som att medierna inte riktigt speglar verkligheten? Eller avviker alla jag pratar med från normen?

Och som en utländsk gäst vi hade sa ”Men, jag trodde Sverige var ett rikt land?! Jag har aldrig sett så många tiggare någon annanstans!”. Hur många turister fattar att det inte är svenskar som tigger? Inte för att det spelar så särskilt stor roll, men det känns inte helt okej att vi som nation får en stämpel på oss att vi inte tar hand om dem som har det sämst ställt. En stämpel som rätteligen borde sitta på tiggarnas hemland.

Nu stack jag ut hakan ordentligt. Och var allt annat än pk. Men dom-som-bestämmer måste faktiskt hitta en lösning så de här människorna slipper åka som jo-joar för att klara uppehället.

Slutligen. Som grädde på moset en hyfsat stressig och irriterande dag.

Vid kontroll av badrumsrenoveringen hemma kunde vi konstatera att kakelsnubben HAR KAKLAT FEL.

Förvånad? Inte särskilt.

Förbannad? JA! Väldigt milt uttryckt.

Kvalitetsbygg AB i Åkersberga kommer att få sina fiskar varma i morgon.

Väldigt milt uttryckt.

Vad händer?

På Krim röstade man i går om man ville att Krim åter ska tillhöra Ryssland. Det var inte ja eller nej som gällde utan alternativen 1) tillhöra Ryssland 2) få en ökad självständighet gentemot Ukraina. Jag tycker att Putin mer och mer börjar likna Nordkoreas Kim vad-han-nu-heter. Och det där mer att skicka in ryssar att ställa till bråk på Krim så Putin får anledning att ingripa. Läskigt.

Förresten påminner det lite om svenska kvinnor som verkligen inte vill att deras barn ska ha någon kontakt med sina pappor efter en skilsmässa. Bråka och ha sig så tycker tingsrätten att det inte finns förutsättningar för samarbete. Och vips får mamman ensam vårdnad. I går fick jag klart för mig att det är lika illa i Norge. Två pappor som slogs som tigrar för barnens rätt till båda sina föräldrar. I det ena fallet kom pappan hem efter jobbet en dag och fann en lapp på dörren ”Tar barnen med mig och flyttar”. Så kan mammorna göra i Sverige också, om inte föräldrarna är gifta. Separerar man har mamman per automatik ensam vårdnad. Om man inte har skrivit på en massa papper att vårdnaden ska vara delad även om föräldrarna seppar. Hur många tänker på det? Eller ens känner till det?

Jämställdhet. My ass.

Det kapade malaysiska flygplanet. Jo, nu har de tydligen enats om att det är kapat. Leta i Nordkorea vetja. Enda stället det kan ha landat på utan att någon skvallrat.

Kom ihåg var ni läste det först.

Dummast idag. Läser i Kvällsposten om småländska Karin, 24 som fick erbjudandet att segla med en främmande man från USA och hem till Sverige. Jag tyckte det lät som ett äventyr att prova på. Men jag har inte precis någon seglingserfarenhet sedan tidigare, sa hon enligt tidningen. En tio meters segelbåt och en seglats som beräknades ta ungefär tre månader. Tillsammans med en person man just lärt känna. Och som inte heller hade någon direkt erfarenhet av att segla i dåligt väder. Jodå, det gick väl som alla normalt funtade människor kunnat räkna ut från början. Storm, regn, åska, dimma och oväder. Redan dag tre. Båten började ta in vatten. Nödsignaler. Sjöräddningen. Och ett snöpligt slut. Tur att de överlevde. Hoppas de lärde sig något.

Hockey-derby i kväll. AIK – Djurgården. Var det i fotbollen man pratade om att bara tillåta hemmapublik vid derbyn? Är det inte smartare att göra tvärtom. Bara tillåta bortalagets publik att komma på matcherna? Gu’va lugnt och fridfullt det skulle bli då.

I går hade SVTs nyhetsprogram ett inslag om ett äldreboende där man tog hjälp av människor med lättare funktionsnedsättningar. Inte för att ersätta ordinarie personal, utan för att få lite extra hjälp. Och för att personerna med funktionsnedsättning ska ha något vettigt att sysselsätta sig med på dagarna. Win-win, tror jag det kallas på ren svenska. Och det är ju det jag har sagt hela tiden, det är arbetsmarknaden det är fel på. Inte arbetslöshetsförsäkringen, eller sjukförsäkringen. Det finns massor av människor som kan utföra alla möjliga arbetsuppgifter, inte de mest avancerade och inte på heltid, men ändå. Det är bara det att den svenska arbetsmarknaden inte har plats för andra än högpresterande karriärister. Och då spelar det ingen roll hur högt taket är eller vilken tidsgräns sjukpenningen har. Svårare än så är det faktiskt inte.

Nadal misstänks för dopning och Expressen har intervjuat Mats Wilander. Alltså. Kunde inte tidningen ha förvarnat om att de skulle komma med fotograf och allt? Så Mats åtminstone kunde kammat och rakat sig? Han ser ut som en armhåla på bilderna. En väldigt blek armhåla dessutom.

Hur gick det med den svenska hockey-spelaren och allergimedicinen förresten? Med kännedom om hur galna amerikaner är i piller och andra medikamenter kan jag med fog våga gissa att det knappast rört sig om vanligt antihistamin. Men det var kul att se lilla Pekka Reinebo i tv-rutan några kvällar i rad. Honom har jag inte sett sen han var ungefär 12 år. Så himla liten är han inte heller nuförtiden.

Apropå liten. Justin Bieber, flickfavorit och smörbulle, har åkt fast för fortkörning, rattfylla och olovlig körning. Bland annat. Det är bra jobbat vid så unga år. Själv har aldrig ens fått blåsa i alkomätare. Och då har jag ändå kört ganska mycket bil. Sedan 1975 dessutom. En skådis skriver på twitter att Bieber är en skithög. Det var längesen man hörde det uttrycket. Vad heter det på engelska? Hur gammal är snorungen förresten? Och jag undrar fortfarande hur fasen han lyckas få sina för stora kepsar att sitta kvar liksom ovanpå håret. Jättekonstigt.

Jättekonstig är också innevarande förkylning. Som består av enbart snuva. Sedan en och en halv vecka tillbaka. Och inte hade jag en aning om att man kunde få magbesvär av nässpray. Nu har jag det. En aning, alltså. Ja, magbesvär också. Suck.

St Patrick’s Day idag. Så, skål på er alla som var med i Dublin för två år sedan.

En helg då vi verkligen var i hatten.

Ordvitsarna blir inte bättre än så efter 10 dagars snorande.

Det går aldrig...

Ibland hör man människor säga att det är ingen idé. Har man verkligen tappat tron på sin egen förmåga att ändra på saker och ting? Eller är det bara en klen ursäkt för att slippa bry sig?

Rösta? Det är ingen idé. Spelar ändå ingen roll vad jag röstar på.

Säga ifrån på jobbet? Chefen lyssnar ändå inte. Och gör han det blir jag betraktad som gnällig.

Kontakta beslutsfattare i kommunen, på sjukhuset eller i skolan? Ingen som lyssnar på lilla mig, det krävs att jag får med mig fler annars går det inte.

Så där kan det låta.

Men är det sant?

Nope.

Ibland kan även en liten tuva stjälpa ett stort lass.

Eller nåt i den stilen.

Norrtälje kommun.

Som envisats med att köra med slamtömning av avloppsbrunnarna i sommarstugan vecka 1-2 och kräva att vi ska se till att det är skottat. Varje dag. Under två veckors tid. Det är faktiskt inte klokt. Skrev jag till kommunen. Som högaktningsfullt sket i det. Ja, bildligt alltså. Då skrev jag insändare. Till Norrtelje Tidning, till Dagens Nyheter och sedan en debattartikel på WordPress. Och ett brev som tomtägarföreningen skrev under.

Häpp.

I dagarna kom brev från kommunen att man flyttar tömningen till vecka 30.

Smart där.

Det är just under sommaren som folk med sommarstugor är i sina sommarstugor. Och kan se till att skylten SLAM sitter där den ska.

St Görans sjukhus.

Som inte haft någon enda liten koll på vad den regionala cancerstrategin innebär. Att man är skyldig att ge cancerpatienter både kontaktsjuksköterska och individuell vårdplan. Sjukhuset som inte hade ens ett uns koll när min svåger blev sjuk, vare sig medicinskt eller mänskligt. En lång rad olika läkare, vilda gissningslekar vilka undersökningar man skulle göra och dessutom otrevlig vårdpersonal. Riktigt otrevlig och nonchalant. Med undantag av ungefär två personer.

Anmälan till Patientnämnden. Och Socialstyrelsen.

Myndighetskvarnarna mal långsamt, men i veckan kom brev från Inspektionen för vård och omsorg, som numera hanterar klagomål på vården. Döm om min förvåning när både överläkaren och verksamhetschefen inser att de gjort en hel rad tabbar. Att de genomfört en rad förbättringar. Och att de nu infört vidareutbildning för personalen.

Hjälper inte dem som redan drabbats av vanvården, men förhoppningsvis får kommande patienter bättre vård och omvårdnad.

Nog med skryt.

På temat Det går aldrig, kan man ju tycka att det inte borde gå att få ett helt flygplan att försvinna. År 2014 liksom. Men det går tydligen. I dagar har hundratals plan, båtar och människor letat efter det malaysiska planet som bara försvann från radarn. Det borde fanimej vara omöjligt.

Bantningshysterin når nya höjder. Nu säljs en ballong som man ska svälja och som sedan växer i magen så man inte kan få i sig så mycket mat. Funderar igen på att göra allvar av min idé att sälja decimeterlånga bitar silvertejp som bantningsplåster. Sätt över munnen bara. Vill man dessutom sluta röka får man dubbel vinst av att använda tejpen.

Jag kanske kan bli rik? Jippi.

Rättegången mot Oscar Pistorius går vidare. Blade runner, som han kallas, sitter och kräks i rättssalen lite då och då. Någon kanske kan vara vänlig och ge honom ett åksjukepiller? Och tror han ens själv på sin förklaring att han gick ut i badrummet, bröt upp den låsta dörren och sköt mot vad han trodde var en inkräktare? Va?

Vem bryter sig in i ett hus, går in på muggen, tänder lyset, låser dörren och väsnas? Skulle man väl valt ett annat badrum om man blev nödig mitt under ett inbrott?

Expressen listar sju saker som ens vänner på Facebook hatar att man gör. Rolig läsning. Men jag saknade den åttonde grejen; alla som talar om hur mycket de tränat, vad de har gjort, var någonstans och hur många kalorier det kostade. Suck.

I övrigt finns det mycket att bli upprörd över. Stort som smått.

Rysslands bråk i Ukraina.

Nordkoreas ”val” där 100 % av befolkningen gav 100 % av rösterna till sittande ledare.

Abeba Aregawis märkliga äktenskap, medborgarskap och skilsmässa.

De rumänska tiggarnas olika bosättningar runt Stockholm.

Men det får jag säkert skäl att återkomma till senare.

Det som upptar mycket av min tid just nu är ett något udda uppdrag. Eller kanske inte så himla udda, research och kartläggning som mest liknar ett redaktörsjobb men som ska utgöra underlag i en vårdnadstvist.

Alltså.

Emellanåt höjs röster för att män borde protestera mer mot kvinnomisshandel och våldtäkter. På något sätt demonstrera att de flesta män är väldigt anständiga människor som aldrig skulle utöva våld mot vare sig kvinnor eller andra.

På samma sätt skulle jag vilja höja rösten för att kvinnor borde protestera mot att vissa kvinnor försvårar umgänget mellan barn och deras pappor. Kvinnor som utnyttjar den nya lagtolkningen att om skilda föräldrar har svårt att samarbeta, ges den ena föräldern (läs mamman) ensam vårdnad. Bara för kvinnan/mamman att bråka som fan, sätta sig på tvären, ändra alla överenskommelser och gärna dessutom prata illa om pappan och förgifta barnens tankar.

Aha, ser man på, säger tingsrätten då. Föräldrarna har en så djupgående konflikt att det saknas förutsättningar att samarbeta om barnen. Varsågod mamman, nu får du göra vad du vill med era barn. Och du behöver inte säga ett skit till pappan. Du behöver inte ens berätta att du tar barnen med dig och emigrerar.

Ibland skäms man över kvinnosläktet.

Och förfasas över det svenska rättsväsendet.

Ruttet är vad det är.

Ruttet. 

Säger jag bara.

Kjell Bräster till minne

Kjell Bräster - en orädd man

När jag var liten var jag rätt arg på mina föräldrar för att de inte kunde greja en storebror till mig.

Det verkade så coolt med äldre bröder som alltid ställde upp på sina småsyskon; tjejer som sa ”om ni är dumma ropar jag på min brorsa”.

I Kjell fick jag äntligen den där storebrorsan, även om han i början av vår vänskap hade helt andra planer, men det fick jag reda på långt senare. Kjell har oftast haft bra koll på när det är läge att blåsa av en jakt.

Kjell hade nära till skratt. Han hade en pricksäker och ibland rätt elak slags humor och han kunde konsten att leverera en förolämpning och få den att låta som en komplimang. Kjell hade också nära till ilska, även om temperamentet blev lite lugnare med åren.

Som vän var Kjell oerhört trofast, han ställde upp på sina vänner och förväntade sig samma hjälpsamhet och lojalitet tillbaka. Vi hjälpte varandra genom livshotande sjukdomar (skjutsa och hämta till och från olika sjukhus), genom separationer och flyttar och stöttade varandra under många år i jobbet. 

Han försökte lära mig allt om politiskt rävspel, jag försökte lära honom att montera Ikea-möbler. Vem av oss som var den sämsta eleven vet jag inte, men jag kan säga att det slutade med att jag fick skruva ihop hans möblemang.

Ibland var vi väldigt oeniga, smällde i dörrar, höjde rösten eller slängde på luren (på den tiden kunde man slänga på luren). Kjell hade bestämda åsikter om mycket, om det mesta faktiskt, men kunde respektera andras åsikter – om än bara till en viss gräns.

Det finns många ord man kan använda för att beskriva Kjell:

Envis - det var därför jag kallade honom Tjalle Tvärvigg.

Principfast, manipulativ - han var en fena på att få folk dit han ville.

Rolig, allmänbildad, brutalt uppriktig, omtänksam, lite självupptagen.

Dansant men fullständigt omusikalisk fast det krävs väl mer takt än ton för att kunna dansa – och taktkänsla hade Kjell. Ibland.

Och han var en jävel på att laga mat.

Ska man jämföra Kjell med hans hundar kan man väl säga att han prickade helt rätt med sin border terrier; liten till formatet, grånad, lite skäggig och aningen sträv…

Kjell var oerhört sportintresserad och att idag hålla den sista sammankomsten tillsammans med honom, samma dag som det är final för OS känns väldigt passande. Kjell var ju en rätt bullrig person, lite stökig och motsägelsefull så kvällens OS-avslutning i glädje med deltagarna huller om buller och ett (förmodar jag) spektakulärt fyrverkeri känns riktigt fint, mitt i sorgen och saknaden.

Världen blir lite tråkigare nu, lite mer färglös. 

Och jag undrar, vem ska jag nu vara förbannad på?