Svensk Se & Hör NU! i veckan...

Några gånger varje år inbillar jag mig att höjden av lyx är att ligga på soffan och läsa skvallertidningar. Gärna med en påse jordnötter inom räckhåll.
Efter en stunds bläddrande, känner jag mig som en själv.
Påse nötter, alltså.
Varför köper jag den där sortens blaskor?
Dom innehåller ingenting av värde.
Absolut ingenting.

Det är samma människor som gifter sig och skiljer sig. Kollar jag i högen från förra sommaren är det samma ansikten, fast i kombination med något annat ansikte. Dom som var SÅÅÅÅÅ kära och hade hittat SITT LIVS KÄRLEK för ett år sedan är nu skilda och ibland omgifta och gravida.
Otroligt intressant.

Och så en massa icke-kändisar.
Det är väl behållningen då.
Möjligen.
Att det är så himla komiskt att man kan bli ”kändis” bara för att man fyller sig med silikon och dejtar en kriminell dörrvakt. Och sen försöker göra business av sitt bröllop. Tidningen kanske betalade hela kalaset mot förmånen att få rapportera händelsen.
Rapportera vadå?
Att tuttarna höll på att ramla ur klänningen.
Och att den mesta kändisen på gästlistan var Charlotte Perellis – manager!
Never heard of.

Sen harvar tidningen på i samma smet.
Några hockeyspelare var på ett annat bröllop. Alla fruarna hade knallrosa klänningar. Eller så hade färgåtergivningen i tryckeriet pajat.
Ulf Ekberg börjar bli som Alice Timander – syns på varenda kändisfest. Fast hon hade ballare kläder.
Angelina Jolie äter kackerlackor. Borde inte hon ha råd med nåt bättre?
Keifer Sunderland tycker att svenskar är trevliga. Fast det vet man inte om han tycker. Han sa ”Jag har träffat många trevliga människor”. Filmteamet, eller?
Sen följer ett stort antal paparazzibilder på badande halv- och helkändisar.
Bikinibrallor som skär in i ändan.
Några fotbollsspelare som ”rättar till paketet” efter ett bad. Jaha?
Dravel dravel.
Passar bra i min Things-I-don’t-give-a-fuck-about notebook.

Det enda spännande i sommarens hela skörd var ett hemma-hos-reportage från Jane Fondas hem i Atlanta. Hon har en öppen spis i sovrummet. Spiselkransen är av glas. TURKOST glas!
Den var fräck!
Inte för att jag undrat så mycket över det, men nu vet jag.
Var det värt hundralapparna som alla tidningarna kostade?
Nä.

Att jag aldrig lär mig...

Elaka tankar

Häromdagen damp ”Språk” ner i brevlådan.
En alldeles ypperlig tidskrift, förresten.
När den låg där upp-och-ner på hallgolvet, var min första tanke ”Herregud, dom har min mamma på omslaget!”.
Lite spontant sådär.
Det var Per Gessle.

Så min nästa tanke blev ”Herregud så RYNKIG han är!”.
Lite skadeglatt sådär.
Han ÄR rynkig på omslaget.
Och när det elaka flinet hade raknat något tänkte jag att det var väldigt skönt att se en ”kändis” som INTE är full av botox, restylane, silikon och allt vad dom nu sprutar i och på sig. Och så underbart med en icke photo-shoppad bild, dessutom.
Fick för övrig samma dag ”Femina” där de första hundra sidorna (undefär) utgörs av helsidesreklam. En reklambild föreställde Demi Moore (jag var tvungen att läsa texten för att fatta att det var hon).
Alltså.
Hallå.
Människan är snart 50 och inte tillstymmelse till rynka. Inte nånstans. Det är baske mig omöjligt. I alla fall om man någon gång i livet rör ansiktet, till exempel pratar, ler eller blinkar.
Hon såg faktiskt inte klok ut på den där bilden.
Det var riktigt skrämmande. Mycket läskigare än en jätterynkig Per Gessle.

När jag ändå var inne på kritisera-folk-jag-inte-känner körde jag igenom dagens DN. Har inte Mona Sahlin blivit väldigt bred över ändan? Märkligt nog syns det inte i ansiktet (som ju är det som är mest i bild i tidningar och TV). Mina extrakilon brukar smitta av sig uppåt. Lite som Barbapapa faktiskt. Orättvist.

Och stackars Whitney Houston sen. Ätit skräpmat och lagt på sig 10 kg under turnén. Hon borde väl ha råd att äta riktig mat? Fast det kanske hon gör, hon bara tröstäter lite. Inget konstigt med det så utskälld och nerskriven som hon blir vart hon än kommer.

Ibland är det befriande att tänka taskiga saker. Så länge ingen annan märker nåt. Särkilt inte den man tänker taskigheter om. Man liksom avreagerar sig och får utlopp för den lilla elakhet som bor i oss alla (nåja, nästan alla). Det gäller bara att veta var gränsen går. Tar man för vana att hacka på allt och alla i tanken, gör man det snart i handling också.
Det är bara att läsa DNs artikelserie om mobbning.
Det är riktigt skrämmande hur det går till på arbetsplatserna i det här landet. Landet som var först i världen med att lagstifta mot mobbning.
Landet med världens bästa anställningstrygghet.
Minsann.