Kränkande - på riktigt!

Visst får man skämta om tarmproblem. Om man gör det som Jan Berglin.

Idag när alla (läs 90-talister/snöflingor) blir kränkta över precis allting hela tiden är det svårt att använda ordet när något är kränkande på riktigt.

Men i lördagens (18 maj) Dagens Nyheter, Kultur, ägnar sig en av tidningens journalister åt ren och skär mobbning, som inte kan betecknas som annat än kränkande. På riktigt.

DN har en spalt som heter ”Fråga bibliotekarien” och en läsare skriver och undrar varför det kostar pengar att använda bibliotekens toaletter. En befogad fråga. Här i Solna centrum kostar det 5 spänn på bibblan, medan det är gratis i centrumets egna toaletter (där det finns både skötrum och amningsrum dessutom).

Nåväl, insändarskribenten undrar varför det kostar och menar att det blir dyrt för henne som tillbringar många timmar på bibblan. Behöver hon gå på toa fem gånger kostar det 25 spänn, vilket hon jämför med att t ex den lokala bokhandeln låter henne använda personaltoan. Gratis.

DNs egen bibliotekarie, med ”en populär frågespalt sedan 2011”, har ingen större lust att svara på själva frågan. Hon ägnar i stället två hela spalter åt att håna insändarskribenten. Här är några exempel:

”…du som ränner på toaletten i en takt som får Kinas koldioxidutsläpp att verka hårdreglerade”

”Det är sannerligen inte varje dag man träffar på en tarmflora som får William S Burroughs inälvor att framstå som Edens lustgård” 

”…spränglärd låntagare som drar ner byxorna lika panikartat som Svenska Akademien väljer in nya ledamöter.”

Därefter ber hon insändarskribenten att berätta mer om sin kosthållning!

Eftersom hon givetvis inte kan förvänta sig några svar, ägnar Jenny Lindh några hundra nedslag till att gissa:

”Katrinplommon för hela slanten?”

”Laxermedel till lunch?”

”Någon destruktiv författardiet?”

”Råbiff och halvfärska ostron?”

”Jäst hästmjölk?”

”Femtio koppar korpsvart kokkaffe om dagen, rakt ner i magsåret?”

Så där går hon på, Jenny Lindh, och slutar sina mobbningsexcesser med en rekommendation – om det skulle vara så att skribenten bara är extremt kissnödig – att ”läsa mer och dricka mindre” eftersom hon ”uppenbarligen har en blåsa som får de smältande polarisarna att verka harmlösa”.

Den som vill läsa hela artikeln kan hitta den här. https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jenny-lindh-dina-magbesvar-kan-vara-sa-kallad-boktarm/

Hennes uppdrag är, enligt Dagens Nyheter, att ”tipsa om läsvärd litteratur”. Hon tillåts ta ut svängarna rejält, kan man tycka.

Hur jag reagerade? Jag skrev till henne såklart. Och undrade om hon inte är riktigt klok. Möjligt att hela spalten var rent påhitt för att hon skulle få använda a) ett antal fyndiga liknelser som hon kommit på, (möjligen under rusets inverkan) eller b) ett antal referenser till litterära fenomen som hon vill visa omvärlden att hon känner till (jodå, jag känner till Burroughs ”Tjacket”). Kan eventuellt tänka mig att det var ett försök att vara rolig. Jävligt misslyckat i så fall, om ni frågar mig.

Som drabbad av kroniskt bråkig och opålitlig tarm låter fem toalettbesök under en eftermiddag som något att önska sig. Tänker med fasa på när jag, under pågående stambyte, tillbringade många arbetsdagar på bibblan; jag skulle ha blivit ruinerad om jag inte haft tillgång till gratis-toan. Bara fem besök på en hel dag! Lyllos hon. Eller han.

Upp emot 15 % av svenskarna lider av IBS (Irritable Bowel Syndrome).

Crohns sjukdom drabbar omkring 750 personer årligen, totalt har vi mellan 20 000 och 35 000 med Crohns i Sverige.

Omkring 30 000 svenskar har Ulcerös kolit, cirka 1 000 nya fall tillkommer årligen.

Utöver de här tre vanligaste kroniska tarmsjukdomarna finns det otroligt många andra orsaker till en bråkig tarm (t ex cancer, strålbehandling och operationer, som jag själv drabbats av). Psoriasis, antibiotikabehandling, matförgiftning… Need I say more?

Att som Jenny Lindh göra sig lustig över människors behov av tillgång till toalett är inget annat än ren och skär mobbning. Jag ser ingenting i hennes svar som kan platsa under rubriken ”tipsa om läsvärd litteratur”. Oförskämt, okänsligt och – faktiskt – kränkande. På riktigt.

Jag frågade mina vänner vad de tyckte om Jenny Lindhs svar. 

”Hon är inte riktigt klok!”

”Fattar inte att en sån får vara kvar.”

”Hon var borta ett tag och tänkte att hon kanske fått sparken, men så väl var det inte.”

”Så otroligt arrogant!”

”Hur fick hon ens jobbet? Är hon släkt med någon chef?”

”Det var det värsta jag läst på länge!”

"Om frågan är ställd av en riktig läsare är 'svaret' inget annat än ett oförskämt hån."

Exemplen kommer från både ”normalnödiga” människor och folk med olika tarmbesvär.

Hur som helst, jag mailade till Jenny Lindh. 

Jag mailade också till chefredaktör/ansvarig utgivare Peter Wolodarski.

Jag mailade även till DNs kulturchef Björn Wiman.

Nädå. Ingen av dem har svarat. Såklart.

Man kan bara hoppas att hon och hennes chefer läser mitt mail och förstår.

Jag uttryckte mig kanske inte på mitt mest eleganta och subtila sätt.

Avslutade med orden ”Man kan ju hoppas att du drabbas av magsjuka och kikhosta samtidigt så kanske, kanske du får lite insikt i hur det är för de hundratusentals svenskar med kroniska mag- tarmsjukdomar.”

Nä jag vet.

Det var inte snällt.

Ibland blir jag surtant på riktigt.