Sanning och konsekvens

Mammas bullar?

Någon gång under mellanstadiet ordnades det hippor. Det skedde ungefär i samma veva som barnkalasen gick ur tiden, känns det som. En hippa bestod av chips, jordnötter, läsk, den senaste musiken på kassettbandspelare, eller möjligen portabel grammofon, och ett blandat sällskap om killar och tjejer – helst lika många av varje. Det dansades inte, vad jag kommer ihåg. Däremot skulle man leka Sanning och konsekvens, eller ”sanningåkonka” som leken kallades i folkmun. Inte för att jag i detalj kommer ihåg hur det hela gick till, men om man valde Sanning var man tvungen att svara sanningsenligt på en fråga som någon annan ställde, valde man Konsekvens skulle man göra något som de andra hittade på. Det var avancerade grejer, som att till exempel visa om man hade bh på sig eller inte, pussa någon av de andra (hemska tanke om den där jättefinniga killen var med på hippan) eller något annat som oftast utlöste fniss hos övriga. 

När jag nu läser om en massa människor som ”väljer sida” eller ”står upp” för olika saker, dyker sanningåkonkaupp i skallen. Så himla många det är som med eftertryck säger en sak och sedan gör något helt annat. Eller som i alla fall inte är konsekventa. 

Som att sluta äta kött för att det ska vara bra för klimatet och sedan flyger till Thailand med hela familjen.

Eller som förbannar dem som fultankar filmer, men som utan att blinka köper kopior av märkeskläder och dito väskor.

Eller som predikar om att köpa närodlat och närproducerat, men sedan köper skräp från Kina. Helst snabbleveranser med flyg.

För att ta några exempel. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Att ta konsekvenserna av sitt handlande är inte heller så lätt, verkar det som. Det räcker att kolla Lyxfällan eller Biggest loser på tv. Arbetslösa (eller arbetsskygga? De flesta lyckas ju ”få” ett jobb under programmets gång) människor som köper löshår och lösnaglar, röker, tatuerar sig och käkar pizza stup i minuten. Och sen blir jätteförvånade när de hamnar hos Kronofogden för obetalda hyror. Människor som vräker i sig läsk, skräpmat och godis och ligger i soffan och spelar tv-spel och tycks förvånade när de nått en matchvikt på 200 kilo.

Jo jag vet, det finns ofta bakomliggande orsaker som det inte pratas så mycket om. Troligen är det samma slags genfel hos alla. Man missbrukar mat, spel, pengar, alkohol, knark för att döva något annat. Eller för att man helt enkelt har ärvt ett beteende från en missbrukande förälder. Alkoholisten kan ha en morsa som är shopaholic. Spelmissbrukaren kan ha en farsa som är bulimiker. 

Men det gäller såklart inte alla.

Och vad lider de här politikerna av som blir förvånade när hela svenska folket nästan får blodstörtning av att läsa om hur de ”flyttar hem till mamma” eller ”bor i sommarstugan” för att få betalt för dubbel bosättning, traktamenten och fan-och-hans-moster? Ingen aning, men gissar att det är en kultur som sitter i väggarna. Man har lärt sig att utnyttja ett fördelaktigt regelverk till max och för vidare informationen till nästa gäng riksdagsledamöter, som skruvar utnyttjandet ett varv till. Värst var väl ändå snubben som dagen efter att han blivit invald i riksdagen skrev sig hos sin morsa, men hade familj och barn inom 5 mils radie från Riksdagshuset. Eller L-tanten som åkte ur partiet men ändå sitter kvar som politisk vilde för att kunna casha in livsvarig statsrådspension när hon avgår vid rätt ålder.

Och Erlandsson som bor hemma hos mamma i Småland, medan storken flyger skytteltrafik till våningen i Stockholm. Tre barn på fyra år. Borde väl betyda att han hälsar på frun någon gång ibland i alla fall. Är det inte jättepinsamt att bo hos morsan när man är 60+? 

Alltså. Nu får det väl ändå vara nog?

Ganska skrämmande dessutom att den interna kontrollen inte funkar utan det är grävande journalister som avslöjar skiten. Och det skorrar väääääldigt illa när politikerna sedan står och mässar om bidragsfusk och kontrollsystem för oss vanliga dödliga.

Skäms.

Säger jag bara.

Men apropå konsekvenser. Med det nya sättet att tolka nutida samhällsföreteelser (man kan kalla nästan allt för forskning) borde det nu vara tydligt att den globala uppvärmningen beror på flyget. Kolla bara hur det blev i Sverige när alla SAS-plan stod på marken. Tempen sjönk med 10 grader direkt…

Nä men sånt får man kanske inte skoja om? Då blir man kallad ”Gretahatare” och ”Klimatförnekare” och nästan jämställd med ”the senile moron” på andra sidan Atlanten. Det största hotet mot vårt klimat är faktiskt att vi är för många här på jorden. Det tycks det råda stor enighet om i forskarvärlden. Det hjälper inte hur många sugrör vi avstår från i Sverige, eller hur många plastpåsar vi inte använder så länge befolkningen på jorden ökar i en rasande takt. Jag tror att de flesta svenskar tänker klimatsmart och gör vad man kan, därmed inte sagt att man inte kan göra mer. Men att, som MP-kvinnan i Norrköping skrev i en insändare i DN idag, förbjuda all biltrafik i innerstan känns som ganska omöjligt. Kanske funkar i Norrköping, vad vet jag. Men i Stockholm? Vad blir konsekvenserna av ett slikt förbud? Hur ser den cyklist ut (och även cykel, för den delen) som kan leverera varor till Hötorgets torghandlare, öl till innerstadens alla pubar, kläder, leksaker och annat till alla varuhus? Ska alla transporter stoppas vid tullarna (på jättelika parkeringsplatser?) och leveranserna flyttas över till cyklar? Hur många cyklar krävs det för att köra innehållet i en långtradare? Det låter ju jätteskönt med en storstad utan bilar, men känns på nåt sätt som en utopi. Eller är jag bara en sur bakåtsträvare? 

Kan man i Kina borde man väl kunna i Sverige?

Eller?