Sorgligheter

Enda fördelen med svajigt och snålt tilltaget Wi-Fi utomlands är att man slipper en massa tråkig läsning. Man får ändå lite uppdateringar via Facebook, som såklart är bland det första man kollar när man hittar en uppkoppling...

Klas Ingesson, den tappra kämpen. I programmen om VM-94 pratade han insiktsfullt om den jävla cancern som han visste skulle bli hans död, men inte när. Det lät ganska hoppfullt, även om man fattade att han blivit sämre när han slutade sitt jobb i Elfsborg i mitten av oktober. Nu är hans kamp över. Men FUCK CANCER. Säger jag bara. Och att dö vid 46 års ålder är väl att betrakta som ”i förtid”, som kommentar till en tråd på fejan. Alla vet vi att vi ska dö och nånstans inbillar vi oss väl att vi alla ska uppnå medellivslängd, vilket givetvis inte är rimligt. Men vi har det som riktmärke, på nåt sätt. Eller?

Kim Anderzon, kämpade också tappert och använde sina absolut sista krafter till en fest för sina närmaste. Lite blandade känslor inför det faktiskt, men skönt när människor gör sånt de verkligen vill och inte enbart vad som förväntas. Borde man tänka på lite mer; vad vill jag, vad tycker jag är viktigt, vilka människor är viktiga för mig. För vissa är pengar, titlar och namn viktiga – det är deras val. För andra är ärlighet, omtanke och de små tingen viktigast – det är deras val.

Man blir omruskad när döden kommer närmare, blir medveten om hur kort tid man fått här på jorden. Och får sig en tankeställare vad man ska använda sin utmätta tid till.

Sorgligaste läsningen när man plöjer igenom tidningarna vid hemkomsten är ändå den om åttaåriga Yaras död. Rättegången inleds idag, hennes morbror och hans fru står åtalade för mord. Yaras pappa är förbannad på det svenska samhället. Om jag var han skulle jag vara mer förbannad på morbrorn och hans fru. Och på mig själv för att ha skickat iväg min lilla dotter till ett främmande land, till människor man uppenbarligen haft för liten kännedom om.

Men det som stör mig alldeles oerhört är alla de vittnen som man har förhört i förundersökningen.

En granne ”brukade stå inne på sin toalett för att med stigande förvåning höra parets våldsamma gräl” skriver Kvällsposten.

Alltså. Stå inne på sin toalett!? Och lyssna på gräl?! Som blir allt med våldsamma?!

Borde inte den personen bli åtalad för medhjälp? Eller nåt?

En granne har hört ”panikartade skrik” och noterat att den lilla flickan gick och handlade själv, tvättade i tvättstugan och att hon tvingats sitta ute i trapphuset långa tider.

En annan granne har sett morbroderns fru ge flickan en örfil.

En lärare gjorde hembesök och konstaterade att Yara hade fula blåmärken, en svullen hand och att det rådde djup misär i hemmet.

  

Andra grannar säger att de noterat att paret ofta skrek, att barnen grät och att lilla Yara behandlades ”som en slav”. Noterat?!

Allt detta pågick. Grannar, skolpersonal och andra ”noterade” att det hände. Ingen gjorde något. Inte en enda människa reagerade, än mindre agerade. Ingen kontaktade socialtjänsten. Ingen ringde polisen. En liten flicka ”ser ut som en luffare”, sliter som en slav och är blåslagen. 

UTAN ATT NÅGON ENDA JÄVEL REAGERAR.

Man kan bli mörkrädd för mindre.