The stalker

Bort med hundar, tycker min stalker

 Alla vet vid det här laget att jag skriver av mig. Ofta här i bloggen. Ibland i form av insändare. Inte så sällan får jag någon liten reaktion på det jag skriver. Positivt och negativt i ungefär lika stora portioner. Sånt är skoj. Kvitto på att jag fått igång tankarna hos en och annan läsare. Det är väl dit alla som skriver vill nå?

Min senaste insändare handlade om den debatt som varit på DNs insändarsida under några veckor. Hundhatarna vill förbjuda hundar att följa med på bussen, vistas i parken eller över huvud taget att existera. Som argument för ett totalt hundförbud anger man ofta att hundar attackerar människor. Väldigt ofta attackerar mer eller mindre galna hundar människor, framför allt barn, och biter ihjäl dem. Ungefär på den nivån ligger debatten.

Jag försökte ge lite perspektiv på det här med hund och hundägande. Varje gång ett barn, en vuxen eller något djur blir illa bitet av en hund är en gång för mycket. Det är dessutom ofta ett trauma för alla inblandade. Som tur är händer detta ganska sällan. Särskilt jämfört med annat elände i samhället.

Hund bet barn ger krigsrubriker. Att det anmäldes 18 200 misshandelsbrott mot barn förra året har man inte läst mycket om. Perspektiv.

Jag skrev i insändaren att det troligen finns fler pedofiler och skjutvapen än aggressiva hundar. Så här ser statistiken ut: det finns drygt 2 miljoner registrerade skjutvapen i Sverige. Hur många illegala vapen det finns vet man inte. Däremot vet man att det finns drygt 700 000 hundar. Någon promille av dem uppvisar ett oönskat beteende. Perspektiv.

Dessutom hade jag den dåliga smaken att skriva att det troligen är större risk att bli våldtagen än att bli attackerad av en hund. År 2011 (det finns ingen statistik från 2012 än) polisanmäldes 17 077 sexualbrott i Sverige, varav 6 352 var våldtäkt eller grov våldtäkt. Samma år anmäldes 2 990 våldtäkter mot barn i åldern 0-17 år.

Allt detta svarade jag min stalker. Eller stalkare, som det heter på ren svenska.

Det kom ett tämligen upprört mejl. Han skulle ge mig en bild av verkligheten, skrev han. Grinig gammal gubbe, tänkte jag och kunde utan problem föreställa mig en gamling mer rullator, sportjacka och keps. Höttande åt alla barn, hundar och andra störande element under hans promenad runt Öfre Östermalm.

När mejl nummer två kom, typ en meter långt, var jag tvungen att kolla upp gubben.

Han är 40 bast.

Och vet minsann hur det ser ut i den riktiga världen. Den runt Tessinparken. Det är där folk snackar som Erik Äckelbäck (han i James Bond junior, ni vet). Hundar är ett djävulens påfund, om man ska tro det han berättar. Och det ska man, säger han, för han VET. Det pågår ett krig där inne i Tessinparken. Det är hundar mot människor, skriver han, och han föredrar människorna. Jag borde åka in och kolla alla högarna med hundskit. Skriver han. Varför jag ska göra det vet jag inte. Jag har sett hundskit förut. Det är inget speciellt med det. Annat än att man blir förbannad när hundägarna inte plockar upp det. Fast egentligen tycker han inte att det gör någon skillnad om skiten plockas upp, marken är ändå förorenad. Ungefär som att låta hunden skita på köksgolvet, torkar man så finns det ändå kvar en del. Han skrev så. Och vad värre är, när barnen hade gjort en snögubbe var det ett 10-tal hundar som under natten hade urinerat på den. Undrar hur han kom fram till det. Satt han vid köksfönstret hela natten och räknade antalet hanhundar som lyfte på benet? Eller mätte han kisset på snögubben morgonen därpå? Jag fattar inte hur han kommit fram till all statistik han presenterar i sina meterlånga mejl. Bland annat skriver han att ”enligt statistiken är den ca 1 person om dagen i Sverige som skadas så allvarligt av en hund att de måste söka läkarvård”. Snubben har noll koll.

Hundar har dessutom sönder blomkrukor. De förstör rabatter och äter både kaniner, ekorrar och hästar. Kissar på staket gör de också. Hemska odjur. Bestar, faktiskt.

Att hundar är en ovärderlig hjälp för människor med funktionsnedsättning, att de spårar knark, vapen och stålar och att de över huvud taget är en samhällsekonomisk besparing struntar min stalker i. Han bryr sig inte heller om att hundägare i allmänhet är friskare, att hundar tillför oerhört stora värden för barn, ensamma, gamla och alla andra de kommer i kontakt med. Eller alla eftersökshundar som tillsammans med sina förare hjälper till att spåra upp t ex trafikskadat vilt. Tack Kjell för den påminnelsen.

Man kan hålla på och räkna upp hundens alla fördelar i evighet. Amen.

Det finns dessutom forskning som belägg för alla dessa påståenden.

Men det struntar min stalker i.

Han såg en hund som rastades där barnen brukar kasta boll. Hunden var lös i magen och på väg för avlivning, ursäktade sig hundägaren. Men det var faktiskt bara 300 meter till närmaste hundrastgård och då kan man väl tycka att ägaren kunde burit hunden dit. Va!?

Lite vett och etikett kan man väl ändå kräva?

I alla fall i den verkliga världen runt Tessinparken...

Stalker eller ej. Jag hävdar med en druckens envishet att med ömsesidig respekt och tolerans kommer man långt i umgänget med sina medmänniskor.

Om man vill.

Alltså.

Märkliga olyckor

Dags att vidga vyerna

Riktigt ruskig olycka utanför Helsingborg i går. Olyckssträckan var två kilometer. Och det var ungefär hundra bilar inblandade. Det var snorhalt och tät dimma. Räddningsledaren berättade att han på väg till olycksplatsen blev omkörd av både personbilar och lastbilar, trots väderleken.
Jag skulle vilja veta hur många av bilarna som hade dubbdäck. De är ju så utskällda för att de är miljöfarliga. Dubbar är det enda som biter på isigt väglag. Spelar ingen roll hur bra eller nya vinterdäck man har, man kanar i alla fall bara på isen. Och lastbilar behöver inte ens ha vinterdäck...
Läste i dagens tidning att man vill införa krav på halkutbildning vartannat år. Vad hjälper det när det är omdömet det är fel på? Va?
Hade en liten lastbil från Arbetspartner Flytt & Bemanning nosande i ändan i dag. Ja, bilens ända alltså. Det var moddigt, halt och snöade. Struntade han fullständigt i och det var riktigt nära att han körde på mig ett par gånger. Så snart han fick tillfälle kastade han sig ut för omkörning, sladdade hejvilt och for som en smörklick i het stekpanna. Med firmatext över hela lastbilen. Jag försökte ringa och tipsa firman om att visa chauffören några bilder från olyckan i går, men efter fyra minuters väntan i telefonen la jag ner. Men lägg namnet på minnet. Eller skriv upp det i mappen över företag att bojkotta. Såna drullar vill vi inte ha ute på vägarna.

Men jag tänker på det här med dubbdäck. Om det nu är så att det är partiklarna från vägbanan som är så hemskt skadliga, varför gör man inget åt själva vägbeläggningen? Så att den inte blir så väldigt giftig när dubbdäcken nöter på den.

Anpassa farten efter väderlek och väglag och hålla avstånd till framförvarande bil.
Svårare än så är det inte.
Faktiskt.

I dag small det rejält igen. På E4-an utanför Hudiksvall. Fem personbilar och fem lastbilar.
I say no more.

Såg min insändare i dagens DN, förresten. Längesen jag skrev den så jag hade slutat titta, men sen fick jag ett meddelande på Facebook från en kvinna jag inte känner men som tyckte insändaren var bra. Sånt värmer.
Man kan bli galen på alla gnällspikar.
Kom igen när ni har något riktigt problem att oja er över.
Liksom.

Och det är bara att hålla med Anna L när det gäller de högljudda protesterna efter gårdagens tågolycka. En tågstäderska som ville leka lokförare och åkte iväg med ett helt tågsätt på Saltsjöbanan och sen inte kunde bromsa och brakade rakt in i ett hus. De boende klev raskt fram och sa att de hade försökt få slutstationen flyttad eftersom det inte är klokt att ha den 60 meter från ett hus. Men varför byggde man huset så nära ändstationen? Järnvägen var faktiskt där först...

Larry Hagmans lyxvåning i Los Angeles är till salu. Det räckte med att kolla in sovrummet för att bli yr i huvudet. Tak, väggar och golv i samma guldbrokiga mönster. Och som om inte det räckte har tyget i överkast och kuddar samma skrikgula palmer. Hjälp. Men utsikten gick inte av för hackor.

En massa kändisar är åtalade för skattebrott. De har fått pengar i handen när de uppträtt i köpcentra och andra liknande platser. Lotta Engberg säger att hon inte alls fått några pengar, hon uppträdde helt gratis. Sextio gånger. Hon kallar det för marknadsföring. Eller hur.

Robinson-snubben Jan Emanuel som sedan blev s-politiker och därefter entreprenör i vårdsvängen sålde ju sina bolag och gjorde i runda slängar en kvarts miljard i vinst. Nu är även han åtalad för skattebrott. Hans advokat är säker på ett frikännande.
Hans advokat heter Tomas Bodström.
Frågor på det?

Ett företag i Skåne bjöd på personalfest. Med motiveringen att på fackklubbens fester är det bara de fackanslutna som är välkomna, bjöd man alla utom de som är med i facket. Nu har företaget dömts att betala skadestånd. Femtusen spänn till var och en som inte var bjuden på festen. Var inte det ganska bra betalt för att slippa en firmafest?

I USA sker betydligt fler mord med skjutvapen än i andra jämförbara länder, skriver DN i dag. Det är så himla märkligt att folk som åtminstone borde vara normalbegåvade inte ser sambandet mellan antalet skjutvapen och antalet mord. Värst hittills är väl ändå att det nu pågår vapenutbildning för en massa lärare. Alltså, man har ju stött på en och annan aningen labil lärare genom åren. Hade någon av dem haft ett skjutvapen kunde det gått riktigt illa. Man får vara tacksam att de bara hade linjaler, pekpinnar och hårda nypor att tillgå.

Och nu diskuteras förändringar i pensionssystemet. Igen.
Och vinnarna denna gång är fyrtiotalisterna. Igen.
Eftersom det nya systemet missgynnar alla födda efter 1954, satte alla i min generation igång och öste in stålar i privata försäkringar. Man vill liksom inte leva på enbart nudlar efter 65. I går kom beskedet från Skandia Link-försäkringen. På fyra år har den minskat i värde med 100.000 kronor.
Tack så j-la mycket.
Garantipension, hette den när jag tecknade den.
Men Skandia var visst tvungna att ändra namnet sedan. Jag fattar varför.

En statsvetare ojar sig i tidningen över att hennes Mulberry-väska blev stulen. I väskan förvarade hon sin dator. I samma väska förvarade hon också de två usb-minnen där hon sparat alla uppdateringar.
Att man är korkad är väl en sak, men att berätta om det i tidningen? Va?

Barnrättsorganisationen Bris har bestämt sig för att sluta använda begreppet barnfattigdom eftersom det inte finns så värst många barn som kan betecknas som fattiga i Sverige. Jag har med en druckens envishet skrivit om de här undersökningarna som använts som slagträ i en massa debatter. Sedan man började mätningarna 1991 har andelen fattiga barn halverats. Det säger varken Rädda Barnen eller Bris något om. Tappad trovärdighet är bara förnamnet. Men när Uppdrag granskning röt till, då vaknade man visst. Bättre sent än aldrig. Sedan är det sorgligt att det finns barn som lever i mycket knappa omständigheter, och det vore väl bättre att ta itu med de verkliga problemen än att försöka göra politik och slagträ med hjälp av feltolkad statistik.

Nehej, dags att vidga sina vyer lite. Har fått i uppdrag att skriva om katter, kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur och känner att jag behöver läsa in mig lite.
Boken om origami har inte kommit än, så den artikeln får jag vänta lite med att skriva.
Ombyte förnöjer, sägs det ju.
Slutgnällt för i dag alltså.

Slut

"Nu är glada julen slut, slut slut..." börjar visan som var en riktig skräck när jag var liten. Julen. Slut!? Den bästa tiden på året. Alla var glada. Alla var tillsammans. Det var ljust och mysigt och ledigt. Stressen med städning, julmat, bak och en massa måsten var någon annans huvudvärk. Enda molnet på den i övrigt ljusa barnhimlen var när man tvingades leka jullekar på någon pappas arbetsplats julfest; "fy skam, fy skam för ingen ville ha han". Typ. Det var jobbigt.
Det syns i fönstren omkring vilka som hör till ens egen generation. Inte en adventsstjärna före första advent. Inte en julgran före 23 december. I dag är det tomt och mörkt i fönstren igen. Utom hos ungdomarna i huset snett över gatan. Tjugondedag jul har de inte hört talas om. Men så skönt, tänker jag då, att var och en gör som den vill.
Solna stad hade graninsamling i helgen. Alla som lämnade sin gran på torget fick en fruktpåse som tack. Granarna ska gå till fjärrvärmeverket och blir finfin uppvärmning. Kände man sig lite miljömuppig, så där lagom mycket. Och fruktpåsen var väl tilltagen. Det blir fruktsallad i kväll igen.

Slut på engelska uttalas [slatt] och betyder något helt annat.
Vi var på Casino Cosmopol i lördags. Maken fick presentkort på en helkväll där. Minsann. Bubbel före maten, trerätters middag och dessutom hundra kronor i marker att spela för.
Man har ju sett Ocean's thirteen.
Dessutom har man ju sett casinot i Monte Carlo, om än bara från utsidan.
Skulle herrarna möjligen hyra varsin smoking? Nja, riktigt så stiligt behövde det kanske inte vara. På casinots hemsida står det "vårdad klädsel". I mitt huvud betyder det "klädsel: kavaj". Vi snofsade till oss och blev minst sagt förvånade när majoriteten av gästerna i entréplanet hasade runt i säckiga jeans, sladdriga t-shirts och gympaskor. Uppe i restaurangen var det dock mer snits på både gäster och miljö. Och maten sen. När ställen som inte främst har fokus på ätandet erbjuder trerätters middag, brukar den som regel vara av kvalitet medelmåttig. I bästa fall. Här höll maten nästan toppklass, med litet minus för desserten som innehöll alldeles för många smaker. Syltad fänkål, hallon, pepparkaksglass, jordgubbar och dillkokt päron...
Vinpaketet som rekommenderades höll hög klass.
Och då är vi ganska kräsna, alla fyra.

Sedan var det dags för spelborden. Roulett no limit var inte riktigt i vår prisklass... Det verkade inte som om storspelarna var på plats i lördags heller, för croupieren stod rätt ensam vid sitt bord.
I gatuplanet, där de flesta spelen finns och där man dessutom kan satsa tjugo spänn i stället för hundra, hade det hänt något. Gästerna i jeans och t-shirt hade förmodligen dragit vidare till andra ställen.
Så värst många kavajer såg vi inte till. Däremot vimlade det av lättklädda damer. Mycket lättklädda damer. De flesta av dem fick Julia Roberts rollfigur i Pretty woman att framstå som ett söndagsskolebarn.
Tänk tre snälla tankar, tänk tre snälla tankar, malde som ett mantra i min skalle.
Jag försökte med väninnan U:s kommentar "han kan vara hennes adoptivpappa". Hon kör den ibland när man möter något udda par på Ålandsbåten. Det funkade inget vidare.
Alltså, varför skulle en adoptivpappa ta med sig två halvnakna adoptivdöttrar till casinot. Och inte ens ge dem stålar att spela för. Ja, några sedlar fick de väl. Men jag såg ingen av brudarna spela något.

På casinots webbsida kan man läsa Vi har inga egentliga krav på klädsel, men de flesta som går på kasino klär sig så klart för en trevlig kväll på stan.
En trevlig kväll på stan kan betyda i princip vad-som-helst. Helt klart.
Gubbsen som lämnade stället med sina nyfunna väninnor såg i alla fall ut att ha trevligt. Och ut på stan skulle de. Kväll var det också.

Cosmopol skriver också:  Vårdad klädsel är ett allmänt accepterat begrepp i Sverige och vi anser att helhetsintrycket är viktigare än enstaka detaljer. Generellt godkänner vi t.ex inte huvudbonader och trasiga kläder.
Mus-i-kant-kjol går bra. Pattarna utanför blusen går också bra. Lårhöga stövlar - jajamensan.
Har man hatt eller mössa på sig blir man däremot inte insläppt...
Men peruk klassas tydligen inte som huvudbonad. Jag var den enda äkta blondinen på stället. Om man säger så.

Pretty woman - mer påklädd än brudarna på Casino Cosmopol

Hur gick spelandet då?
Joorå, stoppade en tjugolapp i en spelautomat och tryckte på några knappar. Vips hade jag vunnit tio frispel - jo, jag tackar - och sedan spelade automaten av sig själv en stund. Det hela slutade med att den spottade ut en vinstbong på 285 spänn.
Ser man på.
Åkte man gratis taxi hem.
Inte illa.

Fattiga och rika

Härom dagen läste jag att Sverige är bland de länder med lägst antal lågavlönade i EU. Man räknar andelen anställda med lön som understiger medianen med visst antal procent (jag och siffror...). Vi har det med andra ord ganska gott ställt, generellt, här i landet. Och det har nu alla ekonomer konstaterat, de som har arbete har fått det bättre de senaste åren och därmed dragit ifrån alla som är arbetslösa, långtidssjukskrivna och pensionerade. Någonstans är det väl ändå så att det ska löna sig att arbeta? Hur motiverar man annars relativt trötta ungdomar? Näää men jag klarar mig på bidrag....gäsp.... Typ. Däremot behöver vi verkligen göra något åt den stenhårda arbetsmarknaden. Borde det inte finnas plats även för dem som inte kan jobba minst 100 %?
Och varför tvingas anställda arbeta övertid jämt i stället för att avlastas av några fler anställda?
Och varför i allsin dar kan man inte omfördela stålar så att man kan anställa fler i vård och omsorg där det är personalbrist i stället för att betala folk som går arbetslösa? Jag fattar inte.
Från vänsterflanken hörs allt som oftast kritik mot att regeringen avskaffat både arvskatt och förmögenhetsskatt. De rika skor sig på de fattigas bekostnad. Den argumentationen får mig alltid att tänka på ett mejl som dök upp för ett par år sedan.
Här kommer det i repris:

"10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen.

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.
Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!
– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.
– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.
– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr... "

Tänkvärt.

Eller hur?

Förr och nu

Vi människor är mer eller mindre förändringsobenägna. Eller benägna. (Ser inte klokt ut när man skriver det; benägna. Hm.) Och alla förändringar skapar viss oreda, ibland kaos. Sedan vänjer man sig och tycker att det är ganska bra. Eller tycker att det var bättre förr. Ibland borde det räcka med att konstatera att det var annorlunda förr och att dåtiden inte går att göra något åt. Annat än att lära sig något av den. Att försöka skriva om historien brukar sällan vara en bra idé. Tänk bara på Tintin i Kongo som Kulturhusets chef tog bort från hyllorna. Den var rasistisk, tyckte han. Men när den skrevs var det andra tider.

1967 gav Bonniers Folkbibliotek ut boken "Pyttans A-B och C-D-LÄRA". Bilden i dagens inlägg kommer från den boken och texten lyder:

N.   Niggern.
Niggern är så svart på magen,
att han mörkrädd blir om dagen.

Det står så. Ordagrant. Och det är bara ett exempel på galenskaperna i den boken, som vi ser den med dagens ögon. Förordet illustreras med ett nakenfoto av Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding. Och ABC-boken inleds förstås med A, med texten "Arabesken är den besk, som araben tar på fläsk." Under bokstaven P hittar man "Påven är så klok som far, att han ingen svärmor har." Finns den boken på Kulturhuset? Eller på bibblan? Men man bannlyser kanske inte storheter som Fröding och grabbarna.

Kalle Ankas och hans vänner drabbades av censursaxen inför 2012 års julaftonstradition. SVT fick stora skälvan och klippte bort den svarta dockan för att inga svarta barn skulle känna sig kränkta. Tur att de även klippte bort den blonda dockan, annars hade jag och alla andra blondiner känt oss kränkta, hon kunde ju inte ens säga mamma... Den svarta dockan fanns inte under hela min uppväxt men sedan kom den in i filmen igen. Varför då? Och var det någon mer än panikputten på SVT som reagerat på "mannen med judiskt utseende" i leksaksparaden? Har faktiskt inte tänkt på det förrän nu, när gubben är bortklippt.
Och varför visar man en fabrik med bara manliga arbetare? Det är kvinnoförnedring.
Och varför visar man en man som piskar åsnan som drar hans kärra? Djurplågeri.
Och varför stämmer inte Zlatan snubben som har ritat Tjuren Ferdinand och matadoren?

Eller?
Ja, så där kan man hålla på i evigheter. Det fanns hur mycket som helst som en hel massa människor skulle kunna känna sig kränkta, förolämpade och förminskade av. Om man skulle börja rota. Att folk bara orkar.
Finns det inte viktigare ting att ta itu med? Va?

Som kvinnan som har ett fik intill Skogskyrkogården. En synnerligen blygsam servering som hon sköter själv. Under Allhelgonahelgen kom två (2 !) snubbar från Skatteverket och konstaterade att hon inte hade någon personalliggare. Att hon sköter fiket själv och just den helgen (med tiotusentals kyrkogårdsbesökare) fått hjälp av sin syster (utan lön) spelade ingen roll. 10.000 spänn i böter för att hon inte hade en personalliggare och ytterligare 2.000 spänn för att systerns namn och personnummer saknades i liggaren som hon inte hade. Vad kostade Skatteverkets utryckning? Två anställda med 100% övertidsersättning och helgtillägg, resekostnader osv. Men det är ju ett plättlätt uppdrag i jämförelse med att jaga de stora skurkarna. De som bildar en massa utländska bolag och därmed snuvar staten (och därmed alla oss andra) på miljardbelopp. Usch så jobbigt det skulle vara för Skatteverket.

Såg delar av dokumentären Hitlers tid i går. Blev rent illamående av alla likheter med den retorik som SD ibland kör med. Allt är invandrarnas fel; arbetslösheten, de sociala klyftorna, lågkonjunkturen. Har inte människan lärt sig ett enda skit sedan 30-talet? Va?

Rånet i Södertälje där polisen sköt en av rånarna i huvudet. Enligt Expressen säger en av  försvarsadvokaterna att hans klient har ett alibi för tidpunkten då rånet begicks. Och sedan står det att den skjutne är huvudmisstänkt. Alltså. Tabbe eller galghumor?
Och rånarna måtte vara av det klantigare slaget. Råna en butik som ligger nästan vägg i vägg med polisstationen. Och sedan ringa och anmäla att bilen man flydde i är stulen. Inte så himla genomtänkt.

I Dagens Nyheter har det varit insändardebatt om hundar och hundägare. Det började med en mycket sansad och välformulerad insändare om att hundägare känner sig som paria ibland. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Hundhatarna drog på med tunga artilleriet och menade att det vimlar av livsfarliga, stora bestar i alla stadens parker. Lösa och blodtörstiga är de också. Och "hundrädda" tycker att man borde ta hänsyn till dem och förbjuda hundar lite här och där. Alltså. Är det samhällets sak att förbjuda allt som någon människa är rädd för? Är det inte den enskildas sak att själv ta itu med sina fobier? Jag är rädd för unga killar i keps. Kan man förbjuda kepsar kanske? Eller åtminstone förbjuda killarna att förflytta sig i grupp, de blir ju så stökiga och hotfulla när de är tillsammans. En och en går det bättre. Expressens ledarsida skrev för ett tag sedan att man borde förbjuda hundar på allmänna färdmedel och dessutom skulle hundar förses med munkorg på allmän plats. I konsekvensens namn borde man då också förbjuda alla män att resa kollektivt och vistas utomhus efter mörkrets inbrott. Det är troligen större risk att bli våldtagen än hundbiten på väg från tunnelbanan...

Pia Sundhage har utsetts till världens bästa damtränare. Hon tackade med en sång.
Inspirerad av sitt ex månne?

Ett 40-tal trafikolyckor har inträffat på morgonen i Stockholmsområdet. Jo, alla såg att det snöade. Som FAAN snöade det. Men snöröjarna hade väl sovmorgon. Förvånad, någon?

Nytt år, nya samvetskval.

Ny almanacka med massa blanka sidor, färdiga att fyllas med olika aktiviteter. Får man panik eller? Vissa människor verkar bli jättestressade om inte framtiden är fylld av inplanerade resor, möten, fester, middagar... Mest fulltecknad kalender vinner. Liksom. De hinner knappt påbörja en aktivitet innan de hysteriskt börjar prata om nästa. Vad hände med Mindfulness? Blev det plötsligt omodernt igen? Man ser en film och sitter och tänker på vilken man ska välja nästa gång. Eller sitter på krogen och undrar vart man ska gå sen. Eller kommer fram till sitt sedan länge planerade resmål och genast börjar tänka på att man snart ska åka hem. Och vart man ska resa nästa gång. Nuet blir ett enda stort nyss. De här krakarna missar ju det viktigaste. Att se, dofta, känna och ta in alla intryck just nu.

Helgerna som passerat skapar också en massa stress. Ungdomar som inte har någon nyårsfest planerad, inte är bortbjudna eller helt enkelt trivs med att vara för sig själva - får panik eftersom omgivningen har helt andra förväntningar än de själva. Vuxna som oroar sig för sina ungdomar. Medelålders som har dåligt samvete för gamla föräldrar som de inte orkar umgås med. Gamlingar som bara inte orkar med allt ståhej men inte vågar säga nej till släktkalas med risk för att någon tar illa upp. Och så vidare. Undrar hur många som känt sig tvingade att delta i den ena eller andra aktiviteten under helgerna; vad ska mamma säga? Eller, vad ska barna tänka? Och så kanske ingen egentligen har haft någon glädje alls av att umgås. Man bara tror att man gör någon annan glad. Och gör en insats för det egna dåliga samvetet. Det är ju ändå jul...

Samvete är något som alla utrustas med, men i väldigt olika hög grad. Vissa jobbar bort sitt och kan göra precis vad som helst utan att ens blinka till lite skamset. Andra jobbar sig svettiga för att döva sina samvetskval. Man borde göra något för barnen i Syrien, för folket på Haiti, för de svältande i Afrika, för... alla som har det sämre än man själv. Reklamfilmerna avlöser varandra, alla hjälporganisationer vill att vi ska bli månadsgivare, engångsgivare, världsföräldrar, faddrar och allt vad det nu heter. Till slut blir man så överväldigad av allt elände att man stoppar huvudet i sanden. Man kan inte ta in hur mycket som helst. I bästa fall letar man upp någon som man vet gör nytta för hela slanten och sätter in så mycket man har råd med och lättar sitt samvete för en stund.

Under helgerna tänker jag mycket på alla jag inte har omkring mig längre. Jag vet, man ska inte sörja det man inte har utan glädjas åt det man har. Men jag ser egentligen inget motsatsförhållande. Jag är otroligt glad och tacksam över alla varma, omtänksamma, go'a människor i min närhet. Verkligen. Men det hindrar mig inte från att sörja dem som är borta, av en eller annan anledning. Sakna dem lite. Eller mycket. De har en plats i mitt hjärta och ibland gör det ganska ont att de bara finns där och inte fysiskt finns hos mig längre. Lite deppig så kan man bli inför det nya året. Sorgen över att allt inte blev som man hade hoppats och tänkt sig. Att livet satte stopp för det. Eller att någon annan gjorde det.

Jag tänker också mycket på de människor som plötsligt slutar höra av sig. Som när man sedan träffas säger "ledsen att jag inte hört av mig" och sedan ändå aldrig ringer. Som verkar tycka det är roligt att ses men själva aldrig tar några initiativ. De som brutit kontakten utan en tanke på vilka konsekvenser det får för alla inblandade. Livet är kort. Och det är inte säkert att man får en chans att rätta till sina tabbar. Tänker på när jag själv blev allvarligt sjuk och alla som plötsligt hörde av sig. Varför då, liksom? Människor man inte haft kontakt med på åratal fick dåligt samvete, ringde, skickade brev... När orken knappt räckte till att vara sjuk, förväntades man trösta sin omgivning. Säga att det är okej att ni slutade ringa, jag förlåter er. Får jag dö i fred nu? Typ.
Ytligt bekanta, arbetskamrater, avlägsna släktingar, bekantas bekanta - plötsligt erbjöds stöd, någon att prata med och så vidare. Varför skulle jag helt plötsligt vilja prata med någon inte-särskilt-nära vän om en livshotande sjukdom? I synnerhet om vi inte haft så värst personliga samtal i friskt tillstånd.
Och inte tror jag för ett ögonblick att det är omtanke om den som är sjuk som får folk att plötsligt ta kontakt. Det är det egna samvetet som gnager. Och en sjuk ska inte behöva hjälpa till med friska människors samvetskval. Faktiskt.

Nu kanske någon tror att jag håller på att fastna i något slags bitter-träsk, eller kommer att hänge mig åt att kravla runt i elände, djupsinniga analyser och ömkande.
Alls icke.
Jag kommer förstås att ägna även detta år över att gnälla på både monarkin och Ingvar Kamprad, dåliga tv-program och kvasikändisar, plastikoperationer och taskig journalistik. Bland annat. Just nu läser jag Lars Kepler (varför fortsätter de att skriva under den töntiga pseudonymen, när alla ändå vet vilka de är?) och visst finns där nagelbitande spänning. Men när man slarvar med detaljerna tappar jag fokus en aning. Inte alls på samma låga nivå som Läckberg, men vissa scener i boken är så uppenbart osannolika och språket är emellanåt erbarmligt. Får se om jag orkar läsa till slut.
Djurrättsaktivisterna kommer jag också att gnälla på i år. Just nu går det runt ett upprop på Facebook där man uppmanas skälla på Astra-Zeneca som ska skicka sina försöksdjur till andra forskningsanläggningar när den egna ska läggas ner. Aktivisterna vill att hundarna ska omplaceras till vanliga familjer. Än en gång tänker man inte längre än näsan räcker. De här hundarna är forskningsdjur, de är vana vid den miljö de vistas i och skulle nog inte alls må så prima någon annanstans. Dessutom, vad ska läkemedelsföretagen forska på om det inte finns djur? Livstidsdömda fångar, som i vissa andra länder eller vad? Hur långt skulle vi ha kommit med mediciner till människor med demens, cancer och parkinson om vi inte hade haft djuren? Dessutom kan man väl tryggt anta att det inte görs en massa onödiga djurförsök som aktivisterna så gärna vill låta påskina. I alla fall inte i svensk medicinforskning. Det finns annat som hundar far väldigt mycket mer illa av och som ingen bryr sig om.

Ser man på. Det är mycket som har legat och grott sedan förra inlägget.
Häxan Surtant is back.