The stalker

Bort med hundar, tycker min stalker

 Alla vet vid det här laget att jag skriver av mig. Ofta här i bloggen. Ibland i form av insändare. Inte så sällan får jag någon liten reaktion på det jag skriver. Positivt och negativt i ungefär lika stora portioner. Sånt är skoj. Kvitto på att jag fått igång tankarna hos en och annan läsare. Det är väl dit alla som skriver vill nå?

Min senaste insändare handlade om den debatt som varit på DNs insändarsida under några veckor. Hundhatarna vill förbjuda hundar att följa med på bussen, vistas i parken eller över huvud taget att existera. Som argument för ett totalt hundförbud anger man ofta att hundar attackerar människor. Väldigt ofta attackerar mer eller mindre galna hundar människor, framför allt barn, och biter ihjäl dem. Ungefär på den nivån ligger debatten.

Jag försökte ge lite perspektiv på det här med hund och hundägande. Varje gång ett barn, en vuxen eller något djur blir illa bitet av en hund är en gång för mycket. Det är dessutom ofta ett trauma för alla inblandade. Som tur är händer detta ganska sällan. Särskilt jämfört med annat elände i samhället.

Hund bet barn ger krigsrubriker. Att det anmäldes 18 200 misshandelsbrott mot barn förra året har man inte läst mycket om. Perspektiv.

Jag skrev i insändaren att det troligen finns fler pedofiler och skjutvapen än aggressiva hundar. Så här ser statistiken ut: det finns drygt 2 miljoner registrerade skjutvapen i Sverige. Hur många illegala vapen det finns vet man inte. Däremot vet man att det finns drygt 700 000 hundar. Någon promille av dem uppvisar ett oönskat beteende. Perspektiv.

Dessutom hade jag den dåliga smaken att skriva att det troligen är större risk att bli våldtagen än att bli attackerad av en hund. År 2011 (det finns ingen statistik från 2012 än) polisanmäldes 17 077 sexualbrott i Sverige, varav 6 352 var våldtäkt eller grov våldtäkt. Samma år anmäldes 2 990 våldtäkter mot barn i åldern 0-17 år.

Allt detta svarade jag min stalker. Eller stalkare, som det heter på ren svenska.

Det kom ett tämligen upprört mejl. Han skulle ge mig en bild av verkligheten, skrev han. Grinig gammal gubbe, tänkte jag och kunde utan problem föreställa mig en gamling mer rullator, sportjacka och keps. Höttande åt alla barn, hundar och andra störande element under hans promenad runt Öfre Östermalm.

När mejl nummer två kom, typ en meter långt, var jag tvungen att kolla upp gubben.

Han är 40 bast.

Och vet minsann hur det ser ut i den riktiga världen. Den runt Tessinparken. Det är där folk snackar som Erik Äckelbäck (han i James Bond junior, ni vet). Hundar är ett djävulens påfund, om man ska tro det han berättar. Och det ska man, säger han, för han VET. Det pågår ett krig där inne i Tessinparken. Det är hundar mot människor, skriver han, och han föredrar människorna. Jag borde åka in och kolla alla högarna med hundskit. Skriver han. Varför jag ska göra det vet jag inte. Jag har sett hundskit förut. Det är inget speciellt med det. Annat än att man blir förbannad när hundägarna inte plockar upp det. Fast egentligen tycker han inte att det gör någon skillnad om skiten plockas upp, marken är ändå förorenad. Ungefär som att låta hunden skita på köksgolvet, torkar man så finns det ändå kvar en del. Han skrev så. Och vad värre är, när barnen hade gjort en snögubbe var det ett 10-tal hundar som under natten hade urinerat på den. Undrar hur han kom fram till det. Satt han vid köksfönstret hela natten och räknade antalet hanhundar som lyfte på benet? Eller mätte han kisset på snögubben morgonen därpå? Jag fattar inte hur han kommit fram till all statistik han presenterar i sina meterlånga mejl. Bland annat skriver han att ”enligt statistiken är den ca 1 person om dagen i Sverige som skadas så allvarligt av en hund att de måste söka läkarvård”. Snubben har noll koll.

Hundar har dessutom sönder blomkrukor. De förstör rabatter och äter både kaniner, ekorrar och hästar. Kissar på staket gör de också. Hemska odjur. Bestar, faktiskt.

Att hundar är en ovärderlig hjälp för människor med funktionsnedsättning, att de spårar knark, vapen och stålar och att de över huvud taget är en samhällsekonomisk besparing struntar min stalker i. Han bryr sig inte heller om att hundägare i allmänhet är friskare, att hundar tillför oerhört stora värden för barn, ensamma, gamla och alla andra de kommer i kontakt med. Eller alla eftersökshundar som tillsammans med sina förare hjälper till att spåra upp t ex trafikskadat vilt. Tack Kjell för den påminnelsen.

Man kan hålla på och räkna upp hundens alla fördelar i evighet. Amen.

Det finns dessutom forskning som belägg för alla dessa påståenden.

Men det struntar min stalker i.

Han såg en hund som rastades där barnen brukar kasta boll. Hunden var lös i magen och på väg för avlivning, ursäktade sig hundägaren. Men det var faktiskt bara 300 meter till närmaste hundrastgård och då kan man väl tycka att ägaren kunde burit hunden dit. Va!?

Lite vett och etikett kan man väl ändå kräva?

I alla fall i den verkliga världen runt Tessinparken...

Stalker eller ej. Jag hävdar med en druckens envishet att med ömsesidig respekt och tolerans kommer man långt i umgänget med sina medmänniskor.

Om man vill.

Alltså.