Lika för alla?

Ett av kungens fritidshus

Är det någon som inbillar sig att alla människors lika värde är sant? Det enda som kommer att drabba oss alla är att vi någon gång kommer att dö, men mellan födseln och döden är skillnaderna ganska stora, framför allt mellan låg och hög. Systemet med de fyra stånden är avskaffat i Sverige sedan länge, men i praktiken lever det kvar på många sätt. Det här med monarkin, till exempel. En liten klick människor som varken får rösta eller välja religion och dessutom kan begå brott utan att straffas eller lagföras. Strider inte det mot FNs barnkonvention förresten? Att barn inte får välja sin egen väg i livet utan redan från födseln fråntas en massa mänskliga rättigheter (och skyldigheter)? 

Och jag tänker på hur det är i coronatider. Vi är lyckligt lottade i Sverige som fortfarande kan gå och handla, ta oss till jobbet, ta en fika på stan och så vidare. Man kunde ju önska att fler uppskattade den friheten och tog ansvar för sina shopping-, fika- och pratstunder. För att inte tala om alla som envisas med att jogga i klunga. Förvisso utomhus, men även där gäller väl 1,5 – 2 meters avstånd till sina medmänniskor? Tänker på hur folk har det i andra länder. Instängda i sina bostäder med tillstånd att gå ut en gång om dagen, på sin höjd, för att uträtta ärenden. Alla butiker är stängda, utom mataffärer och apotek. Frihet under ansvar, är den svenska modellen. Man kan bara hoppas att den är den rätta.

Det är väl den svenska modellen som fick Zlatan att ta ett privatplan hit från Italien. För att ta ett exempel på att det inte är lika för alla. Ronaldo som lever rullan på Madeira, dit han for under förespegling att han skulle ta hand om sin sjuka mamma. A tjena.

Eller som de kungliga här hemma. Överallt hör man att folk inte ska resa runt hur som helst. Och folk ska baske mig inte fara ut till sina fritidshus. (Vilket jag själv sket högaktningsfullt i, jag erkänner. Så stäm mig.  Jag befinner mig fortfarande i min hemregion.) ”Det är ingen mänsklig rättighet att vara i sin fritidsstuga” sa Catharina Bråkenhielm (S), kommunstyrelsens ordförande på Orust. Trots att hon tillhör adeln tycks hennes uttalande inte ha bitit på vårt kungapar. De flydde till sin sommarstuga i Flen för ett par månader sedan (Stenhammars slott) dit även kungens syster prinsessan Birgitta tagit sin tillflykt. Ni vet, hon som i början av mars klagade över att hon satt fast inom sina fyra väggar i sin bostad på Mallorca och hade jättetråkigt, enligt en intervju i Expressen. I samma intervju sa hon att hon var ”redo att hålla sig isolerad så länge de spanska myndigheterna håller fast vid sin uppmaning” (att stanna inne). Intervjun publicerades den 17 mars.

 Den 9 maj är Birgitta åter föremål för uppmärksamhet i Expressen. Nu säger hon att hon känner sig hemlös! Hon har nämligen ”djupt bekymrad över att inte veta när hon kan återvända till Mallorca” skriver tidningen. Men? Alltså. Var inte hon satt i karantän, typ? Tydligen inte, för nu sägs det att hon hann ta sig till Sverige innan Spanien utlyste nationellt nödläge och begränsade rätten att röra sig ute. Den 9 maj (eller antagligen någon eller några dagar tidigare) säger hon att hon har bott hos brorsan ”i över en och en halv månad”.

Det känns som att så här beter sig bara människor som är väldigt vana att få som de vill. Men jag kan ha fel. 

Kungens sommarstuga då? Stenhammars slott tillhör svenska staten enligt ett testamente från 1903 och kungen arrenderar stället sedan 1965. Av bilderna att döma lär de inte få problem med att hålla 2 meters avstånd till varandra där inne. Inte heller lär de springa på några stolliga joggare på hundpromenaderna. Sen fattar jag inte varför Drottningholms slott inte dög att sitta i karantän i. Har ICA Brommaplan inte särskilda öppettider för folk i riskgrupper?

Hursomhelst så blev det för trångt och trist hos brorsan så Birgitta drog vidare till München, Tyskland där hon nu bor hos sin yngste son, hans fru och deras 11-årige son.

I rest my case. 

Men jag tänkte häromdagen att det är väl en himla tur att den här pandemin inte slog till i slutet av oktober när man har hela trista november framför sig. Nu blir dagarna ljusare, vädret varmare (så småningom i alla fall, här snöade det i går…) och det finns massor att göra ute i friska luften. Eller på nätet. Man kan till och med spela spel över Skype. 

Man får lära sig lite mindfulness nu när man inte kan planera ett skit och allt man planerade för i år är inställt eller avbokat. Som besök hos familj, släkt och vänner och utlandsresor till exempel. För oss vanliga medelsvenssons, vill säga…

Nytt år, nya samvetskval.

Ny almanacka med massa blanka sidor, färdiga att fyllas med olika aktiviteter. Får man panik eller? Vissa människor verkar bli jättestressade om inte framtiden är fylld av inplanerade resor, möten, fester, middagar... Mest fulltecknad kalender vinner. Liksom. De hinner knappt påbörja en aktivitet innan de hysteriskt börjar prata om nästa. Vad hände med Mindfulness? Blev det plötsligt omodernt igen? Man ser en film och sitter och tänker på vilken man ska välja nästa gång. Eller sitter på krogen och undrar vart man ska gå sen. Eller kommer fram till sitt sedan länge planerade resmål och genast börjar tänka på att man snart ska åka hem. Och vart man ska resa nästa gång. Nuet blir ett enda stort nyss. De här krakarna missar ju det viktigaste. Att se, dofta, känna och ta in alla intryck just nu.

Helgerna som passerat skapar också en massa stress. Ungdomar som inte har någon nyårsfest planerad, inte är bortbjudna eller helt enkelt trivs med att vara för sig själva - får panik eftersom omgivningen har helt andra förväntningar än de själva. Vuxna som oroar sig för sina ungdomar. Medelålders som har dåligt samvete för gamla föräldrar som de inte orkar umgås med. Gamlingar som bara inte orkar med allt ståhej men inte vågar säga nej till släktkalas med risk för att någon tar illa upp. Och så vidare. Undrar hur många som känt sig tvingade att delta i den ena eller andra aktiviteten under helgerna; vad ska mamma säga? Eller, vad ska barna tänka? Och så kanske ingen egentligen har haft någon glädje alls av att umgås. Man bara tror att man gör någon annan glad. Och gör en insats för det egna dåliga samvetet. Det är ju ändå jul...

Samvete är något som alla utrustas med, men i väldigt olika hög grad. Vissa jobbar bort sitt och kan göra precis vad som helst utan att ens blinka till lite skamset. Andra jobbar sig svettiga för att döva sina samvetskval. Man borde göra något för barnen i Syrien, för folket på Haiti, för de svältande i Afrika, för... alla som har det sämre än man själv. Reklamfilmerna avlöser varandra, alla hjälporganisationer vill att vi ska bli månadsgivare, engångsgivare, världsföräldrar, faddrar och allt vad det nu heter. Till slut blir man så överväldigad av allt elände att man stoppar huvudet i sanden. Man kan inte ta in hur mycket som helst. I bästa fall letar man upp någon som man vet gör nytta för hela slanten och sätter in så mycket man har råd med och lättar sitt samvete för en stund.

Under helgerna tänker jag mycket på alla jag inte har omkring mig längre. Jag vet, man ska inte sörja det man inte har utan glädjas åt det man har. Men jag ser egentligen inget motsatsförhållande. Jag är otroligt glad och tacksam över alla varma, omtänksamma, go'a människor i min närhet. Verkligen. Men det hindrar mig inte från att sörja dem som är borta, av en eller annan anledning. Sakna dem lite. Eller mycket. De har en plats i mitt hjärta och ibland gör det ganska ont att de bara finns där och inte fysiskt finns hos mig längre. Lite deppig så kan man bli inför det nya året. Sorgen över att allt inte blev som man hade hoppats och tänkt sig. Att livet satte stopp för det. Eller att någon annan gjorde det.

Jag tänker också mycket på de människor som plötsligt slutar höra av sig. Som när man sedan träffas säger "ledsen att jag inte hört av mig" och sedan ändå aldrig ringer. Som verkar tycka det är roligt att ses men själva aldrig tar några initiativ. De som brutit kontakten utan en tanke på vilka konsekvenser det får för alla inblandade. Livet är kort. Och det är inte säkert att man får en chans att rätta till sina tabbar. Tänker på när jag själv blev allvarligt sjuk och alla som plötsligt hörde av sig. Varför då, liksom? Människor man inte haft kontakt med på åratal fick dåligt samvete, ringde, skickade brev... När orken knappt räckte till att vara sjuk, förväntades man trösta sin omgivning. Säga att det är okej att ni slutade ringa, jag förlåter er. Får jag dö i fred nu? Typ.
Ytligt bekanta, arbetskamrater, avlägsna släktingar, bekantas bekanta - plötsligt erbjöds stöd, någon att prata med och så vidare. Varför skulle jag helt plötsligt vilja prata med någon inte-särskilt-nära vän om en livshotande sjukdom? I synnerhet om vi inte haft så värst personliga samtal i friskt tillstånd.
Och inte tror jag för ett ögonblick att det är omtanke om den som är sjuk som får folk att plötsligt ta kontakt. Det är det egna samvetet som gnager. Och en sjuk ska inte behöva hjälpa till med friska människors samvetskval. Faktiskt.

Nu kanske någon tror att jag håller på att fastna i något slags bitter-träsk, eller kommer att hänge mig åt att kravla runt i elände, djupsinniga analyser och ömkande.
Alls icke.
Jag kommer förstås att ägna även detta år över att gnälla på både monarkin och Ingvar Kamprad, dåliga tv-program och kvasikändisar, plastikoperationer och taskig journalistik. Bland annat. Just nu läser jag Lars Kepler (varför fortsätter de att skriva under den töntiga pseudonymen, när alla ändå vet vilka de är?) och visst finns där nagelbitande spänning. Men när man slarvar med detaljerna tappar jag fokus en aning. Inte alls på samma låga nivå som Läckberg, men vissa scener i boken är så uppenbart osannolika och språket är emellanåt erbarmligt. Får se om jag orkar läsa till slut.
Djurrättsaktivisterna kommer jag också att gnälla på i år. Just nu går det runt ett upprop på Facebook där man uppmanas skälla på Astra-Zeneca som ska skicka sina försöksdjur till andra forskningsanläggningar när den egna ska läggas ner. Aktivisterna vill att hundarna ska omplaceras till vanliga familjer. Än en gång tänker man inte längre än näsan räcker. De här hundarna är forskningsdjur, de är vana vid den miljö de vistas i och skulle nog inte alls må så prima någon annanstans. Dessutom, vad ska läkemedelsföretagen forska på om det inte finns djur? Livstidsdömda fångar, som i vissa andra länder eller vad? Hur långt skulle vi ha kommit med mediciner till människor med demens, cancer och parkinson om vi inte hade haft djuren? Dessutom kan man väl tryggt anta att det inte görs en massa onödiga djurförsök som aktivisterna så gärna vill låta påskina. I alla fall inte i svensk medicinforskning. Det finns annat som hundar far väldigt mycket mer illa av och som ingen bryr sig om.

Ser man på. Det är mycket som har legat och grott sedan förra inlägget.
Häxan Surtant is back.