Enough is enough

Det finns en gräns för allting. Eller borde finnas i alla fall. Man når en punkt där man känner att nu räcker det, oavsett om det gäller en sorg, en tvist eller en relation som gått i stå. Det mesta krigandet, ältandet, protesterandet och lidandet tar någon gång slut.

Enough is enough sjöng Donna Summer.

Bra låt, förresten. Skön att dansa till.

DN skriver i dag om protesterna i Ojnareskogen på Gotland. Jag är inte särskilt insatt i vad sakfrågan gäller, annat än att Nordkalk fått tillstånd att starta (eller utöka, jag har inte kläm på vilket) verksamhet som å ena sidan skapar 60 jobb på Gotland och ökade vinster till företaget och å andra sidan upprör miljövänner (kalkbrytningen förstör naturen) och vänstersympatisörer (död åt alla som vill tjäna pengar).

Jag känner djup respekt och beundran för människor med engagemang. Det är så osvenskt att inte bara knyta näven i byxfickan och muttra något om orättvisa, eller på sin höjd skriva en insändare, utan verkligen göra något. Engagera sig.

Men även där borde det väl finnas en gräns för när det är dags att inse slaget förlorat? Någonstans går väl gränsen för vilka proportioner ens engagemang får ta? Civil olydnad i all ära, men – som DN också var inne på – när övergår olydnaden i anarki?

Vi ska vara stolta över och rädda om vår demokrati och yttrandefrihet men When all is said and done, som ABBA sjöng, får man antingen fira sin seger eller finna sig besegrad.

Carolina Klüft är ett strålande exempel på när det är dags att tacka för sig. Denna envisa, ibland skitjobbiga, kvinna som väl borde vara en av Sveriges genom tiderna största friidrottare har lagt både skorna, spjutet och diskusen på hyllan och sagt att nu räcker det. Det går inte att bli bättre nu, inte i sjukamp och inte i någon enskild gren. Och varför då plåga sig och sluta som en looser när man kan dra sig tillbaka från toppen?

Ett strålande exempel på när det gått för långt är väl Stefan Löfven? Han har hållit truten sedan han efterträdde The Motormouth Juholt, men nu börjar förtroendet för honom svikta. Det är väl dags snart att öppna brödluckan och släppa ut något matnyttigt? Eller åtminstone någon liten konkret idé? Va?

AIK spöade Helsingborg i går, men det borde faktiskt inte blivit mer än 1-1. Linjedomaren kanske borde byta karriär, eller åtminstone se till att han är vaken under de cirka 90 minuter en match pågår. Bollen var för fasiken en meter över mållinjen.

Visst, kul med seger men det är roligare att vinna ärligt.

Men bara att släppa och gå vidare.

Aftonbladet har just nu en serie om kvinnor som blir dödade av sina män. Ett angeläget och viktigt ämne. Men måste man skriva han ströp henne till döds? Kan man strypa någon bara lite grann? Då är det väl att ta stryptag? Ja jag vet, ibland hakar jag upp mig på petitesser. Samma som att jag snöat in på fembarnsmamman som dödade sin make med en filékniv. Filékniv!?

Englands prins Harry har fotograferats i bara mässingen och bilderna sprids nu i diverse medier. En del blir aldrig vuxna vare sig de är av kunglig börd eller ej. Se bara på vår egen Carl Philip, hur tjänar han ihop till sitt uppehälle? Curlade människor finns i alla läger, det är bara att kolla den nya omgången av serien Ung och bortskämd. Rikemansbarnen kan ägna sig åt racerbilar, champagnesprutande och megashopping medan de mindre bemedlade bor hemma gratis, får maten serverad och kläderna skötta av sina heltidsarbetande päron. Och nu har jag hittat tidningsklippet jag skrev om i ett annat inlägg. Bara att klicka på bilden nedan, läsa och le lite elakt. Det gäller verkligen inte bara tonåringar. Det finns på tok för många latmaskar och gnällspikar här i världen.

Dags att växa upp.

Gabriella som ”försvann” i Egypten och efterlystes internationellt som saknad har nu hittats. Hon hade träffat en egyptisk man, ska gifta sig och har sökt uppehållstillstånd. Allt under loppet av en vecka. Och så glömde hon att informera sin familj om det.

Alltså.

I say no more.

I den lilla världen där jag befinner mig har jag nu också kommit till vägs ände.

När man med alla till buds stående medel försökt att få ge sin syn på saken, berätta sin version och försöka reda ut vad som egentligen hänt och efter tre år inte lyckats, då är det nog dags att ge upp.

Vill någon tro på förtal, lögner och elakheter; svälja allt med hull och hår trots att det är mot bättre vetande och trots att det får smärtsamma konsekvenser för många människor så är det ens eget val. Hur obegripligt det än kan tyckas för alla andra.

Så, dags att släppa taget. Men ändå vårda alla vackra minnen. Ömt.

Dags att sluta grubbla. Sluta älta.

Jag behöver energin till annat. Till andra.

Det räcker nu.

Enough is enough.